måndag 24 december 2012

God Jul!


Dr Martin och jag önskar er alla en riktigt god och välsignad jul!

Från Martin Luthers predikan om herdarna:
“This is a fair, dear and precious assurance to troubled and tormented consciences laden with sins, that to them and to us all a Child is born who will rule and vindicate, who will help and not destroy, murder, strangle or kill.”


lördag 22 december 2012

det närmar sig och EN STOR GREJ

Sista kafédagen idag. Den här veckan har varit stillsam. Vi har hunnit en massa sådant som aldrig hinns med annars, som t.ex. att slipa bänkarna. Leksakerna är diskade, vi har lagat mat och övat duetter inför julafton. Och vi har haft tid att sitta ner och prata med varandra. Inte minst viktigt, det.

Nu har familjen till slut julpyntat lägenheten och till och med dekorerat granen (näst intill blasfemiskt tidigt, men eftersom vi ska till Sverige redan på annandagen kändes det som att vi ville hinna njuta lite först). Vi julstädar, tittar på julfilmer och har handlat nästan alla klapparna.

Lite sådär superharmoniskt, skulle man kunna säga. Det är ju en uppenbar brist på snö i den här staden, men å andra sidan är jag inte så värst förtjust i slasket som blir, eller i att halka, så det är lika bra. Tycker jag.

Men alldeles bortsett de små bagatellerna fick jag paket i förrgår. Från Svenska kyrkan unga. Det var några exemplar av alldeles förträffliga lilla antologin 96 sidor om kristen tro. Som jag har varit med och skrivit! Fatta! Min bok! Jag var alldeles flämtig av lycka.



Om du jobbar med ungdomar i kyrkan, och letar efter en bra liten bok att sätta i händerna på dem, ta en titt på den här. 10 kapitel om kärnfrågorna: Gud, ondskan, nattvarden och så vidare. Jag har skrivit de skönlitterära introtexterna, och en massa kloka människor har skrivit faktatexterna. Dessutom finns det en fiffig liten studiehandledning om man vill använda den i t.ex. ledararbete.
Som vår volontär Anna skulle säga: klart värt!


måndag 17 december 2012

medan livet går vidare. eller?

Helt plötsligt blev alla julsångerna så kvalmigt glättiga. Helt plötsligt kom behovet av melankoli. Något litet sätt att utrycka all sorg och rädsla. Jag predikade om, bland annat, skolskjutningen och -huggningen (här finns den), jag grät vid datorn när jag läste berättelserna från Newtown, och när de vackraste sångerna sjöngs på dotterns skolas julkonsert. Kvällen tillbringades med att skapa en blue christmas-lista på Spotify.

Och under tiden spenderar folk sin ilska och energi på Disneybeslut? Nej, hörni. Väx upp. Det finns barn som lider precis just i samma kvarter där ni bor. Det finns de som dagligen utsätts för rasism av grövsta sort, i just staden där ni bor. Det finns de som känner sig så utanför samhället, så missförstådda och isolerade, att de tycker att våld i alla fall kommer att göra dem till en Någon. Och de finns nära dig.

Gör någonting! Rösta på partier som vill förändra. Engagera er i kampen mot rasismen, och då menar jag INTE att gå med i någon idiotisk "disneydockan är inte rasistisk"-grupp på facebook. Betala era skatter så att den psykiatriska vården får ordentliga resurser. Säg hej till den ensamme grannen. Töm spargrisen i Frälsis gryta på stan.

För, vet ni, vårt samhälle må vara annorlunda än USA eller Kina, men samma tendenser till "sköt dig själv och skit i andra"-ideologi finns också hos oss. Och om vi inte vårdar och tar hand om de svagaste, då är inte vårt samhälle vatten värt. Och då är vi snart där. När förtvivlan är större än självbevarelsedriften, ensamheten större än tryggheten, när det är bättre att vara känd än att vara god. Känns det igen? Mm, trodde väl det. Det är hög tid.

lördag 15 december 2012

man borde skriva en massa om en massa

Det finns så mycket som förtjänar en bloggpost.
Som gårdagens Luciagalenskap (härligt, festligt, ambassadör, fullständig utmattning, underbemanning, glädje, iskyla),
eller 
Dagens besked att Disney klipper en smula i Tomtens julafton (det var väl ändå på tiden at pickaninnydockan försvann, och den dansande juden?) och den vansinniga upprördheten över det, och när jag ändå är igång, över rapparen på SVTs Lucia, och den ursöta Lucian som råkade vara mörk,
eller 
Fasan och skräcken och hatet som drabbar när någon jävel stackare skjuter eller knivhugger barn (den totala hjälplösheten),
eller
Malins fina besök i kyrkan i tisdags,
eller
den överväldigande och galet starka längtan efter fred och lycka och tydlig och varm Gudsnärvaro jag plötsligt insåg att jag bär på.

Men jag är för trött och för sorgsen idag. Jag lämnar det i Guds händer, både sorgen och glädjen, frågorna och tacksamheten. All shall be well.

tisdag 11 december 2012

men för sjutton pepparkaksgubbar, släpp det!

Sitter här, halvsjuk, framför datorn och jagar upp mig angående pepparkaksgate (vet ni inte, googla det. Eller gör inte det och förbli lite mer övertygade om människors intelligens och välvilja än vad jag är numera).
Inte för att den där skolan ville förbjuda, och inte för att pepparkakor inte serverades, eller vad nu som är sant i denna soppa av halvsanningar och pudlar och rykten.
Utan för att folk helt enkelt inte kan släppa det.

För (lusse-)katten. Släpp det. NU tack. Eller ännu hellre igår. Det är en storm i en glöggmugg.

Sverige kommer inte att sluta existera för att några barn inte får vara pepparkaksgubbar (har inte många av oss önskar bort dem ur tågen ändå?). Det handlar inte om någon konspiration ägnad åt att förstöra svenska traditioner så att den islamistiska feministmaffian kan ta över. Det enda det här handlar om är med all sannolikhet en välmenande lärare som försökte vara så genomtänkt som det bara går. Ingen ond konspiration alls. Inte ens ett bevis på att den politiska korrektheten håller på att ta över. Bara (kanske) ett mindre smart beslut, följt av en explosion av semi-rasistiska, konspirationsteoretiska och okunniga inlägg på facebook.

Det håller på att bli negerchokladbollstatus på det här. Samma ängsliga klamrande fast vid inte så gamla traditioner (hur länge har vi haft ungar i bruna pyjamaser i tågen? 40 år?) och namn, samma envisa hävdande av sin rätt att säga vad sjutton som helst, samma hävdande av sin verklighet som den enda riktiga. Och samma frågor som måste ställas:

Varför är det så viktigt för dig att säga/göra något som kan göra andra ledsna, bara för att det är tradition?
och
Varför utgår du automatiskt från att andras motiv är att göra livet sämre för dig, och inte bättre för flera?
och till sist
Varför vidarebefordrar du automatiskt saker du inte är säker på är sanna, och struntar i allt vad källkritik heter?

Och det var det sista jag har att säga om det här. Får en nästan, men bara nästan, att vilja sluta äta pepparkakor bara för att.


måndag 10 december 2012

facket och annat skoj

När jag flyttade utomlands i våras, blev jag strax uppringd av valberedningen för Kyrkans Akademikerförbunds utlandskrets, och efter mycket smicker övertalad att ställa upp som styrelseledamot. Eller, faktiskt, suppleant, men i alla fall.
Jag har alltid varit medlem, men emellanåt funderat på om det verkligen varit något för mig, det här med facket. Ibland har jag ogillat uttalanden eller mina representanter, och till och med övervägt att gå ur. Jag stannade eftersom jag tror att det är viktigt med solidariska föreningar som tillsammans jobbar för att göra våra arbetsplatser bättre. Det är ju ingen hemlighet att kyrkan är en rätt usel arbetsplats emellanåt, och de förväntningar som ställs på dem som arbetar i Svenska kyrkan kan vara riktigt orimliga. Där är facket viktigt, för stöd i kampen att göra den grundläggande uppgiften - att sprida Guds rike - det som vi lägger vår kraft på, inte interna stridigheter och taskig arbetsmiljö.

I alla fall.

Som styrelsemedlem i ett land nära Sverige och med täta förbindelser dit kom jag att hamna i förhandlingsdelegationen. I slutet av förra veckan åkte vi, ordförande Ann-Katrin och jag, till Uppsala för att förhandla löner med arbetsgivaren. Och det var riktigt kul! Ett spel, med turer hit och dit, telefonsamtal, enskilda samtal då och då, argumenteringar och siffror. Vi lyckades ok, vi fick upp arbetsgivarens bud lite grann, och framförallt såg vi till att det satsades på en del medarbetare som har oresonligt låg lön i jämförelse med andra med likvärdiga utvärderingar och uppgifter. Det kändes viktigt och bra att sitta där.

Det var ju inte helt lätt att ta sig till Sverige (snöstormen gjorde att jag strandades ett dygn i Amsterdam), men det var fint och vitt när jag kom fram. Och så fick jag julshoppa väsentligheter som Nyåkers pepparkakor (sorry, IKEA, era håller verkligen inte måttet) och kalkonprinskorv, samt träffa flera vänner.
Vilken härlig liten utflykt!

tisdag 4 december 2012

mycket politik blir det ibland

Idag var en före detta europaparlamentariker i kyrkan och hälsade på. Nyfiket tittade han på det mesta och fotade, och enligt honom kunde det hela eventuellt utmynna i en artikel för tidningen Världen Idag (det här är nog både första och sista gången jag länkar till den, inte min favorit), där han uppenbarligen är regelbundet återkommande som skribent.

Den före detta parlamentarikern var trevlig. När vi pratade vidare efteråt, vi kvinnor i föräldragruppen, blev det så småningom ett långt samtal om erfarenheter av mindre idealiskt bemötande från andra personer i privilegierad ställning (INTE på grund av att vår besökare hade sagt någonting dumt!), och det är skrämmande att inse att kvinnor i min ålder och yngre fortfarande regelbundet möts av nedvärderande attityder och kommentarer, och hålls utanför beslut enbart på grund av sitt kön. Inte kompetens.

Ja, och senare knackade ett stort gäng yngre svenskar på dörren. De visade sig tillhöra MUF, och letade efter en adress i närheten. Eftersom vi fixar det mesta, letade vi glatt fram adressen.

Och så avslutade jag min arbetsdag med att maila Sveriges ambassadör till Belgien, Ulrika Sundberg.

Ibland är det tydligare än annars att vi lever och arbetar bara ett stenkast från politikens högborg i Europa, och hur vår vardag ständigt influeras av såväl politik, som de värderingar som formar den.


söndag 2 december 2012

tandfen

Ja, dottern skriver som en kratta (delvis en effekt av hennes förra skola, där det var ok att skriva precis från vilket håll som helst, bara man skrev), men nog är ett sådant här brev till tandfen ungefär det sötaste som finns?


(och för den som händelsevis inte kan läsa det: "Jag är dit [= ditt] största fän [= fan]. Sofia" Med bild av tand och hjärta. Fint ska det va.)

fredag 30 november 2012

basaren ... BASAREN!

Om man pratar med någon som jobbar/har jobbat i en utlandskyrka kommer ganska snabbt samtalsämnet Basaren upp. Ja, med stort B. Julbasaren är årets händelse, den som i allmänhet ger allra mest inkomst, och är därmed i stort sett helt nödvändig för en utlandsförsamlings överlevnad.

Det säger sig själv att det är en stor grej.

Vi hade vårt första basargruppsmöte i februari. Sedan har vi ringt samtal, skickat mail, funderat över frivilliglistor, ringt fler samtal, promenerat in i butiker och bett att få saker, skickar påminnelsemail, packat och packat upp, dekorerat ljusstakar och kottar och pepparkakshus och allt möjligt annat, bakat 2000 lussekatter, sex-sjuhundra kanelbullar och ett tjugotal mjuka pepparkakor, och sådär i allmänhet förberett oss.



Och sen gick allt av stapeln förra helgen. 2000 människor invaderade vårt vackra hus. Det åts jultallrik och mystes, handlades juldukar, spelades på tombola, chokladhjul och flasklotteri. Andra köpte påsvis med böcker och fikade eller drack glöggen som Åke serverade på uteserveringen. Barn fiskade godispåsar och blev målade till tigrar och fjärilar. Och över alltihop vilade en skön stämning av "äntligen" och "vad bra det går" och "vad fint det är". Vi jobbade som små blå, och hade fantastisk hjälp av en veritabel hjord av frivilliga; från konfirmander och andra ungdomar, över au-pairer (vilka klippor ni var!), till alldeles färska inresta släktingar som min mamma, och de kära basarrävarna som varit med sedan 60-talet. Och en massa andra. Dessutom var det en oerhörd massa företag och privatpersoner som stödde oss genom att skänka priser till tombola, chokladhjul och flasklotteri. Vi är så oerhört tacksamma!


En julbasar är ett gemensamt arbete, och resultatet en gemensam seger. Vi slog rekord i år, kära vänner! Och det gjorde vi tillsammans. Vår församling, vår kyrka, vår stad och vår basar. Tillsammans.

Nu är vi lite trötta. Men på söndag är det första söndagen i advent! Ladda om är modellen, vila gör vi i januari ;)

måndag 26 november 2012

om religion i skolan

Det är ju hemskt traditionellt detta med den halvårliga diskussionen om skolavslutningar i kyrkan/med religiösa inslag. Därför har jag ett litet förslag.

Det är nämligen så att här ute i delar av Europa har ungarna ingen obligatorisk religionsundervisning alls. Man kan välja religion eller etik, och om man väljer religion dyker det upp en företrädare för just din religion och ska undervisa. Det säger sig själv att det kan vara lite si och så med objektiviteten, och det tycker jag är skogstokigt. Faktiskt.
Hur i hela fridens namn ska de lära sig på ett någorlunda opartiskt sätt om olika religioner och hur de funkar? Hur ska de fatta trettioåriga kriget, om nu det kan tänkas vara viktigt? Eller korstågen, vem Lucia var, Israel-Palestinakonflikten, var Martin Luther King fick sin motivation ifrån, 9/11, diskussionen om hijab (sjal), omskärelse, kosher- och halalslakt, munkar som tänder eld på sig själva i Tibet, varför kossor inte blir uppätna i Indien, varför folk var så upprörda över att Mitt Romney (ja, ni vet, han som försökte bli president i USA nyss) är mormon, och så vidare, och så vidare. Ingen av de här sakerna har enbart med religion att göra, det är en skön soppa av historia, kultur, makt och religion i de flesta fall, men det är ett faktum att människors religiösa övertygelse, eller faktiskt även deras avsaknad av sådan, påverkar väldigt mycket i deras liv. Att beröva barn och ungdomar information och erfarenhet av religiösa uttryck (och icke-religiösa i den mån det finns specifika sådana) är att medverka till att göra dem till livsåskådningsanalfabeter, och deras okunskap blir en farlig grogrund för allsköns fördomar och rädslor.

Därför tycker jag att våra skolungdomar borde exponeras inför mer religion, och mer livsåskådningar, inte mindre. Strunta i att komma till kyrkan (också känd som "den snygga och stämningsfulla lokalen") för skolavslutningen, men bjud in imamer, präster, rabbiner, munkar, shamaner, humanist-ateistiska ceremonimästare och alla möjliga andra till avslutningen i skolan. Ge dem micken i två minuter var, och låt dem (oss!) välsigna/välgångsönska allt vad de orkar. Våra samhällen är lapptäcken av övertygelser och kulturer, låt dem få synas. Det är en sannare bild av verkligheten, och rustar barn och unga bättre, än alla slags försök till ideologitvätt.

tisdag 20 november 2012

djupa suckar

Idag röstade Church of England mot kvinnliga biskopar med en sorglig 6 rösters övervikt. Och det var lekmännen som röstade emot.
Det finns massor att undra över, och be över och bli upprörd över i hela processen. Det finns mycket att fundera över vad gäller synen på ämbete, och på manligt respektive kvinnligt ledarskap.

Men mest sörjer jag.

Jag sörjer över att människor är så rädda för förändring att man är villig att slänga bort kompetensen hos hälften av mänskligheten. Jag sörjer över att en kyrka som jag känner och tycker mycket om allt mer avlägsnar sig från vardagen hos majoriteten av engelsmän. Jag sörjer över att man, när man inser att ens beslut kommer göra vissa arga, och andra lättade, väljer att hellre stöta sig med de som ivrar för förändring än de som helst inte hade sett några kvinnliga präster alls.

En av mina vänner skrev på Facebook att hon tycker att hennes kyrka är för rädd för schismer. Den rädslan hindrar mycket. Jag håller med. En annan av mina vänner argumenterade istället för tålamod och att allt inte måste ske i min tid. Det finns sanning även i det, men lite vasst kan jag också tycka att det är väldigt lätt att argumentera så för en man som aldrig har varit så slentrianmässigt ifrågasatt vad gäller sin lämplighet för ämbete i kyrkan, utifrån sitt kön i alla fall.

Rachel Held Evans skrev klokt på sin blogg. Det finns säkert många andra som tänkt ännu klokare, och jag utesluter inte på något sätt att det finns kloka människor även på andra sidan. Men idag sörjer jag för mina systrar i den engelska kyrkan, vars ledarskap är oönskat.

måndag 19 november 2012

Julbasar!

På fredag är det dags. Kl 12 slår vi upp portarna till årets julbasar i Svenska kyrkan i Bryssel. Hela huset doftar saffran och kanel och lax och Janssons och vörtbröd, och den där lilla liturgiska fascisten som sitter på axeln muttrar ilsket om att det minsann inte ens är advent än.
Jag ignorerar, drar på Otto Olssons Advent på Spotify och plockar fram spritsen. Små söta pepparkakshus ska dekoreras.



I morgon ställer vi upp alla borden och börjar räkna vinster till tombolan. På onsdag kommer alla varorna. På torsdag lagar vi mat och dekorerar.

Nu kör vi!

söndag 18 november 2012

uppsala och stort möte

Fredag-lördag var jag i Uppsala och ärkebiskopens möte för barn och unga.
1100 kyrkoarbetare, frivilliga, representanter från andra organisationer och samfund träffades, lyssnade på föredrag och tal, åt, firade gudstjänster, sjöng och gick på seminarier.

Det var bra dagar. Jag njöt av att träffa gamla och nya vänner och göra nya bekantskaper. Det var härligt att känna sig som en i en stor skara som bryr sig om och kämpar för barns och ungas framtid och nutid. Många av föreläsarna och inspiratörerna var fantastiska och tankeväckande. Under estradprogrammen vill jag särskilt framhålla Morgan Alling, Lars H Gustafsson, ärkebiskop Anders Wejryd och framförallt Dogge Doggelito (!). De delade med sig av erfarenheter, var öppna med vad och vem som burit dem genom det svåra och förmedlade hopp. Seminarierna var, enligt twitterflödet (hashtag: #äbmöte), också fulla av klokskap och erfarenheter, och det gällde också de som jag var med på.
Och konferensväskan var full med finfina böcker som jag snart ska kasta mig över (efter basaren *host*).

Med det sagt, fanns det också sådant som kunde varit bättre:
Tekniken strulade på alla panelsamtal jag var på.
Flera som jag pratade med kände att det var väl prästtungt i panelerna.
Gäster från andra organisationer och samfund var utelämnade till att klara sig själva i denna enorma sjö av internskvaller och återknytande av bekantskaper som det blir när svenskkyrkliga från alla hörn träffas.
Man kanske borde fundera ännu ett varv vad gäller om det ska serveras alkohol på ett möte som handlar om barns livssituation, och där just alkohol är en av de vanligaste orsakerna till att barn far illa.
Jag saknade någon form av större inspirationstorg där utställare från företag kunde blandas med organisationer och folk från församlingar som hade bra saker att berätta.
Morgonmässa 7.30? När frukosten på hotellet började serveras 8? Hm.
Och till sist, kanske den största invändningen - barns och ungas röster hördes knappt alls. Det var ett möte OM snarare än med, förvisso, men nog borde man kunnat finna vägar för att hela tiden tänka in hur de skulle kunnat vara en tydligare del. Det blir svårt att lyssna till barn när de inte är på plats.

Men, icke desto mindre, helhetsintrycket är positivt. Jag hoppas på fler sådana här möten, tror att de skulle kunna vara regelbundet återkommande och en stor kraftkälla.

torsdag 15 november 2012

Bicicleta

Om hela Almqvist/Ekeroth-grejen har jag bara en sak att säga: tack gode Gud för att det inte var de som ledde anfallet mot England i kväll, utan en sådan där som de inte vill ha i Sverige.
Almqvist/Ekeroth = ingen bicicleta.
Zlatan = 4-2.

Vänligen, en "blattelover"

tisdag 13 november 2012

Tisdag

9-10 Basarförberedelser och tentavakt
10-11.30 Barngrupp
11.30-12.30 Lunch och dopsamtal
13-14.30 Barngrupp
14.30-15.30 Julbasarspyssel
15.30-16.30 Baka kakor

Så kan det vara, en ganska vanlig dag i november.

fredag 9 november 2012

Grâce à Dieu

Franskalektion idag. Min lärare är verkligen toppen (förutom eventuellt hennes något ... kontinentala inställning till tid). Hon har förmågan att plocka upp vad det än är som rör sig i mitt liv och förvandla det till en utmärkt utgångspunkt för veckans lektion.
Sist fick jag några sidor om "La vie spirituelle et religieuse" i läxa, med roliga ord som nåd och själ och ängel och ateist och fördömelse i ordlistan. Mycket roligare än att plugga verbet avoir, det vill jag lova.


tisdag 6 november 2012

status quo

Det händer inte direkt någonting här just nu. Antingen är jag just hemkommen, eller väg väg någon annanstans. För så har liksom livet utvecklat sig. Nästa resa: Uppsala nästa torsdag-söndag, för ärkebiskopens möte för barn och unga. Seminarier och föreläsningar och panelsamtal och en massa återknytande av bekantskaper och återseende av vänner och mingel och gudstjänst och det blir säkert skojigt. Lite stressigt, måhända, sådär veckan innan BASAREN. Ja, med versaler. Det är en stor grej.

Maken går omkring och är småsjuk (be gärna för tillfrisknande), dottern skuttar hyfsat lycklig till skolan varje dag, jag gullar med bebisar, säljer kanelbullar och talar om livets väsentligheter och djup. Livet. Det rullar på. Inte alltid utan grus i maskineriet.
Och helt plötsligt inser jag att för ett år sedan hade jag varit på intervju för en prästtjänst i Bryssel, av alla ställen, och höll just på att få besked. Tänk vad snabbt livet kan ändra sig dramatiskt, och snabbt det blir vardag igen.

fredag 2 november 2012

Holland i bilder och tankar

Vi åkte på en liten resa, familjen och jag. Här är bilder från den.


Första anhalten var Rotterdam, och Svenska kyrkan där. Lena, assistent och musiker där, tog emot oss och öppnade sitt hem, och vi gullade med snörvlig bebis en stund. Sedan gav vi oss ut på stan.





Trots, eller kanske på grund av, att Rotterdam är så nytt (i stort sett allt blev bombat under andra världskriget) charmade staden oss, lite sådär underifrån. Totalt respektlös arkitektur, närheten till havet och en sanslös mix av människor gjorde vår promenad riktigt rolig.
Efteråt kollapsade vi hemma hos Lena och Mikael (präst i Svenska kyrkan i Rotterdam), lagade mat och skrattade tills det var dags att gå och lägga sig. Härlig kväll!



Dagen efter, i morse alltså, åkte vi till Amsterdam tidigt på morgonen. Staden tog emot oss med snålblåst, vackra vyer och självmordsbenägna cyklister. Vi vandrade från centralstationen ner genom kanalområdet Jordaan, för att till slut hamna i den timslånga kön till Anne Franks Hus.


Museet var drabbande. Vi grät allihop. Sofia deklarerade att hom hatade det här museet, men tillbringade mycket tid under resten av dagen med att rita Anne, och skriva om besöket och Anne Franks liv. Vi visste ju att hon skulle bli oerhört berörd, men det här är så viktigt. Jag är oerhört glad att vi lade tiden och genomled kön.


Och sedan strövade vi fram och tillbaka. Vi åt pannkakor och drack kaffe, köpte små souvenirer här och där, och hittade lustiga små affärer. Den ovan kändes som något för vännerna i Malmö. Och så pratade vi om allvarliga saker som narkotika (det luktar verkligen marijuana överallt) och prostitution och främlingshat. Och överallt såg vi Swarte Piet, Sinterklaas medhjälpare.


Godis med Piet. Pietparuker. Black face-smink. Böcker om Sinterklaas med sin uppassare. Omslagspapper med Piet. Det fullständigt kröp i kroppen. Hur i hela fridens namn kan det gå? Är det ingen som reagerar?

Många tankar snurrar i huvudet just nu. Länder som berömmer sig om att vara frihetens bastioner, sådana som Holland och Danmark, hur kommer det sig att denna frihet alltid måste uttrycka sig i termer av rasistiska påhopp, lagstiftning, partier och "rätten" att fullständigt strunta i de ärr som århundraden av förtryck och kolonialism har lämnat? Hur kommer det sig att den enes frihet att röka på är viktigare än den andres trygghet att inte utsättas för frestelse? Jag har inga svar, men det bekymrar mig. Var tog solidariteten vägen?

Ja, jag är politiskt korrekt. Och stolt över det.
Otto Frank, Annes pappa, får avsluta det här, för det kan inte sägas bättre.








tisdag 30 oktober 2012

en londonvisit

Snabbt som ögat. Två timmar dit, två timmar hem, och däremellan: några timmar i London.
Vi, herden, kantorn och jag, var där för att introduceras i, och diskutera, förslaget till Svenska kyrkans nya handbok, som är ute på remiss från och med första advent, och där Svenska kyrkan i Bryssel är en av församlingarna.
Det var jättekul!
Som alltid förstås alldeles för lite tid att prova, och alldeles för lite tid att diskutera, men det är så roligt att träffa kollegor och vända och vrida på orden, och inse att vi är väldigt olika men ändå längtar efter och strävar efter samma mål i det här fallet - en gudstjänst som kan förmedla Guds kärlek och nåd till människor idag. Våra vägar dit kanske är olika, och vi föredrar olika språk, både talat och musikaliskt, men passionen och glädjen finns där.
Det ger hopp för kyrkan, det gör det. Ibland undrar jag om vi i våra gemensamma uttryck (som i handboken med gudstjänstordningarna) strävar efter någon slags minsta gemensamma nämnare, ordval och stämningsval som ska förarga så få som möjligt (och därmed naturligtvis förargar en massa), men det överhängande känslan är ändå en av glädje idag. Vi vill, vi hoppas, vi arbetar, vi tror.

Det är ett spännande år framför oss.

Ja, och så åt vi gott, skrattade jättemycket, formade nya vänskaper, lärde oss saker, bad och drack kaffe. Som sig bör i dessa sammanhang. Ulrika Eleonora i London (den svenska kyrkan mitt i stan) stod värdar, och gjorde det med den äran.


Och till slut - vi bodde över på Svenska Sjömanskyrkans gästhem. Kyrkan är avsakraliserad sedan mindre än en vecka, och vi tillhörde några av de sista gästerna (den håller på att säljas). Det är alltid bitterljuvt när en kyrka avsakraliseras och säljs, hur vettigt beslutet än är. Så många människor som mött hjälp och förståelse där, som gift sig och döpt sina barn, som haft sitt andliga hem, som funnit en oas i en hetsig värld där. Nu kommer den oasen snart inte finnas, och jag sörjer lite med alla dem som sörjer.




måndag 29 oktober 2012

opp å ner

Opp och ner, ner och opp ...
Det känns som att allt är obeslutsamt just nu. Vädret pendlar snabbt från över tjugo grader till strax över noll. Hälsan går från "mår bra" till "nu är jag riktigt attans sjuk" på bara en dag, och tillbaka igen. Humöret svajar också, så klart.
Jag undrade över det, tills jag insåg att det finns en enda simpel förklaring:
Det är nästan november.
Det enda förlåtande som finns med november är det lov som brukar inleda månaden ifråga, och att julpyntet dyker upp på allvar (och att N fyller år, men någon fest blir det inte i år, för hon ska minsann åka långt bort. Suck). Annars är det bara grått och vått och allt mörkare. Morr. Jag gillar inte november. Dum-månad.

Nej, inte tänka på det nu. Nu är det ju lov, och i morgon åker jag till London med kollegorna för att prata om det nya kyrkohandboksförslaget. Det är faktiskt kul, för en sådan som jag. Och jag har haft en bra dag. Firade gudstjänst hos anglikanerna i Holy Trinity idag, pratade dopteologi med en av prästerna där, drack sedan kaffe på favvohaket Aksum och har sedan haft en skön dag med familjen. Allt är bra. November är inte här än, så det så.

torsdag 25 oktober 2012

snörvlande självömkan

Jag är snuvig.
Det råkar de flesta ut för, då och då. Och för de allra flesta är det något som händer i samband med en förkylning eller kanske ett allergianfall. Och för de allra flesta är det ingenting som orsakar akut och rätt omedelbar nedstämdhet.

Jag har varit snuvig säkert någon gång i veckan sedan jag var tio år gammal. 28 år. Jag har gått igenom fler allergitester än jag kan minnas, samtliga utan minsta resultat. Frisk som en nötkärna, inte minsta tecken på någon slags intolerans mot någonting.
Och ändå blir jag snuvig och nyser. Och huden på näsan blir torr och sårig, och jag blir så fruktansvärt trött att jag inte ens orkar föra en normal konversation. Jag har längtat efter att få beskedet att jag skulle vara allergisk, för då skulle jag i alla fall fatta varför. Men till slut nöjde sig läkarna med att konstatera att jag har hyperkänsliga slemhinnor i näsan. De kan reagera på vad som helst, men vanligast är cigarettrök, stark parfym, torr luft i allmänhet, damm eller, märkligast av allt, tryckförändringar (tex om jag lägger mig ner ibland). Jag har väldigt svårt för folk som röker på platser där jag inte kan undvika röken.
Jag har fått medicin. Kortisonspray två gånger om dagen hjälper för det mesta, och jag har levt hyfsat snuvfri de senaste fem åren. Just nu är näsan i uppror eftersom det blev ett glapp i medicineringen i samband med flytten, och jag hoppas sannerligen att den snart underordnar sig den nygamla disciplinen. Jag är så trött.

Och vet ni, nästan det allra mest irriterande är att denna min kroniska sjukdom eller funktionshinder eller vad man ska kalla den är så fruktansvärt löjlig. Så banal. Folk kan inte låta bli att fnissa till ibland när jag snyter mig (tro mig, 28 års erfarenhet av snytande gör en fruktansvärt effektiv), och det gör ont att höra fnisset, och jag blir generad, och jag blir arg och skäms och blir ledsen på samma gång.

Och så blir jag generad över att jag ens har mage att beklaga mig över den här fånigheten, när andra kämpar med oerhört mycket värre plågor, och gnäller oerhört mycket mindre. Självömkan är aldrig vacker. Jag tycker att det är pinsamt att jag ens skriver det här. Så personligt. Usch. Men kanske någon förstår lite bättre nu om jag är oresonlig angående rökning, eller verkar osedvanligt nedstämd när jag är snuvig. Jag vill inte vara så här, och för det mesta går det bra. Men nu ska jag gå och lägga mig, för ibland, ganska ofta, är det det enda som hjälper.

tisdag 23 oktober 2012

frestelse och habegär

Det är illa när man sitter och ler drömskt mot skärmen (ja, en sådan laptop som är prydd med en bild av en frukt) för att man tittar på en video om en ny, liten, fruktprodukt. Men den är ju så fin! Och så liten! Och jag gillar ju hur de funkar, och nej, hela den svartsjuka, bevaka-varumärket-och-bara-våra-grejer-får-användas-attityden bekymrar mig i ärlighetens namn nästan inte alls.
Men jag behöver den ju inte. Inte alls. Nästan. Fast den skulle ju vara bättre att läsa böcker på än vad frukt-telefonen är, det skulle den. Och det är trots allt snart jul.

Suck. Det är alltså inte helt otroligt, tydligen, att den där frukten i den där trädgården, som erbjöds den där kvinnan, faktiskt var ett äpple. För nog är det en allvarlig frestelse, det här.

(Men bara så att vi alla är överens, så vill jag påpeka, för formens och allmänbildningens skull, att Adam var där med henne när hon blev övertalad, och han sade inte ett knyst. Inte ett knyst. Trots att han var den som först fick reda på att trädet och dess frukter var verboten. Kolla upp det själva, om ni vill, 1 Mos 3:6. Alltså - hon blev lurad. Jag vill ha en sådan här tröja.)




söndag 21 oktober 2012

sankta kateri

Jag vet inte hur ung jag var när intresset för amerikanska indianer tog fart. Men klart är att det fanns där under hela den del av min barndom som jag minns. Jag slukade alla böcker av James Fenimore Cooper och Helmer Linderholm, och snart visade det sig att det var skogsfolken i öst som fångade mitt intresse mest. Irokeser, huroner, delaware/lenni lenape ... Jag vet inte varför det blev de som fascinerade mig mest som barn, men som vuxen tycker jag att det finns så mycket som är spännande med framförallt de irokesiska folken, framförallt de sex nationer som ingick, och ingår, i den stora irokeskonfederationen. Six Nations. Haudenosaunee. Långhusets folk.
Bofasta, krigiska, koloniserande, matrilinjära (de räknade släktskap på mammans sida, dvs morbror var den närmaste manlige släktingen) och till viss mån även matriarkala (de kvinnliga klanöverhuvudena nominerade kandidaterna till råden som regerade). Jordbrukande handelsfolk som aldrig böjde sig för de vita, utan använde sin strategiska position i och runt Ohiodalen och de Stora Sjöarna till att spela ut de stora europeiska makterna mot varandra. Än idag är irokeserna mer enade än många andra indianfolk.
Ja, alltså, ni fattar. Jag är fascinerad. Fortfarande. Så pass mycket att jag faktiskt har skrivit uppsatser på högskolenivå om irokeser.

En av de saker som också fascinerat mig är hur de kristna missionärer, oftast jesuiter, mottogs, och trots detta (ja, mottagandet hos framförallt mohawkfolket kan väl knappast betraktas som vänligt, se till exempel filmen Svarta Kappan) envisades med sin mission. De var imponerande, jesuiterna, och ofta moderna i sin syn på hur man kan tolka och ändra uttryckssätt för tro, men samtidigt behålla det viktiga. 




En av de ganska få irokeser som faktiskt blev kristen var en ung flicka vid namn Kateri Tekakwitha. Hon blev inte gammal, hon dog av sjukdom innan hon blev 24 år gammal, men under sin korta levnad blev hon känd som oerhört from och ägnade sin tid åt att vårda sjuka och undervisa barn. Byn där hon delvis växte upp, Caughnawaga utanför Fonda i nuvarande New York State, är idag pilgrimsplatsen Kateri Shrine, ett vackert långhus (det traditionella irokesiska boningshuset för flera familjer av samma klan) som blivit en kyrka, och där all konst är traditionellt irokesisk. Oerhört vackert, oerhört levande och berörande.

Idag blev Kateri Tekakwitha kanoniserad. I den romersk-katolska kyrkans ögon är hon numera Sankta Kateri, och därmed den första nordamerikanska urinvånaren som erkänts på ett sådant sätt. Det är en stor dag!

(bilden från Wikipedia Commons)

torsdag 18 oktober 2012

barndomens (bristande) logik

Min dotter är modig, för det mesta. Hon har inga som helst problem med att vandra fram till en fullständigt främmande, fransktalande, servitör på en obekant restaurang och fråga: "Où est la toilette?" eller att fråga efter någonting i en affär.
Hon är inte det minsta bekymrad över att skutta långt före sina föräldrar på skogspromenad, eller för den delen att åka högt upp i utkikstorn.

Men att somna själv i lägenheten, när mamma är tre våningar ner i samma hus (och den ömme fadern på spelmässa i Tyskland), DET skrämmer henne så till den milda grad att hon fortfarande är vaken nu, 22.30, när jag kommer hem från 18+träffen. Det var så otäckt att en speciell larmanordning krävdes med mina nycklar hängande i ett långt snöre som sträckte sig genom trapphuset. Vid panik kunde snöret dras i, varvid nycklarna skulle skramla, och modern kunde komma till undsättning.

Logiskt? Inte så mycket. Men man får ta det goda med det onda. I kväll har jag som en följd av detta inkasserat fyra kramar, fyra näsgnuggar och säkert sju-åtta pussar (jämfört med normala en av var). Samt ett "Jag älskar dig, mamma."(jämfört med normala "Det vet jag att du gör.").

Mot det väger omaket med att dra snöre nerför tre trappor rätt lätt.

söndag 14 oktober 2012

tacksam

Idag är jag tacksam för min familj, som följer mig och leder mig på nya äventyr.
Idag är jag tacksam för min kyrka, som låter mig tjäna och leda.
Idag är jag tacksam för min församling, som uppmuntrar, deltar och utmanar och firar.
Idag är jag tacksam för demokratiska kommunalval här i Belgien.
Idag är jag tacksam för mina vänner, som jag saknar så.
Idag är jag tacksam för kollegor, både nuvarande och forna, som har lärt, och fortsätter att lära mig, så mycket.
Idag är jag tacksam för fredspriset till EU, som en påminnelse om allas vårt ansvar för fred och frihet.
Idag är jag tacksam för Jesus Kristus, som vågade gå över gränser, så att den yttersta gränsen också passerades.
Idag är jag tacksam för livet. Mitt, och andras.

Tack.

lördag 13 oktober 2012

partyhelg

Igår kom min regionchef, ekonomiansvarig och före detta biskopen för utlandskyrkan hit.
Det var ingen slump, faktiskt. De är här alla tre för att församlingen firar fem år på nuvarande plats, inne i Bryssel. Den här helgen firar vi så att huset skakar!
Igår hade vi alla samtal med regionchef Susanne, och när biskop Lennart kom hit på kvällen gick vi ut och åt en god middag på brasseriet här bredvid. Kvällen avslutades med glada samtal runt stora bordet i kyrkans kafé.
Och idag har vi haft öppet, för en gångs skull (annars är lördagar allas vår lediga dag). Vi har pysslat, sjungit, fikat, pratat, skrattat, debatterat, lyssnat, ätit osv, osv. Kyrkan har varit full av människor som kommit och och firat, och alltihop avslutades, återigen, med god mat och mycket skratt.

Vilken familj vi är. Så mycket kärlek.

I morgon blir det festhögmässa, och jag ska sjunga i kören. Uppträda, typ, för första gången i en kör. Det ska bli hur roligt som helst (och lite nervöst). Vi ska bland annat sjunga den här (dock utan dans):


Rutter. Finare kan det kanske inte bli.

söndag 7 oktober 2012

den bästa utflykten

Efter festerna kommer tröttheten.
Vi är lite småsjuka och enormt trötta alla tre. Inte konstigt, förstås, med tanke på att vi var uppe sent och gick upp tidigt under helgen. Vi var nämligen på utflykt.

Den bästa utflykten som tänkas kan, faktiskt.

När maken kom hem från jobbet (blöt som en belgisk hund som fångats mellan två gatstenar, eller nåt), och bytt kläder, fick Sofia sin sista present. En resväska. Med kläder och hennes pass och en middagsreservation samma kväll till Rainforest Café i London. Hon förstod först inte. Sedan såg hon ut såhär:


Sedan satte vi oss på tunnelbanan, krånglade oss igenom den bristande organisationen på The Channel Terminal på Gare du Midi, satte oss på Eurostar-tåget som tog oss, med endast lite säkerhetstänkorsakat krångel i Calais, till London!
Barnet var alldeles bubbligt av lycka.
Vi åt middag bland de ryckiga djungeldjuren och åskväderljuden på Rainforest Café, och sedan gick vi till vårt fina hotell (Club Quarters vid Trafalgar) och kraschade.

Morgonen efter väckte vi dottern vid den ohemula tiden 6.30, och när hon sömndrucken tänkte ta på sig kläderna som vi packat åt henne, pekade vi istället på den framhängda Gryffindor-skolkostymen. Hon förstod inte riktigt varför, men det sjönk in, minut för minut, och sedan gick det inte att hålla henne stilla. Hon studsade till bussen, studsade på bussen, studsade av den. Vi hade landat vid Warner Brothers Studio, och deras Harry Potter Experience Tour.


Ja, det var inte bara hon som var alldeles sprillig av förväntan.

Och det var bättre än förväntat. Helt fantastiskt. Miljöerna, sakerna, konsten, dräkterna, kvastarna, ja, alltihop var så fint och så magiskt och underbart. Vi ooh-ade och aaah-ade i tre timmar, innan vi var tvungna att åka därifrån. Men vi kommer tillbaka, så är det bara.
Titta bara, här är en liten film från Diagongränd:

video


söndag 30 september 2012

kalas på hogwarts

Dotterns nioårskalas gick av stapeln igår. Temat var enkelt: Harry Potter! Så föräldrarna hennes ägnade dagar och kvällar i ett bra tag före till att tillverka chokladgrodeaskar med samlarkort, köpa trollstavsmaterial, baka pajer, vika papperspåseugglor och annat nödvändigt för dylika kalas.
Inte minst viktigt var kläder och hår. Dotterns hår färgades klart orange, eftersom hon ville vara Ginny Weasley. Hennes mor iklädde sig kaftan och kompletterade med kolsvart peruk för att föreställa Severus Snapes okända syster Severia (även hon med visst socialt handikapp, och en begåvning för trolldrycker), och maken kammade ut håret, skaffade ett större skägg och iförde sig jättelik rock. Med ett rosa paraply över armen blev han en utmärkt Rubeus Hagrid!


De stackars ungarna som kom på kalaset utsattes för lektioner i trolldryckslära, vård av magiska djur och trollstavstillverkning. Severia blev vederbörligen avskydd (framförallt av den där snorungen Potter), och Hagrid synnerligen populär. Allt blev som planerat, helt enkelt, och dottern sken som en sol!




Gryffindor. Så utomordentligt fånigt.

torsdag 27 september 2012

seghet, socker och storhetsvansinne

Som sig bör, dagen efter födelsedagen, har det varit segt idag, trots sovmorgon och träning (ja, och jobb, tro inget annat). Kan ju haft lite att göra med att barnkörsbarnen verkade ha fått lite extra mycket socker strött över sina mackor med speculooskräm och nerrört i sina Cécémeldrickor.

Men nu är det kväll, och förberedelserna för dotterns Harry Potter-kalas håller på att gå in i den sista, frenetiska, fasen. Jag har köpt olikfärgade glasflaskor till trolldrycksstationen och Christoffer knåpar med lådor med magiska djur. I morgon ska vi den sista shoppingrundan, och då ska såväl pajingredienser och trollstavsdekorationer, som peruk och Hagridrock inköpas. Och så ska vi fixa Bertie Botts-askarna och ugglepåsar.

Överambitiöst? Storhetsvansinne? Nu förstår jag ingenting.

Dags att logga ut och börja titta på trolldrycksformelhäftet.

onsdag 26 september 2012

födelsedagande

Jag är en sådan som gillar att ha fest. Födelsedagar, flyttar, grannens hamsters nästkusins bomullsbröllopsdag, vilken anledning som helst duger finfint för mig.
Då är det liiiite besvärligt att ha flyttat ifrån samtliga av ens nära vänner.
Det blir liksom ingen riktig fest då.
Men vet ni, det blev rätt lyckat ändå.

Födelsedagen började med lyxfrukost på sängen.* Och fina paket:



Och sedan slöade jag mig igenom morgonen, tackade för alla facebookgratulationer. Satte på mig bästa prickiga vintageklänningen och höga klackar och gick ner till jobbet. Där åt jag kakor och pratade och blev stillsamt gratulerad, personligen och via sms och facebook. En blombukett, kramar, lite presenter. En sång eller två.

Och sen gick vi och åt på lokala favoritlibanesen. Och sedan drack jag champagne med familjen och arbetskamraterna och pratade strunt och tittade på tyskspråkiga Abba-videos på Youtube. Ni vet, som man gör en 38-årsdag. Och chattade med kära vänner från när och fjärran, och pratade med familj och vänner som ringde. Och tackade för ännu fler facebookhälsningar.



Och sedan var födelsedagen nästan slut och det var dags att sammanfatta den i ett blogginlägg, och se, det var gott.

* Frukost på sängen. Vem kom på det? Alltså, visst är det mysigt och så, men vem 17 är människa ens när familjemedlemmarna dyker upp långt före anständighets tid, och sjunger, och ska servera en frukost? Jag vet att jag tyckte det var toppen när jag var liten, men nu tar det sin lilla tid innan jag ens vill titta åt kaffet, och då är det kallt. Kallt kaffe. Är det värdigt en födelsedag? För att vara tydlig: jag gillar tanken, jag är inte otacksam det minsta. Jag bara undrar hur fasiken någon vuxen någonsin tyckt det var en lysande idé?

tisdag 25 september 2012

Till alla evil overlords

Här är listan av do's och don't's. Ni vill inte missa detta. Hela Den Stora Planen vilar på detta.

måndag 24 september 2012

frustration

Dagens ytlighetsrapport: Lindex Missonikollektion släpps vid midnatt. Fast de släppte för "VIP-kunder" (dvs de som hade anmält sig i förhand, jag till exempel) klockan 18 idag. En minut över eller så pajade kösystemet. En och en halv timme senare hade jag fortfarande inte ens kommit in i webshopen. Då lade jag ner och gick till körövning (vilket var mycket bättre för min själsliga välmåga).

Ska försöka igen vid midnatt. Fast Lindex egentligen inte alls förtjänar mina pengar. Även om en del av det går till Rosa Bandet. Morr.

söndag 23 september 2012

ändrade planer

Förra veckan var jag i Antwerpen. Där firade familjen och jag familjemässa med åtta äldre.

Idag var jag i Luxemburg. Där firade jag söndagsmässa med fem barn och deras fem föräldrar.

Fast familjemässan i Antwerpen fick en lång predikan, och söndagsmässan i Lux fick Lasaros uppståndelse i berättelseformat. Jag slopade den predikan jag tänkt hålla, vilken var samma som i Bryssel (finns här). Inte för att det var planerat så, utan för att det fick ändras på studs när det visade sig att detta borde varit en familjemässa. I alla fall. Familjerna, som liksom hamnade på gudstjänst nästan av en slump, var nöjda och glada och nästa gång kanske den unge herrn vågar sig fram till orgeln.

Och för övrigt kanske detta talar för att handboksutredningen är något på spåren när den slopar alla olika mässformer och istället gör den enda formen mer flexibel?

lördag 22 september 2012

brysselkål



Jag har bara dåliga minnen av brysselkål. Mosiga, överkokta små bittra kålhuvuden, påtvingade en av välmenande äldre släktingar, eller en oförstående matatant.
Följaktligen beslutade jag mig i kväll för att nu skulle familjen få äta brysselkål! Med logiken "det kan bara inte vara så äckligt om man bara tillagar det på rätt sätt" traskade jag till affären och köpte en påse, och väl hemma tittade jag på de recept på Pinterest som hade med brysselkål att göra, och fastnade för det mest idiotsäkra: ugnsstek de små rackarna med vitlök, olivolja och citron, och riv sedan parmesanost över.
Allt blir ju faktiskt bättre med citron, vitlök och parmesan. Det är en universell sanning i stil med "allt blir bättre med (kalkon)bacon".

Och nog blev de bättre än de tidiga barnaårens skräckmos. På samma sätt som torsk är mycket godare än det där som serverades i 80-talets skolmatsalar (innan alaska pollock och hoki tog över, och alla fattade att torsk minsann var fina och utrotningshotade grejer), och broccoli är riktigt gott när det inte serveras sönderkokt till en blekgrön gegga.

Men det är klart. Nog var det helt ok med brysselkål såhär, men trots allt kommer det inte serveras så himla ofta. Om jag inte kan hitta något annat recept? Kanske med bacon?

fredag 21 september 2012

oj då, det var ju ett tag sedan

Tiden springer iväg, och så helt plötsligt har jag inte bloggat på nästan jättelänge. Jag som tänkte att det skulle bloggas varje dag, eller så.
Under veckan har följande hänt (håll i er för nu blir det spännande värre):

Jag har jobbat.
Jag har varit med min familj.
Jag har varit nyttig, men också ätit lite rabarberpaj, bara för att det är så attans gott.


Jag har tränat, och gått på stan.
Jag har inte lunchat eller fikat med någon kompis, trots lätta ansträngningar åt det hållet.
Jag har nyst, men jag har också skaffat recept för min nässprej, så nu ska det vara slut med nysandet.
Jag har blivit kramad av barn, mitt eget men även andra.
Jag har varit ledsen och glad.

Revolutionerande tider i familjer Krämer, indeed.

Så här såg det ut när vi firade mässa i källaren i onsdags. Mysigt värre.





måndag 17 september 2012

körsång

Jag har börjat sjunga i Svenska kören här i Bryssel (hemsida här).
Det. Är. Så. Roligt.
Allt från Diggiloo Diggiley till All Things Bright And Beautiful. Det är utmanande och riktigt underbar föda för själen. Måndag kväll blev plötsligt en kväll att längta lite till.


Vad är det här för sång då? Någon som kan gissa?

söndag 16 september 2012

Anvers / Antwerpen

Antwerpen.
Att komma dit är lite som att ... Äh, jag vet inte vad jag ska likna det vid, faktiskt. Det är som att det alltid är något som går fel före gudstjänsten. Det är småkaotiskt, och än mer den här gången, när ingen av de anställda var på plats. Damerna som bär församlingen pratar en lustig mix av svenska, norska och flamländska, och de har inte direkt koll på var saker och ting finns eller hur vi brukar göra.
Så efter en smula intensivt sökande slutade det med att vi idag firade familjemässa, eftersom jag inte hittade söndagsmässans ordning. Jag, maken och dottern, två herrar, och sex äldre damer.

De ursäktade att inte fler kom. Och frågade vilka nu som skulle sjunga sångerna. Och jag sade att det gör ju vi! Varhelst två eller tre är samlade i Jesu namn, är Jesus mitt ibland oss.

Så vi sjöng. Vi delade nattvarden. En del grät lite stillsamt. Jag predikade om smärtan i förändring och om rädsla (här finns den predikan), och efteråt fikade vi och talade om vad det innebär att vara kristen, och att leva i tro, och vad som är en församling.

De är så fina, den lilla församlingen i Antwerpen. De är inte många ens på en välbesökt söndag, men det är fina människor. Trogna, troende. Sådana som i all stillhet bär kyrkan.

Och då får det vara hur kaotiskt som helst innan gudstjänsten, faktiskt. Gud är granne med kaos, sägs det ju. Amen, säger jag.


Norska Sjömanskyrkan i Antwerpen. Bild av Ad Meskens, från Wikipedia Commons.

lördag 15 september 2012

sund själ i sund kropp

Träningen är igång ordentligt igen. Så skönt.
Jag är alldeles uppenbart inte skapt för att lufsa runt i parken. Jag blir jättesjälvmedveten på ett synnerligen, för träning, okonstruktivt sätt. Men gymmet fixar jag, oavsett hur många vältrimmade töser med minsta träningsshortsen som springer på löpbanden.
Kanske har det med att jag har lätt att bli uttråkad att göra. På gymmet springer jag på löpbandet ena gången, styrketränar den andra, och tacklar crosstrainern den tredje gången. Det är lätt att blanda, men också lätt att hålla ut när man väl står där på pedalerna och trampar iväg.

Och idag fick jag dit maken också. Så präktigt att det nästan gör ont.

Sen är det ju det där med den sunda själen också. Jag jobbar på det, Jesus, det gör jag. Kanske skulle tillämpa samma princip där. Mixa upp det lite grann. Be på det sättet, be på ett annat. Hm. Värt att fundera på.


kalastätt

Igår natt lackade vi en massa inbjudningar till dotterns Harry Potter-temakalas (29/9), och de kom till de flesta av adressaterna idag.
För någon minut sedan skickade jag iväg facebookmailet med inbjudan till champagnemingel på min födelsedag (26/9).
För att i vår familj fyller vi år i klump.

Men det är rätt trevlig klump, förstås.

onsdag 12 september 2012

vänner

En av de saker som är svårast med att flytta långt är att flytta ifrån sina vänner. Att flytta ifrån en spontanfika eller middag, eller att helt enkelt inte finnas i varandras omedelbara närhet. Det går inte en vecka utan att jag saknar kära N eller finaste J, till exempel, och så kommer det fortsätta att vara.

Men en av de saker som är trevligt med att flytta är att det öppnar sig oväntade och nya vänskapsmöjligheter. Sakta smyger de sig på, och det är inte riktigt klart om detta är Vänskap eller Skojig Bekantskap (vad nu skillnaden är, och hur den ser ut...kanske värt en bloggpost även det).

Och så helt plötsligt sitter kvinnan i den snyggaste klänningen vid vårt matbord och viskar konspiratoriskt om barnens födelsedagspresenter. Och sedan plingar det till på facebook och en karl bjuder in sig själv på kaffe och spel. Dottern nynnar lyckligt när hon går och lägger sig, för även för henne glimmar det av möjligheter med spontanlek och sleep-overs. Och det känns som att det här med vänskap och möjligheter är rätt så gyllene ändå.




måndag 10 september 2012

bröllopshelg (bildspecial)

Vännerna Filip och Ida gifte sig i helgen, med benäget bistånd av mig (som präst) och maken (som best man). Sofia bidrog med att titta på. Och med att äta oförskämda mängder godis och dansa till midnatt, som sig bör.


På Bryssels flygplats Zaventem finns dessa fina muggar. En sådan kommer att införskaffas innan vi åker hem. Just nu känns det som att vi tillbringar en hel del tid på just den flygplatsen. Sämre flygplatser finns definitivt, även om det hade kunnat finnas några fler affärer.


Det vackra brudparet ler lättat efter vigseln. Och sensommarvarmt var det där utanför Rörums kyrka på Österlen.


Det här är en annan Sofia, nämligen hon som var drottning över Sverige och Norge och gift (stackars kvinna) med Oscar II. Han hade en smula svårt att hålla sig till den kungliga sängen, men barn blev det ändå, bland andra prins Eugen. Eugen målade fint (bland annat till Kirunas fantastiska kyrka). För övrigt tycker jag att min Sofia är sötare, även om drottningen har en cool plym. Den här bilden finns uppsatt på Borrby Kungsgård, där festen var.


Och här är vi. Fina, tycker jag. Flor har jag aldrig haft förr, men det var kul och uppskattat. Mer flor till folket, helt enkelt. Nu sitter den lilla hatten på min Luther-staty. Han är inte lika snygg i den som jag är.



fredag 7 september 2012

på resande fot igen

Ja, det är ingen lång resa direkt, men ändå. Jag har ju inte ens packat upp allt sen sist!
I alla fall. Är på flygplatsen. I morgon viger jag goda vänner ute på Österlen. Det är en ynnest att få göra sånt.

Till avdelningen "hur tänkte ni där?" hör det här fotot, från flygplatsen.

tisdag 4 september 2012

drömsurfar

Eskapism kan ta sig många uttryck.
Igår: Delvaux, Furla och Longchamp.
Idag: Disneyland Paris.
I morgon: ?

Drömmar är roliga.
Men egentligen är jag ju väldigt nöjd med att vara jag, här, med min familj, och med min billiga väska.

söndag 2 september 2012

predikan

Såhär blev den. Predikan alltså.
Ibland har man nytta av prokrastinering och facebook. Ibland.

http://prastflickealster.blogspot.be/2012/09/predikan-13-e-3-2012-medmanniskan.html

lördag 1 september 2012

måste.skriva.predikan.

Alltså. Bara så att jag är fullständigt tydlig. Jag gillar verkligen att predika. Det är precis hur roligt som helst. Faktiskt. Förväntan, samspelet, det där klicket när poängen sjunker in.
Men så finns de där tillfällena när förberedelsen tar emot. De dyker upp då och då. Och värst är det inför en söndag som i morgon.
Den barmhärtige samariern.
Stön.
Finns det någonting som inte är sagt? Någon tolkning som kommer att kännas aktuell och intressant? Jag river mitt hår varenda gång jag ska predika över en riktigt känd text, och allra värst är de texter som har dramatiserat och lästs och omskrivits i tusentals varianter i konfagrupper. Värst bland de texterna? Jajamen. Den barmhärtige samariern.

Det är inte det att texten är inaktuell. Tvärtom, faktiskt. Budskapet är evigt aktuellt och superviktigt. Det är inte det att den är besvärlig eller oengagerande eller krystad, som en del andra texter. Det är bara att det känns...gjort, liksom.

Nåja. Det är bara att sluta gnälla och rycka upp sig. Göras ska det!


Schnorr von Carolsfeld Bibel in Bildern 1860 197

fredag 31 augusti 2012

un, deux, trois!

Nu händer det.
Det var tjugo år sen sist.
Klockan halv tre i eftermiddags klev Hedvige in genom dörren, ropade ett glatt "Bon jour! Comment allez-vous?" och sedan var lektionen igång.

Japp, jag läser franska igen. Den rostiga frankofona delen av hjärnan ska putsas upp igen och bli funktionell. Jag klarar mig, det är inga större problem att handla morgonbrödet eller fråga om vägen, eller ens att faktiskt konversera lite smått, men jag vill bli bättre. Mycket bättre. Och Hedvige är riktigt bra. Hon utgår från vad jag vill med studierna, använder min kontext och de kunskaper jag har, och utmanar mig. Så nu ska jag till Filigranes för att köpa en lätt roman och en grammatikbok.

Märkligt nog är faktiskt grammatiken också kul. Åtminstone än så länge. Det finns naturligtvis en rätt stor skillnad mellan att vara tonåring och plugga för att man måste, och mellan att göra det för att man bor i ett fransktalande land och tycker att språket ifråga är rätt kul.

À bientôt, mes amis!


torsdag 30 augusti 2012

hösten är kort, så kort

Första personalmötet för hösten hölls idag. Vi har blivit en till i den avlönade medarbetarskaran, vår volontär A. Roligt!

Och så gick vi igenom hela hösten ända till Trettondedag Jul. Ja, 6/1 2013. Den mässan håller jag i, bara så att ni kan pricka in det i era kalendrar redan nu. Eller nåt.

Hösten känns så galet kort, och det är massor som ska prickas in. Det är ju för 17 bara 116 dagar till julafton, och innan dess ska 5-årsjubileum och höstlov och ärkebiskopsmöte för barn och unga och julbasar och första advent klaras av. Jamen, ni förstår ju. Och ett visst barn fyller år och ska firas rejält, och en viss pasteure fyller år och ska firas avsevärt mycket mindre rejält. Men i alla fall.

Jag måste gå och köpa en ny kalender. Ja, så är det.

onsdag 29 augusti 2012

Farbror polisen!

Klockan är ett på natten, och det ringer på vår/kyrkans dörr.
Om detta händer en "vanlig" familj är det antingen bus eller något personligt hemskt. Händer det oss är det personligt, bus eller så har det hänt en svensk här i Belgien något fruktansvärt.
Jag trodde det var det som hade hänt, och släpade mig med en isklump i magen till porttelefonen.
"Allo?"
Där nere står en man i vit skjorta. En polis.
"Madame Rännar?"
En viss lättnad. Men samtidigt börjar isklumpen bulta för deras skull. En massa tankar hinner man med.
"Non, ces't l'autre 'Privé'."

Och sedan väntade vi på att Larsa skulle komma förbi vår dörr så att vi skulle få veta, och hjälpa till om det behövdes.

Det visade sig handla om en gps som inte var avstängd i kyrkans bil, och poliserna var oroliga för stöldrisken.

Fint. Men det tog ett tag att somna efteråt.

ready, steady....GO!

Idag började det. Jobbet, alltså.
Och det kändes bra att vara tillbaka! Bra att knäppa på kaffekokaren, bra att hälla upp mjölk och ta ut en bullpåse ur frysen.
Det kändes gott att sitta ner med kollegorna i flera timmar och prata om allt mellan himmel och jord, eller i det här fallet, mellan belgiska körkort och den anglikanska kyrkogemenskapen.
Gott att träffa volontär Anna, och församlingsmedlemmar som kom in för att fika.

Och till slut tittade solen fram.

Och det blev afton, och det var den första dagen.

måndag 27 augusti 2012

Biskopsvigning


Jag var i Uppsala för att bli utlandskyrkoutbildad, men stannade ett extra dygn och hade turen att lyckas pricka in det pampigaste Svenska kyrkan kan bjuda på – en biskopsvigning. Det är nog möjligt att det är ännu mer storslaget när det handlar om en ny ärkebiskop, men det var gott om kåpor och mitror och annat skojigt även här.
25 biskopar, plus Åke som vigdes, räknade jag till i processionen. Till detta kom den katolske biskopsvikarien Fredrik (som vann hattkampen med sin fina biretta), och en enorm hjord av präster och pastorer i diverse utstyrslar, både bland de speciellt inbjudna och bland oss nyfikna. Bland de inbjudna fanns en hop emeritibiskopar (alltså pensionerade biskopar), Stockholms rabbi och kronprinsessan Victoria. Det var så mycket färg och glitter och pompa och ståt!



Nu finns det en massa människor som säkert tycker att tillställningar av det här slaget är för mycket. För katolskt, eller för dyrt, eller för tillgjort, eller vilken ”för” man än vill välja.
Jag gillar det. Inte varje söndag. Men någon gång då och då är det härligt att få ta i så man spricker och dundra på med orglar och processioner och korkåpor. Det ska få vara fest ibland, ordentligt så.
Till det riktigt roliga hörde de gästande biskoparna från olika länder och kyrkor. Där fanns biskop Buthelezi från Sydafrikas lutherska kyrka, och Filippinernas ”obispo maximo” (klart tuffare titel än ärkebiskop). Ganska så nyvigda och historiska biskop Agnes från Island (första kvinnan) var där, liksom biskopar från Finland, Danmark, Norge, Tyskland och Storbritannien.

Utmärkt avslutning på en vecka i utsändandets tecken!

söndag 26 augusti 2012

himlen brinner


Fönstret darrar av kraften från motorn, och utanför färgas molnen lysande orange av en sjunkande sol. Himlen brinner i turkost, i lila, i den mjukaste aprikos.
Jag är på väg hem. På ett flygplan som lämnar Köpenhamn. Inte ett som återvänder dit.

Den senaste veckan har hemlängtan bara ökat.
Det är kanske ännu inte riktigt så att det är Belgien och Bryssel som är hemma. Men nog är det ändå lite så att det är Svenska kyrkan på Avenue des Gaulois som är det. Ännu mer, förstås, är fjärde våningen i det huset mitt hem. Där finns min familj och mina saker, min skosamling och mina böcker.
Just nu bor mitt hjärta i Belgien, hur konstigt det än må vara, och längtan brinner. Som molnen en augustikväll, någonstans ovanför Danmark.


onsdag 22 augusti 2012

ekumenik

Det är senare än det borde vara, och jag har, som vanligt, fastnat framför datorn. Jag hade tänkt mig att jag skulle titta lite på tv, nu när jag kan liksom, men icke sade nicke. Jag har kommit helt av mig med det där.

Istället surrar huvudet av tankar på ledsna vänner som ställer svåra frågor om Guds närvaro. Kontrasten känns stor till akademiska diskussioner om Faith and Order och Borgå-gemenskapen, men samtidigt är kanske inte avståndet så stort ändå.

För någonstans handlar alltihop om Guds sökande efter oss och efter gemenskap med oss, och om den kristna gemenskap som kommer ur det sökandet, och som svarar på det. Den gemenskap som ska visa på Guds relationslängtan, men som alltför ofta istället visar på bristande omtanke och respekt mellan kristna.

Jag är en entusiastisk ekumen i den meningen att jag fullkomligt njuter när det talas om diverse multilaterala överenskommelser och avtal och deras konsekvenser, men också genom att jag allt oftare finner mig själv i situationer som kanske inte har rubriken "ekumeniska", men som är det likväl. Det kan vara ett dop tillsammans med en katolsk präst, en konferens med prästkvinnor från alla möjliga olika kristna traditioner eller ett samtal över kaffekoppen i kyrkan.
Det är lätt att på en formell nivå gå bort sig i alla skillnader, och ibland till och med svårt att se poänger med att envisas med de riktigt svåra samtalen, men där, liksom i samtalet med den sörjande och frågande vännen, vandrar Jesus mitt ibland oss. Mitt i vår svaghet. För mig ger det hopp. Hopp om mening för människor och organisationer. Hopp och framtidstro.

tisdag 21 augusti 2012

ska man bli officiell?

Funderar här på utbildningsveckan, efter tillfrågan, om jag skulle ta och bli officiellt bloggande, via Svenska kyrkan?
Vad innebär det för känslan av måste och borde? (rätt mycket)
Vad innebär det för innehåll? (inget, misstänker jag)
Skulle det få mer fart på bloggen? (mycket möjligt)

Och så är det ju trots allt bara några år. Fast det är ju en evighet i Internetsammanhang. Vojne, vojne, så mycket att tänka på. Och bara det här, att sitta här och blogga om att blogga, hur navelskådande och meta är inte det då?

lördag 4 augusti 2012

unga prästkvinnor

Min tredje konferens med The Young Clergy Women Project är över, och så är också min tid som styrelsemedlem i organisationen. Det är sorgligt. TYCWP har gett mig så mycket. Jag är fortfarande medlem, och det lutar åt att jag åker även nästa år, men sedan är det nog slut. Vid 40 får jag inte längre vara medlem, och även om jag är fullständigt för den gränsen, och känner att det nog är dags att lämna då, kommer jag att sakna de här kvinnorna så mycket. Maken till grupp full av rappkäftade, varmhjärtade, storskrattande, supersmarta och drivna teologer har jag sällan mött. Troligtvis aldrig.

 Den här organisationens raison d'etre är att förse unga prästvigda kvinnor med (nätbaserad) gemenskap och sammanhang, och dessutom lyckas vi ge ut böcker, hålla konferenser, genomföra bibelstudier och ha vansinnigt roligt under tiden. Allting genomfört av sådana som i många av våra kyrkor anses vara "för unga" för att vara i ledarskapsrollen, eller kanske till och med inte ska vara det för att vi är kvinnor. Vi är 700 medlemmar, från massor med olika kyrkor och olika länder, och vi växer snabbt.

 Jag längtar till nästa år. Under tiden kommer jag träffa några av systrarna på olika sätt, men den överväldigande majoriteten lever i USA, och den här konferensen är möjligheten att se dem live. Tack Gud för internet, så att vi kan hålla tät kontakt under året. Och så ska jag sätta igång att fundera över hur vi gamlingar fortsätter efter vi blivit utslängda. The Slightly Older But Still Awesome Clergy Women Project, typ.

måndag 23 juli 2012

syndare och helgon

Mitt i semestern satte jag mig och tittade på video efter video från ELCA's Youth Gathering i New Orleans, en jätteungdomssamling för lutherska ungdomar i USA. 35000 lutheraner invaderade New Orleans. De bad, sjöng, gjorde "community service" och lyssnade på fantastisk musik, bland andra från mina vänner Lost And Found och Rachel Kurtz. Mycket finns på Youtube, rekommenderas!

Och så lyssnade vi på Nadia Bolz-Weber som vanligtvis är pastor i House for All Sinners and Saints i Denver, och bloggar som Sarcastic Lutheran. Hon var på the Gathering för att inspirera, och inspirerande var hon sannerligen. Vilken kvinna! Bara lyssna. Vad tycker du?


tisdag 17 juli 2012

saker som man kan hoppas på ibland

Kiviks marknad. Ändlösa rader med rökt korv, foppatoffelkopior, haremsbyxor och minimunkar, varvat med stånd där den ena eller andra ideologiska grupperingen försöker övertyga om sina åsikter. Scientologerna lät, som vanligt, mig passera utan att ens försöka ge mig en broschyr. Antar att jag antingen ser mycket avstressad ut, eller så anar de att det inte är en bra idé att ens försöka.

Det var dock onekligen rätt synd att de inte stod bredvid Humanisterna. Då skulle jag nog kunnat tänka mig stanna för att se på. Så, nästa år, snälla Humanister och Dianetiker, för allas vår skull - ideologi-battle? Och när vi ändå håller på och hoppas skulle det ju vara en smula underhållande med "Patrioterna" och FI bredvid varandra också.

Ja, det är sådant man kan bry sin hjärna med på semester. Sådant och hur mätt man är, hur mörkt det är här på landet, hur himla tidigt alla verkar gå och lägga sig och att det verkar vara belgisk (läs våt) sommar även här. Jaja. Fast det är klart, om man går och lägger sig nu blir det morgon snarare, vilken kommer att medföra surdegslevain från Vendel till frukost, och en tripp till Malmö för att hälsa på käraste församlingen och sedan äta tapas med bästaste vännen. Det är ju rätt så bra det. Rätt så jättebra.

söndag 15 juli 2012

semester

Bo här.
Bo där.
Bo på en tredje plats. Och en fjärde.

Komma hem, det är inte helt okomplicerat, men det är också rätt så ljuvligt.
Träffa vänner och familj. Ge och få presenter. Besöka viktiga platser. Titta på svensk tv. Sitta uppe alldeles för sent. Sova länge. Shoppa. Laga mat. Fika. Dricka massor med kaffe, och en del vin. Prata ännu lite mer. Kramas. Gråta och skratta. Plocka jordgubbar (och de är verkligen godare här än i Belgien). Klappa söt hund. Vårda bruten tå. Gå lite för mycket. Regn, och sol.

Semester. Fint.

söndag 1 juli 2012

"va, ska ni ha stängt sååååå länge?"

Tillbaka från Berlin (besöket var dundertrevligt på alla sätt och vis) blev det inte-särskilt-intensivt jobb i tre dagar. Det märks att det är sommar, allt färre kommer in under cafétid. Den gudstjänstfirande församlingen var idag ungefär hälften av det vanliga, och nästa vecka bli det ännu färre.

För en del är det svårt att förstå, det här med att vi stänger under två månader. Nu är det förvisso inte så att vi är borta och lediga under hela den tiden, en del av den ägnas åt sånt man inte hinner när det är cafétjänst och gudstjänster och barngrupper och dopsamtal och 18+-träffar och onsdagsgrillande och allt det där andra. Nästa vecka ska jag till exempel sortera och tvätta leksakerna i barnrummet, dammsuga de ljuddämpande kuberna som hänger i taket, sortera alla påsar med böcker vi fått in, registrera alla kyrkliga handlingar jag haft ("alla"), åka till IKEA och fixa bättre förvaring för barnrummet, lämna bilen i Antwerpen. Och en massa annat. Ha en gudstjänst också, utan musiker, och med en liten skärva av församlingen. Sedan blir det paus.

Sommaren är i stort sett enda tiden på året då en präst kan vara ledig tillsammans med sin familj. Framförallt om den prästen, som jag, är gift med en lärare (väldigt vanlig kombination, för övrigt). Annars har ju alla andra ledigt när vi jobbar som mest (förutom möjligtvis sportlovet, om man har ett sådant). Att hitta skojiga solresor under påskveckan är bara att glömma för de flesta av oss. För det mesta saknar jag inte alls den flexibiliteten, ett liv inrutat av högtider passar mig utmärkt, men det retar mig en smula när folk sedan gnäller på att vi tar långa semestrar, och att det blir färre gudstjänster på sommaren. Den dagen den gudstjänstfirande församlingen inte under sommarmånaderna krymper till en fjärdedel av normalt kanske vi kan diskutera att ha lika många gudstjänster. Tills dess är det klokt och praktiskt att låta kyrkans personal vila på sommaren, så finns det energi kvar när november-december-januari-racet börjar. För vi är väl alla intresserade av att få bra advents- och julgudstjänster?

*muttrar lite*

Ok, gnäll över. Nu ska det njutas av de sista resterna av denna söndagskväll, medan de glada spanjorerna kör varv efter varv i Merode-rondellen.

torsdag 21 juni 2012

pust

Jag sitter vid matbordet och pustar ut. Minisemester. Ja, matbordet i prästgården i Berlin.
Min "syster" Jenny vikarierar som kyrkoherde här, och vi bestämde oss för att åka hit och hälsa på några dagar.
Igår välsignade jag inte eleverna vid Skandinaviska skolan, men jag höll ett fint "var snälla mot varandra"-tal. Ibland räcker det ganska långt, och när det kommer från en i prästskjorta, men ett tydligt kors hängande från halsen, blir budskapet ändå märkbart. Men roligast var ändå att femmorna, precis efter mitt tal, gick upp på scenen och rev av One Of Us, Joan Osbornes gamla superreligiösa hit. Haha. När prästen pratar Gud slår folk bakut, men när ungarna vittnar med musik och ord går det minsann.

Nu ska det skvallras, och firas midsommar, och går på Egyptologiskt museum, och ätas god mat i några dagar. Ha en fantastisk midsommar!
 

söndag 10 juni 2012

som ett grekiskt drama

Efter en fantastisk nationaldag med massor av besökare i kyrkan, satte vi oss på flyget till Aten. Jag, herden, husmor och organisten åkte iväg för att helt enkelt göra något roligt tillsammans. Teambuilding, tror jag att det heter på modern svenska.

Och det var riktigt härligt. Mellan 28 och 33 grader, underbart god mat, trevliga "värdar" i Svenska kyrkan i Atens personal, vackra Akropolis, spännande Akropolismuseet, mysiga gränder, roliga affärer och så vidare.



Men det mer bestående intrycket var ändå ett av sorg och rädsla.

Överallt började atenarna prata med oss. Det ska vara rätt ogrekiskt, fick vi höra, att erkänna att saker och ting inte är som de ska, men nu går det inte att vara tysta. De är bedrövade, uppgivna, känner sig isolerade och missförstådda. Grekerna är rädda för framtiden och tackade oss överallt översvallande för att vi överhuvudtaget hade kommit dit. Turismen har minskat drastiskt, mycket på grund av rykten som förmedlas av tidningar i norra Europa. Be för oss, sade en dam på spårvagnen. Hon har ett lägenhetshotell på Zakynthos, och tvingats se hur grupper avbokat sina resor dit efter rykten om hur Grekland snart inte har någon elektricitet. På restaurangen där vi åt sista kvällen berättade den bekymrade servitören att de skulle behöva tio gånger så många kunder för att klara sig. Och innan vi åkte frågade vänner och bekanta oss om vi vågade, om det var säkert. En del hävdade att man inte ens kunde ta ut pengar i Aten.

Men inget av det är sant. Det är inte mindre säkert att åka till Aten än till någon annan miljonstad. Däremot behöver grekerna (och italienarna, och spanjorer och portugiser) oss mer än någonsin. De behöver våra pengar, men ännu mer behöver de känna att de inte är avpoletterade eller borträknade. De behöver vår vänskap och solidaritet. Det här Europaprojektet beror inte bara på politiker i Aten, Bryssel eller Stockholm. Det beror lika mycket på oss.  Många tidningar och hemsidor är fulla av mer eller mindre antydda påståenden om hur det hör till "nationalkaraktären" i sydeuropeiska länder att lura systemen. Ofta är dessa påståenden inte långt ifrån ren rasism. Korruption och ljusskygga ekonomiska uppgörelser finns, ja. Det är ett systemproblem. Men vårt överlägsna nordeuropeiska förakt gör ingenting för att minska problemen, snarare tvärtom. Tala om för en människa att hon inte duger tillräckligt många gånger, och hon tror till slut på det själv.
Om grekerna ska ha kraft under det decennielånga stålbad de står inför, behöver de vårt stöd. Bara så kan vi hjälpa dem hålla idioter som extremhögerpartiet Gyllene gryning stångna.

Så funderar du på var du ska spendera dina hårt ihopsparade semesterslantar - gör det i Sydeuropa i år!