Den här helgen.
Kommer vi att minnas den? Kommer vi att minnas dagen då sverigedemokraterna var största parti i ett antal skånska kommuner? Då var fjärde fransman som pallrade sig till valurnorna röstade på Front National? Då det Israelflaggbrännande ungerska nazistpartiet Jobbik fick nästan 15% av de ungerska rösterna? Då Dansk folkparti var det största partiet i vårt grannland?
Och detta dagen efter att en terrorist skjutit mot det judiska museet här i Bryssel och dödat flera människor. Dagen efter det, dagen efter att folk blivit mördade för att de är judar, röstar alltså folk på ett parti som vill registrera judar, och på en massa andra partier som tycker att det är fel att ge en fristad till människor som flyr med anledning av förföljelse på grund av etnicitet eller religion.
Jag hoppas det. Jag hoppas att vi minns och skäms och förenar oss i kampen mot mörkret.
Men idag är det inte det jag ser.
Jag ser en högerlutande vän som ger skulden för SDs frammarsch på vad han hävdar är vänsterpartiernas invandringsfientliga retorik. Han menar fackets krav på lika lön, antar jag. Men för mig låter det som en vilja att lägga skulden långt ifrån sig själv. Det är de andras fel.
Jag ser besvikna pirater diskutera resultatet, och rätt så omedelbart är det feministernas, och framförallt FI!s fel. De har varit oärliga och populistiska, säger debattörerna. Det är de andras fel.
Jag ser vänner och bekanta posta statistik över skånska städers valresultat från en tidnings valspecial, och genast konstaterar någon att Skåne borde ges tillbaka till Danmark, någon postar en bild av apor i samma tråd. Skåne är det stora problemet, det är de andras fel.
Det diskuteras om demonstrationerna och mediauppmärksamheten är det som gett SD framgångarna, och debattens vågor går höga om nyttan eller skadan med visselpipor och vända ryggar och granskande tidningsartiklar. Det är aktivisternas, medias, de andras fel.
Det är de andras fel. Det är vänsterns fel, feministernas fel, skåningarnas, aktivisternas eller medias fel.
Vem och vilka är nästa syndabock?
Den där retoriken, vänner, leder oss rakt ut i samma träsk som SD, Front National, Jobbik.
De som ska skyllas för SDs framgångar är helt enkelt de som röstade på SD. Men det är inte egentligen den stora frågan.
Frågan är snarare varför de gjorde det? Varför super Jeppe egentligen? Hur kommer det sig att vi lever i ett land där tio procent av de som röstade tycker att Sverigedemokraternas program låter bättre än de andra partiernas? Och hur i hela fridens namn kommer det sig att vi lever i ett land där hälften av de röstberättigade inte kunde tänka sig att använda varenda verktyg i sin låda för att bekämpa mörkret?
Det är inte de andras fel. Det är allas vårt fel. Vi lät det komma hit. Vi har skapat det här.
Men nog med grävande i det. Det oändligt mycket viktigare är: det är val igen om mindre än fyra månader. Vad tänker du göra, redan idag eller i morgon, för att vända vinden av rädsla och hat?
Visar inlägg med etikett det svåra. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett det svåra. Visa alla inlägg
måndag 26 maj 2014
fredag 18 april 2014
döden och livet
På väg från korsvandring i Rydebäcks kyrka, slås jag, som alla långfredagar, av kontrasterna.
Stillheten och tyngden och sorgen och allvaret i kyrkan.
Och utanför: sol, barnskratt, kvittrande fåglar, människor som handlar mat och smågnabbas, påskbuketter och fjädrar till salu.
Och det skaver. Och det är som det ska vara.
Livet stannar inte för att någon dör.
De som sörjer, oavsett om vi sörjer en som varit död i knappt tvåtusen år, eller en som dött i år, lever mitt bland barnskratten och solen.
Och jag tänkte, där jag vandrande hemåt bland radhusen och villorna, att det är för barnskratten och fågelkvittret och sorgen som Han dör.
Det är för att dela allt det som är vår verklighet som Han dör.
söndag 6 april 2014
vackert förfall
Besökte Diewegkyrkogården med konfirmanderna idag. En ljuvligt förfallen, övervuxen kyrkogård av romantiskaste slag, rekommenderas varmt vid Brysselbesök!
torsdag 13 mars 2014
skriver jag inte… men rösta!
Här fanns ett inlägg som var lite…trött och ledset. Men jag tog bort det. Det finns saker som jag inte delar. Men du får gärna be lite grann för mig.
Det jag däremot måste skriva är att du, just precis du, har ett ansvar att mota vågen av högerextremism som just nu pryder de svenska dagstidningarnas framsidor. Och det allra bästa sättet är faktiskt att rösta. Rösta 25/5 till europaparlamentet, rösta 14/9 till riksdag, landsting och kommun. Fascisterna är odemokratiska och våldsförhärligande, släpp inte in dem i våra demokratiska institutioner. Prata med folk, utbilda de unga, se till att orättvisa klyftor försvinner, ge människor hopp och framtidstro. Och rösta! Det är din rätt, något våra förfäder kämpade för. Släng inte bort möjligheten.
Och ni partier och partiföreträdare som inte vill gynna högerextremisterna - prata ideologi!
Visa varför just ni tror på människovärde och framtid.
Visa på allas lika rättigheter, ge alla möjligheter.
Min upplevelse är att den rörelse in mot mitten som ni nästan allihop har gjort har öppnat för högerextremisterna. Det går knappt att höra någon skillnad på er längre ens för någon som jag som är rätt insatt, och då är det klart att det för en person som känner sig utanför samhället, ohörd och ointressant för etablissemanget, utan jobb eller framtid, känns mer logiskt att stödja några som i alla fall inte låter likadant som alla andra, som i alla fall inte har varit med och skapat klyftorna hen nu drabbas av. När människor upplever att de stora partierna är likgiltiga inför deras fattigdom och utanförskap drivs de till extremerna. Ni måste börja lyssna. Ni måste ta fattigdomen på allvar. Jag vet att det är medelklassen som är kassakon, att det är vi som ska lockas med diverse sätt att ge extra pengar i plånboken, men jag ger inte mycket för den slanten om resultatet i förlängningen blir att jag måste bo bakom låsta grindar för att hålla människor som är desperata av fattigdom och osynlighet ute.
Det jag däremot måste skriva är att du, just precis du, har ett ansvar att mota vågen av högerextremism som just nu pryder de svenska dagstidningarnas framsidor. Och det allra bästa sättet är faktiskt att rösta. Rösta 25/5 till europaparlamentet, rösta 14/9 till riksdag, landsting och kommun. Fascisterna är odemokratiska och våldsförhärligande, släpp inte in dem i våra demokratiska institutioner. Prata med folk, utbilda de unga, se till att orättvisa klyftor försvinner, ge människor hopp och framtidstro. Och rösta! Det är din rätt, något våra förfäder kämpade för. Släng inte bort möjligheten.
Och ni partier och partiföreträdare som inte vill gynna högerextremisterna - prata ideologi!
Visa varför just ni tror på människovärde och framtid.
Visa på allas lika rättigheter, ge alla möjligheter.
Min upplevelse är att den rörelse in mot mitten som ni nästan allihop har gjort har öppnat för högerextremisterna. Det går knappt att höra någon skillnad på er längre ens för någon som jag som är rätt insatt, och då är det klart att det för en person som känner sig utanför samhället, ohörd och ointressant för etablissemanget, utan jobb eller framtid, känns mer logiskt att stödja några som i alla fall inte låter likadant som alla andra, som i alla fall inte har varit med och skapat klyftorna hen nu drabbas av. När människor upplever att de stora partierna är likgiltiga inför deras fattigdom och utanförskap drivs de till extremerna. Ni måste börja lyssna. Ni måste ta fattigdomen på allvar. Jag vet att det är medelklassen som är kassakon, att det är vi som ska lockas med diverse sätt att ge extra pengar i plånboken, men jag ger inte mycket för den slanten om resultatet i förlängningen blir att jag måste bo bakom låsta grindar för att hålla människor som är desperata av fattigdom och osynlighet ute.
tisdag 11 mars 2014
ibland är det bara jättesvårt
Jag är en vandrare. Tycker om att resa och prova nya saker, har egentligen många hem och ingen riktig plats som betyder mer, annat än den där de jag älskar är.
Så jag reser, hattar fram och tillbaka. Min familj vinkar farväl och välkomnar hem, medvetna om att den här flyktiga människan inte skulle vara lycklig på en enda plats i alla sina dagar.
Men idag var det svårare att åka än på länge. Jag ska på styrelsemöte för facket och på kollektivavtalsförhandling, det är viktigt och roligt, men när min rödgråtna dotter borrade in ansiktet mellan min axel och hals och snyftande protesterade mot att jag skulle åka...då kändes resan inte särskilt viktig. Just nu, just idag, önskar jag att jag vore stadig och rotad. Och jag önskar att jag vore hos henne.
onsdag 5 mars 2014
kors i pannan och blod som droppar
En liten skara samlades runt skålen med aska i kväll. Fastan är inledd. I år är fastedisciplinen vegetarisk kosthållning, inga sötsaker, tideböner och säkerligen nån Instagramutmaning eller något.
Vid kyrkvinet efter mässan (kaffe är ingen hit kl 20…) kom vi in på gamla läsarsånger, och jag reagerade, som jag ofta gör, på blodsteologin, dvs tanken på att Jesus var tvungen att dö på det mest blodiga, smärtsamma och genomgräsliga sätt för att Gud skulle kunna förlåta oss människor våra synder, vi tvättas så att säga i Jesu blod. Det här är vanlig, historiskt sett korrekt, teologi, och något som avspeglas i många av våra mest älskade psalmer, tex vers två i Bred dina vida vingar (ps 190).
Jag har flera problem med detta, framförallt i vad det gör med bilden av Gud. En sadistisk voyeur, kallade en av mina vänner det.
Så jag skulle vilja erbjuda ett annat sätt att se på Jesu död och frälsningen, som inte är speciellt kontroversiell. Kanske ändå finns en och annan av er som gärna stämplar mig som hädare och kättare, och det får väl vara så då. Ord kan betyda olika saker i olika tider.
Jesus dog för våra synders skull. Han dog för att vi människor, och våra samhällssystem, är djupt skadade och oskyldiga människor drabbas om och om igen av vår okunskap, själviskhet, makthunger, likgiltighet och så vidare. Med ett sammanfattande ord: arvssynden. Jesus dog, precis som andra oskyldiga människor, och delade därmed de allra svagastes villkor, utlämnad åt maktens godtycke.
Men det är inte den döden som i sig räddar mänskligheten från evig död.
Det som räddar oss är Jesu uppståndelse från de döda. Den hade kunnat hända om han hade trillat och slagit ihjäl sig, om han hade blivit sjuk och dött, eller om han blivit gammal och svag. Uppståndelsen är inte beroende av vilken slags död Jesus dog.
I någon slags vilja att förklara allt, blev sättet Jesus dog nästan viktigare för många teologer, än att han uppstod. Men det finns ingen "mening" med att Jesus dog på det sättet, inte mer än vad det finns med vilken orättvis, oskyldig död som helst. Jesus fulla mänsklighet och totala identifikation med de svaga ledde honom till Golgata, men inte på grund av att Gud krävde blod för att kunna förlåta oss, utan på grund av att Gud ville dela allt det som är människans lott. Av kärlek till oss alla som Guds barn, blev Gud i Jesus så svag, så mänsklig, att döden för människors hand blev resultatet.
Därför kan vi vända oss till en Gud som förstår vad det är att vara avskydd, förföljd, svag, hjälplös, tvekande, sörjande. Men också skrattande och älskande, en Gud som vet hur man grillar färsk fisk och hur man drar upp vatten från en brunn. Och framförallt: vår Gud dog som en människa dör. Och erbjuder oss alla den erfarenhet som Jesus sedan gjorde - en uppståndelse till evigt liv.
Vid kyrkvinet efter mässan (kaffe är ingen hit kl 20…) kom vi in på gamla läsarsånger, och jag reagerade, som jag ofta gör, på blodsteologin, dvs tanken på att Jesus var tvungen att dö på det mest blodiga, smärtsamma och genomgräsliga sätt för att Gud skulle kunna förlåta oss människor våra synder, vi tvättas så att säga i Jesu blod. Det här är vanlig, historiskt sett korrekt, teologi, och något som avspeglas i många av våra mest älskade psalmer, tex vers två i Bred dina vida vingar (ps 190).
Jag har flera problem med detta, framförallt i vad det gör med bilden av Gud. En sadistisk voyeur, kallade en av mina vänner det.
Så jag skulle vilja erbjuda ett annat sätt att se på Jesu död och frälsningen, som inte är speciellt kontroversiell. Kanske ändå finns en och annan av er som gärna stämplar mig som hädare och kättare, och det får väl vara så då. Ord kan betyda olika saker i olika tider.
Jesus dog för våra synders skull. Han dog för att vi människor, och våra samhällssystem, är djupt skadade och oskyldiga människor drabbas om och om igen av vår okunskap, själviskhet, makthunger, likgiltighet och så vidare. Med ett sammanfattande ord: arvssynden. Jesus dog, precis som andra oskyldiga människor, och delade därmed de allra svagastes villkor, utlämnad åt maktens godtycke.
Men det är inte den döden som i sig räddar mänskligheten från evig död.
Det som räddar oss är Jesu uppståndelse från de döda. Den hade kunnat hända om han hade trillat och slagit ihjäl sig, om han hade blivit sjuk och dött, eller om han blivit gammal och svag. Uppståndelsen är inte beroende av vilken slags död Jesus dog.
I någon slags vilja att förklara allt, blev sättet Jesus dog nästan viktigare för många teologer, än att han uppstod. Men det finns ingen "mening" med att Jesus dog på det sättet, inte mer än vad det finns med vilken orättvis, oskyldig död som helst. Jesus fulla mänsklighet och totala identifikation med de svaga ledde honom till Golgata, men inte på grund av att Gud krävde blod för att kunna förlåta oss, utan på grund av att Gud ville dela allt det som är människans lott. Av kärlek till oss alla som Guds barn, blev Gud i Jesus så svag, så mänsklig, att döden för människors hand blev resultatet.
Därför kan vi vända oss till en Gud som förstår vad det är att vara avskydd, förföljd, svag, hjälplös, tvekande, sörjande. Men också skrattande och älskande, en Gud som vet hur man grillar färsk fisk och hur man drar upp vatten från en brunn. Och framförallt: vår Gud dog som en människa dör. Och erbjuder oss alla den erfarenhet som Jesus sedan gjorde - en uppståndelse till evigt liv.
söndag 2 mars 2014
glädjen och sorgen vandrar tillsammans
Den här helgen har dotterns bästa vän varit på besök. Hon bor numera i Finland, och de har inte träffats sedan i somras, och nu har det fnissats och byggts kojor och pratats och tittats på tv och rent i allmänhet varit väldigt harmoniskt och bra. Och nu, om bara några minuter ska kompisen åka igen.
Det är inte lyckligt och harmoniskt just nu, kan man säga.
Det är ett av våra större dilemman här. Folk kommer och går, sådana man älskar, sådana man tycker om, och en del träffar man aldrig igen. Dottern saknar och längtar, kanske är det så att hon inte är skapt för det kringflaxande liv jag trivs med? Det är ju också svårare för ett barn att hålla kontakt med sina vänner. Det funkar inte riktigt att leka över Skype. Och Facebook är inte tillåtet (även om många struntar i det) för barn under 13.
Men det får väl helt enkelt bli ett besök i Finland i sommar. Inte mycket att hosta på.
söndag 8 december 2013
ibland är det bara tårar kvar
Jag har tänkt mycket på vad jag borde skriva om Mandela.
Det var lätt surrealistiskt. Ena sekunden läste jag facebookposter om mat och barn och kyrka, och så rullade jag uppåt i listan, och helt plötsligt fanns det ingenting annat än sorgerop. Och jag började gråta omedelbart. Jag satte på Simple Minds' Mandela Day, läste artikel efter artikel, medan jag grät och snörvlade. Mitt emot mig satt maken vid sin dator, och gjorde samma sak.
Han var ingen helgon, Madiba. Han hade många fel. Men i sin envisa mänsklighet, sin oböjbara kamp för rättvisa och frihet, var han något större än en vanlig människa. Han blev en symbol för storheten inom oss. Och en inspiration för miljoner människor, mig själv inkluderad. Han var den som mer än någon annan präglade min generations antirasistiska kamp.
Jag minns när apartheid föll, jag kan fortfarande känna den berusande glädjen.
Jag har svepts med i lyckoruset på jättearenorna, där tusentals fogats samman i U2-hymnerna och tron på en bättre värld.
Och nu är den eran över.
Kanske föll tårarna för en tidsanda som dog ut.
Kanske föll tårarna för ett allt kallare samhälle, ett samhälle som handlar allt mer om jobbskatteavdrag, och mindre om solidaritet med världens kämpande och lidande folk.
Vi har fortfarande Tutu. Vi har Malala. Men sedan?
Var är dagens hjältar? Vilka är de?
Ibland är det bara tårar kvar.
söndag 13 oktober 2013
winter is coming?
Jag rensade bland mina facebookgrupper igår.
Ut rök ett tiotal grupper. De flesta för att de inte längre känns aktuella, eller inte längre roade mig. Och så en specifik, för att den konstant fylls av inlägg som på inget vis präglas av den vilja till förståelse och syskonlig välvilja som jag tänker mig att världen och vi själva har rätt att förvänta oss av kristna syskon. Det är gruppen "Diskussionsgrupp om handboksförslaget" som startades med det goda syftet att vara en plats där vi som tjänstgör och lever i församlingar som är remisser för Svenska kyrkans nya handbok kan utbyta tankar och diskutera förslaget.
Så upplever jag inte längre gruppen.
Den har, i mitt tycke, degenererat till att bli en plats där några av de skränigaste och bittraste motståndarna till Svenska kyrkans ledning samlas för att tillsammans beklaga sig över tingens tillstånd. Jag inser att jag blottar halsen här, jag förväntar mig till och med att en och annan kanske blir sur över att kategoriseras så, men jag är faktiskt inte intresserad av att diskutera min upplevelse. Jag är intresserad av att berätta om min sorg över tonläget i den kyrka jag älskar så.
Utan att dra några övriga paralleller låter det emellanåt från handboks- och Kyrkans Hus-motståndarna på ungefär samma sätt som det låter från sverigedemokrater. "Ingen lyyyyysssnar på oss!" "Man får inte säga vad man vill längre i kyrkan!" "Det finns en pk-kultur som förtrycker oliktänkande." "Egentligen tycker alla som vi!" Och detta basuneras ut från hemsidor, Kyrkans tidnings debattsidor, och emellanåt ledare, i facebookgrupper och andra sammanhang. Det sägs av kyrkorådsledamöter, organister, kyrkoherdar, författare och andra. Högt och tydligt. Och jag ser ingen munkavel.
Att de som inte håller med säger emot är inte att tysta någon.
Men de som längtar efter en tid då Svenska kyrkan var svenskast av alla, där alla sjöng samma liturgiska musik, där en präst var byns auktoritet, där människor glatt och frivilligt satte sig i kyrkbänkarna på den enda heliga högmässotiden 11 på förmiddagen, då kyrkan inte var det minsta politisk, då ingen någonsin var ovän med någon, då det inte var den förrförra handboken som höjdes till skyarna...de längtar efter en kyrka som aldrig funnits, och de är i mina ögon Svenska kyrkans motsvarighet till de konspirationsteoretiker som hävdar att riksdagen vill utplåna det svenska, eller vad det nu kan vara. De är foliebirettor eller foliehättor, väl matchade med omvärldens foliehattar.
Just nu går drevet mot biskop Antje. Tonläget är högt och hetsigt, och hennes teologi ifrågasätts. Sansade röster som konstaterar att hon ligger tryggt i Svenska kyrkans mittfåra drunknar i gallan från de som ropar högt om jungfrufödelsens allt överskuggande vikt, eller så hånas denna mittfåra som sekulariserad och vek.
Visst skulle det vara skönt med ett enkelt ja eller nej. Och visst kan jag också någon gång önska att svaret kunde vara "Ja, och så här tänker jag..." istället för "Det beror på hur du menar...", men att från den önskan gå till personangrepp och högljudda utträdanden, det tycker jag tyder på en ovilja att ens lyssna på den andra. Foliebirettorna har i sina egna sinnen alltid rätt, det finns bara ett svar, världen är svart och vit, och Svenska kyrkan på väg ner i avgrunden ackompanjerad av musik komponerad på 2000-talet.
Jag är ledsen över klimatet i den kyrkliga mediesfären. Ledsen över personangrepp på alla håll, ledsen över dömande och misstolkande. Och med den här bloggposten kanske jag ställer mig i den skräniga tyckargruppen, kanske orättvist kategoriserar mina meningsmotståndare på sätt de inte förtjänar, kanske misslyckas med att visa dem den kärlek som jag avkräver dem själv.
För detta ber jag om förlåtelse. Mea culpa. Jag är, som alla ni, syndare och rättfärdig. Ofärdig och alltid på väg, sitter inte inne med alla sanningar. Jag delar er oro över vår kyrka, men kanske inte av samma anledning. Men i slutändan är det bara en sak som är avgörande: Jesus är Herre. Allt annat är öppet för diskussion.
Ut rök ett tiotal grupper. De flesta för att de inte längre känns aktuella, eller inte längre roade mig. Och så en specifik, för att den konstant fylls av inlägg som på inget vis präglas av den vilja till förståelse och syskonlig välvilja som jag tänker mig att världen och vi själva har rätt att förvänta oss av kristna syskon. Det är gruppen "Diskussionsgrupp om handboksförslaget" som startades med det goda syftet att vara en plats där vi som tjänstgör och lever i församlingar som är remisser för Svenska kyrkans nya handbok kan utbyta tankar och diskutera förslaget.
Så upplever jag inte längre gruppen.
Den har, i mitt tycke, degenererat till att bli en plats där några av de skränigaste och bittraste motståndarna till Svenska kyrkans ledning samlas för att tillsammans beklaga sig över tingens tillstånd. Jag inser att jag blottar halsen här, jag förväntar mig till och med att en och annan kanske blir sur över att kategoriseras så, men jag är faktiskt inte intresserad av att diskutera min upplevelse. Jag är intresserad av att berätta om min sorg över tonläget i den kyrka jag älskar så.
Utan att dra några övriga paralleller låter det emellanåt från handboks- och Kyrkans Hus-motståndarna på ungefär samma sätt som det låter från sverigedemokrater. "Ingen lyyyyysssnar på oss!" "Man får inte säga vad man vill längre i kyrkan!" "Det finns en pk-kultur som förtrycker oliktänkande." "Egentligen tycker alla som vi!" Och detta basuneras ut från hemsidor, Kyrkans tidnings debattsidor, och emellanåt ledare, i facebookgrupper och andra sammanhang. Det sägs av kyrkorådsledamöter, organister, kyrkoherdar, författare och andra. Högt och tydligt. Och jag ser ingen munkavel.
Att de som inte håller med säger emot är inte att tysta någon.
Men de som längtar efter en tid då Svenska kyrkan var svenskast av alla, där alla sjöng samma liturgiska musik, där en präst var byns auktoritet, där människor glatt och frivilligt satte sig i kyrkbänkarna på den enda heliga högmässotiden 11 på förmiddagen, då kyrkan inte var det minsta politisk, då ingen någonsin var ovän med någon, då det inte var den förrförra handboken som höjdes till skyarna...de längtar efter en kyrka som aldrig funnits, och de är i mina ögon Svenska kyrkans motsvarighet till de konspirationsteoretiker som hävdar att riksdagen vill utplåna det svenska, eller vad det nu kan vara. De är foliebirettor eller foliehättor, väl matchade med omvärldens foliehattar.
Just nu går drevet mot biskop Antje. Tonläget är högt och hetsigt, och hennes teologi ifrågasätts. Sansade röster som konstaterar att hon ligger tryggt i Svenska kyrkans mittfåra drunknar i gallan från de som ropar högt om jungfrufödelsens allt överskuggande vikt, eller så hånas denna mittfåra som sekulariserad och vek.
Visst skulle det vara skönt med ett enkelt ja eller nej. Och visst kan jag också någon gång önska att svaret kunde vara "Ja, och så här tänker jag..." istället för "Det beror på hur du menar...", men att från den önskan gå till personangrepp och högljudda utträdanden, det tycker jag tyder på en ovilja att ens lyssna på den andra. Foliebirettorna har i sina egna sinnen alltid rätt, det finns bara ett svar, världen är svart och vit, och Svenska kyrkan på väg ner i avgrunden ackompanjerad av musik komponerad på 2000-talet.
Jag är ledsen över klimatet i den kyrkliga mediesfären. Ledsen över personangrepp på alla håll, ledsen över dömande och misstolkande. Och med den här bloggposten kanske jag ställer mig i den skräniga tyckargruppen, kanske orättvist kategoriserar mina meningsmotståndare på sätt de inte förtjänar, kanske misslyckas med att visa dem den kärlek som jag avkräver dem själv.
För detta ber jag om förlåtelse. Mea culpa. Jag är, som alla ni, syndare och rättfärdig. Ofärdig och alltid på väg, sitter inte inne med alla sanningar. Jag delar er oro över vår kyrka, men kanske inte av samma anledning. Men i slutändan är det bara en sak som är avgörande: Jesus är Herre. Allt annat är öppet för diskussion.
tisdag 17 september 2013
allt som är glädjande
Jag antar att jag borde skriva något om kyrkovalet. Så här mycket blir det: jag är missnöjd. Punkt.
Och det finns massor som borde skrivas om Egypten och Syrien, om amerikanska galningar med skjutvapen, om sjuka familjer, om dumma premiärministrar som vill förstöra Barriärrevet, om gruvor i Sapmi. Massor kunde jag skriva om gräsliga ting i världen, om sorg, om krossade drömmar. Kanske borde jag.
Men, vet ni, just idag finns det ingen ork för det.
Det finns liksom en gräns för hur mycket elände och syndafallsorsakad förfärlighet jag kan ta in och tycka till om. Jag tror att det gäller oss alla. Och jag är rätt så övertygad om att det ligger i Facebooks succé - att människor delar det goda i sina liv med varandra.
Ja, jag har också hört klagomålen över hur glättigt allt är på fejjan, hur konstgjort, hur folk där bara delar med sig av sådant de lyckas med. Och det finns en liten sanning i det. För vi mår bra, jättejättebra, av några doser gammal vanlig hemmalycka varje dag. Barn som dekorerar muffins, glada familjer som åker på semester, gulliga husdjursvideor och knasiga berättelser - det är gott, det är helande och det är bra för oss. Världen är tokigt otäck och skrämmande, och allt som får oss att vara en smula mindre "jag-vill-skaffa-mig-ett-halvautomatiskt-gevär"-rädda och mer "jag-vill-också-vika-origami-med-min-tioåring"-glada är bra.
Så var så goda, här är en elefant, ett bevingat hjärta, en lilja, en uppblåsbar kanin och en stiliserad fjäril.
Fint. Och helande för ett hjärta som blöder lite extra idag.
Och det finns massor som borde skrivas om Egypten och Syrien, om amerikanska galningar med skjutvapen, om sjuka familjer, om dumma premiärministrar som vill förstöra Barriärrevet, om gruvor i Sapmi. Massor kunde jag skriva om gräsliga ting i världen, om sorg, om krossade drömmar. Kanske borde jag.
Men, vet ni, just idag finns det ingen ork för det.
Det finns liksom en gräns för hur mycket elände och syndafallsorsakad förfärlighet jag kan ta in och tycka till om. Jag tror att det gäller oss alla. Och jag är rätt så övertygad om att det ligger i Facebooks succé - att människor delar det goda i sina liv med varandra.
Ja, jag har också hört klagomålen över hur glättigt allt är på fejjan, hur konstgjort, hur folk där bara delar med sig av sådant de lyckas med. Och det finns en liten sanning i det. För vi mår bra, jättejättebra, av några doser gammal vanlig hemmalycka varje dag. Barn som dekorerar muffins, glada familjer som åker på semester, gulliga husdjursvideor och knasiga berättelser - det är gott, det är helande och det är bra för oss. Världen är tokigt otäck och skrämmande, och allt som får oss att vara en smula mindre "jag-vill-skaffa-mig-ett-halvautomatiskt-gevär"-rädda och mer "jag-vill-också-vika-origami-med-min-tioåring"-glada är bra.
Så var så goda, här är en elefant, ett bevingat hjärta, en lilja, en uppblåsbar kanin och en stiliserad fjäril.
Fint. Och helande för ett hjärta som blöder lite extra idag.
söndag 19 maj 2013
sorg och äckel
Jag vet att jag har lovat att skriva mer om tillbedjan med hela mig, och om församling och sånt. Men det finns sådant som är viktigare.
Som få människor har undgått var min kära hemstad Malmö värd för Eurovision Song Contest i år. Jag blev glad när jag hörde det, för Malmö är verkligen en härlig stad på många sätt, ofta orättvist beskriven i media. Jag var glad, för att Malmö är på många sätt inte den segregerade gangsterstad som media verkar vilja få den till, utan en stad där problemen är många, men framtidstron och kreativiteten och närheten större.
Sloganen för Malmö-ESC var "We Are One". Det riktigt sorgliga, det riktigt äckliga, är att det inte gäller alla.
En vän skickade mig den här bilden, av ett klistermärke som syns över hela Malmö, efter att jag delat den här artikeln på Facebook. I korthet beskriver artikeln hur Malmös judar flyr staden, eftersom det inte upplevs som möjligt att leva ett liv som öppet judisk i Malmö. Trakasserierna är för många, rädslan för stor. Glåpord, hot, krav på tystnad. Och min vän, som ville vara anonym, skrev att hen inte ens vågar hoppas på förändring, utan bara håller huvudet lågt.
Bara håller huvudet lågt.
Vad är det för samhälle som avkräver vissa att hålla tyst om sin religion eller etniska tillhörighet för att kunna leva ett normalt liv? Hur kan kritik, en del av den rättfärdig, mot en enskild stat slå så fullständigt över att myndigheter, arbetskamrater och andra låter bli att se hur individer här blir förföljda och hotade tills de inte orkar längre och flyttar? Varför reagerar vi inte?
DN-artikeln är ganska bra, balanserad, och speglar en fasansväckande verklighet. Men jag förstår fortfarande inte VARFÖR? Det finns andra ställen i Sverige där högerextremismen sitter i väggarna sedan hundra år. Det finns andra ställen i Sverige där antijudiska tv-kanaler levererar uråldriga lögner. Varför Malmö? Varför mitt älskade, vackra, öppna Malmö? Och varför låter vi det fortsätta?
Den tredje "kippavandringen" gick också av stapeln under helgen. Det behövs fler, och de som vandrar behöver bli fler. Vi behöver visa dem som är rädda, både de som funderar på att flytta, och de som av rädsla och okunnighet utför sina attentat och skränar sina hot, att Malmö är en stad för alla.
Som få människor har undgått var min kära hemstad Malmö värd för Eurovision Song Contest i år. Jag blev glad när jag hörde det, för Malmö är verkligen en härlig stad på många sätt, ofta orättvist beskriven i media. Jag var glad, för att Malmö är på många sätt inte den segregerade gangsterstad som media verkar vilja få den till, utan en stad där problemen är många, men framtidstron och kreativiteten och närheten större.
Sloganen för Malmö-ESC var "We Are One". Det riktigt sorgliga, det riktigt äckliga, är att det inte gäller alla.
En vän skickade mig den här bilden, av ett klistermärke som syns över hela Malmö, efter att jag delat den här artikeln på Facebook. I korthet beskriver artikeln hur Malmös judar flyr staden, eftersom det inte upplevs som möjligt att leva ett liv som öppet judisk i Malmö. Trakasserierna är för många, rädslan för stor. Glåpord, hot, krav på tystnad. Och min vän, som ville vara anonym, skrev att hen inte ens vågar hoppas på förändring, utan bara håller huvudet lågt.
Bara håller huvudet lågt.
Vad är det för samhälle som avkräver vissa att hålla tyst om sin religion eller etniska tillhörighet för att kunna leva ett normalt liv? Hur kan kritik, en del av den rättfärdig, mot en enskild stat slå så fullständigt över att myndigheter, arbetskamrater och andra låter bli att se hur individer här blir förföljda och hotade tills de inte orkar längre och flyttar? Varför reagerar vi inte?
DN-artikeln är ganska bra, balanserad, och speglar en fasansväckande verklighet. Men jag förstår fortfarande inte VARFÖR? Det finns andra ställen i Sverige där högerextremismen sitter i väggarna sedan hundra år. Det finns andra ställen i Sverige där antijudiska tv-kanaler levererar uråldriga lögner. Varför Malmö? Varför mitt älskade, vackra, öppna Malmö? Och varför låter vi det fortsätta?
Den tredje "kippavandringen" gick också av stapeln under helgen. Det behövs fler, och de som vandrar behöver bli fler. Vi behöver visa dem som är rädda, både de som funderar på att flytta, och de som av rädsla och okunnighet utför sina attentat och skränar sina hot, att Malmö är en stad för alla.
tisdag 5 februari 2013
förändring för förändringens skull?
Har just sett "Min sanning: KG Hammar". Mycket snurrar genom huvudet nu, kanske för mycket för att egentligen skriva ett vettigt inlägg, men lika bra att skriva nu ändå, så blir det gjort.
Det är inte allt han säger som jag känner igen mig i, det ska jag säga direkt. Vi tillhör olika kyrkliga generationer, olika inriktningar, och har olika erfarenheter. Vårt sätt att tala om Gud och kyrka är olika. Våra temperament, såväl rent humörmässigt som andligt, är olika, såvitt jag kan bedöma, och vid de tillfällen jag har träffat KG har jag aldrig fått känslan av att jag personligen varit viktig eller ens intressant för honom. Andra har andra upplevelser, detta är mina.
Men med det sagt, så är det mycket jag är tacksam för vad gäller KG.
Jag tror att hans tio år som ärkebiskop hjälpte Svenska kyrkan att börja hitta en ny självförståelse, från en maktinstitution till en gemenskap av ofullkomliga, längtande, Gudsälskade vandrare. En gemenskap där kärnan av kärlek till och från mysteriet Gud, och hur detta mysterium visar sig i Fader, Son och Ande, är så mycket viktigare, och mer livgivande, än vilka gränser vi sätter upp mot andra.
Och jag tror att vår rädsla för förändring är något av det mest skadliga som vi som kyrka bär med oss.
Det behöver inte handla om en radikal förändring av gudstjänstformer eller ens de institutionella formerna, men av vår inställning och våra relationer.
Vilka är kyrkan? Vem bestämmer? Vilken väg ska vi vandra, och hur?
Att våga se dopet som någonting annat, större och märkligare, än ett medlemskrav, och nattvarden som någonting djupare och mer meningsskapande än en medlemsförmån.
Att våga leva sin tro mer i vardagen än på söndagen. Mig veterligen sade Jesus aldrig till någon av de han mötte att de var tvungna att gå i synagogan.
Att våga njuta av Guds röst på många sätt. Vi är lutheraner, och som sådana bör vi se att förändring ligger i trons natur. Det är ju det folkspråksprincipen, "att tala till människor på människors språk", handlar om.
Att släppa tanken på, och kraven på, att kristna ska se ut på ett visst sätt, låta på ett visst sätt, leva på ett visst sätt, och våga se att trots att vi är människor vars tro ger avtryck, kan dessa avtryck se olika ut
och vara lika heliga för det.
Där inspirerar KG mig. Vi är kallade att vara sanna evangeliet och dem Gud har skapat oss att vara. Det är KG. Som ärkebiskop kämpade han för fler möjligheter, färre gränser. Ett radikalt inkluderande. Det är stort, och det gör mig stolt.
Det är inte allt han säger som jag känner igen mig i, det ska jag säga direkt. Vi tillhör olika kyrkliga generationer, olika inriktningar, och har olika erfarenheter. Vårt sätt att tala om Gud och kyrka är olika. Våra temperament, såväl rent humörmässigt som andligt, är olika, såvitt jag kan bedöma, och vid de tillfällen jag har träffat KG har jag aldrig fått känslan av att jag personligen varit viktig eller ens intressant för honom. Andra har andra upplevelser, detta är mina.
Men med det sagt, så är det mycket jag är tacksam för vad gäller KG.
Jag tror att hans tio år som ärkebiskop hjälpte Svenska kyrkan att börja hitta en ny självförståelse, från en maktinstitution till en gemenskap av ofullkomliga, längtande, Gudsälskade vandrare. En gemenskap där kärnan av kärlek till och från mysteriet Gud, och hur detta mysterium visar sig i Fader, Son och Ande, är så mycket viktigare, och mer livgivande, än vilka gränser vi sätter upp mot andra.
Och jag tror att vår rädsla för förändring är något av det mest skadliga som vi som kyrka bär med oss.
Det behöver inte handla om en radikal förändring av gudstjänstformer eller ens de institutionella formerna, men av vår inställning och våra relationer.
Vilka är kyrkan? Vem bestämmer? Vilken väg ska vi vandra, och hur?
Att våga se dopet som någonting annat, större och märkligare, än ett medlemskrav, och nattvarden som någonting djupare och mer meningsskapande än en medlemsförmån.
Att våga leva sin tro mer i vardagen än på söndagen. Mig veterligen sade Jesus aldrig till någon av de han mötte att de var tvungna att gå i synagogan.
Att våga njuta av Guds röst på många sätt. Vi är lutheraner, och som sådana bör vi se att förändring ligger i trons natur. Det är ju det folkspråksprincipen, "att tala till människor på människors språk", handlar om.
Att släppa tanken på, och kraven på, att kristna ska se ut på ett visst sätt, låta på ett visst sätt, leva på ett visst sätt, och våga se att trots att vi är människor vars tro ger avtryck, kan dessa avtryck se olika ut
och vara lika heliga för det.
Där inspirerar KG mig. Vi är kallade att vara sanna evangeliet och dem Gud har skapat oss att vara. Det är KG. Som ärkebiskop kämpade han för fler möjligheter, färre gränser. Ett radikalt inkluderande. Det är stort, och det gör mig stolt.
måndag 17 december 2012
medan livet går vidare. eller?
Helt plötsligt blev alla julsångerna så kvalmigt glättiga. Helt plötsligt kom behovet av melankoli. Något litet sätt att utrycka all sorg och rädsla. Jag predikade om, bland annat, skolskjutningen och -huggningen (här finns den), jag grät vid datorn när jag läste berättelserna från Newtown, och när de vackraste sångerna sjöngs på dotterns skolas julkonsert. Kvällen tillbringades med att skapa en blue christmas-lista på Spotify.
Och under tiden spenderar folk sin ilska och energi på Disneybeslut? Nej, hörni. Väx upp. Det finns barn som lider precis just i samma kvarter där ni bor. Det finns de som dagligen utsätts för rasism av grövsta sort, i just staden där ni bor. Det finns de som känner sig så utanför samhället, så missförstådda och isolerade, att de tycker att våld i alla fall kommer att göra dem till en Någon. Och de finns nära dig.
Gör någonting! Rösta på partier som vill förändra. Engagera er i kampen mot rasismen, och då menar jag INTE att gå med i någon idiotisk "disneydockan är inte rasistisk"-grupp på facebook. Betala era skatter så att den psykiatriska vården får ordentliga resurser. Säg hej till den ensamme grannen. Töm spargrisen i Frälsis gryta på stan.
För, vet ni, vårt samhälle må vara annorlunda än USA eller Kina, men samma tendenser till "sköt dig själv och skit i andra"-ideologi finns också hos oss. Och om vi inte vårdar och tar hand om de svagaste, då är inte vårt samhälle vatten värt. Och då är vi snart där. När förtvivlan är större än självbevarelsedriften, ensamheten större än tryggheten, när det är bättre att vara känd än att vara god. Känns det igen? Mm, trodde väl det. Det är hög tid.
Och under tiden spenderar folk sin ilska och energi på Disneybeslut? Nej, hörni. Väx upp. Det finns barn som lider precis just i samma kvarter där ni bor. Det finns de som dagligen utsätts för rasism av grövsta sort, i just staden där ni bor. Det finns de som känner sig så utanför samhället, så missförstådda och isolerade, att de tycker att våld i alla fall kommer att göra dem till en Någon. Och de finns nära dig.
Gör någonting! Rösta på partier som vill förändra. Engagera er i kampen mot rasismen, och då menar jag INTE att gå med i någon idiotisk "disneydockan är inte rasistisk"-grupp på facebook. Betala era skatter så att den psykiatriska vården får ordentliga resurser. Säg hej till den ensamme grannen. Töm spargrisen i Frälsis gryta på stan.
För, vet ni, vårt samhälle må vara annorlunda än USA eller Kina, men samma tendenser till "sköt dig själv och skit i andra"-ideologi finns också hos oss. Och om vi inte vårdar och tar hand om de svagaste, då är inte vårt samhälle vatten värt. Och då är vi snart där. När förtvivlan är större än självbevarelsedriften, ensamheten större än tryggheten, när det är bättre att vara känd än att vara god. Känns det igen? Mm, trodde väl det. Det är hög tid.
lördag 15 december 2012
man borde skriva en massa om en massa
Det finns så mycket som förtjänar en bloggpost.
Som gårdagens Luciagalenskap (härligt, festligt, ambassadör, fullständig utmattning, underbemanning, glädje, iskyla),
eller
Dagens besked att Disney klipper en smula i Tomtens julafton (det var väl ändå på tiden at pickaninnydockan försvann, och den dansande juden?) och den vansinniga upprördheten över det, och när jag ändå är igång, över rapparen på SVTs Lucia, och den ursöta Lucian som råkade vara mörk,
eller
Fasan och skräcken och hatet som drabbar när någonjävel stackare skjuter eller knivhugger barn (den totala hjälplösheten),
eller
Malins fina besök i kyrkan i tisdags,
eller
den överväldigande och galet starka längtan efter fred och lycka och tydlig och varm Gudsnärvaro jag plötsligt insåg att jag bär på.
Men jag är för trött och för sorgsen idag. Jag lämnar det i Guds händer, både sorgen och glädjen, frågorna och tacksamheten. All shall be well.
Som gårdagens Luciagalenskap (härligt, festligt, ambassadör, fullständig utmattning, underbemanning, glädje, iskyla),
eller
Dagens besked att Disney klipper en smula i Tomtens julafton (det var väl ändå på tiden at pickaninnydockan försvann, och den dansande juden?) och den vansinniga upprördheten över det, och när jag ändå är igång, över rapparen på SVTs Lucia, och den ursöta Lucian som råkade vara mörk,
eller
Fasan och skräcken och hatet som drabbar när någon
eller
Malins fina besök i kyrkan i tisdags,
eller
den överväldigande och galet starka längtan efter fred och lycka och tydlig och varm Gudsnärvaro jag plötsligt insåg att jag bär på.
Men jag är för trött och för sorgsen idag. Jag lämnar det i Guds händer, både sorgen och glädjen, frågorna och tacksamheten. All shall be well.
fredag 2 november 2012
Holland i bilder och tankar
Vi åkte på en liten resa, familjen och jag. Här är bilder från den.
Första anhalten var Rotterdam, och Svenska kyrkan där. Lena, assistent och musiker där, tog emot oss och öppnade sitt hem, och vi gullade med snörvlig bebis en stund. Sedan gav vi oss ut på stan.
Trots, eller kanske på grund av, att Rotterdam är så nytt (i stort sett allt blev bombat under andra världskriget) charmade staden oss, lite sådär underifrån. Totalt respektlös arkitektur, närheten till havet och en sanslös mix av människor gjorde vår promenad riktigt rolig.
Efteråt kollapsade vi hemma hos Lena och Mikael (präst i Svenska kyrkan i Rotterdam), lagade mat och skrattade tills det var dags att gå och lägga sig. Härlig kväll!
Dagen efter, i morse alltså, åkte vi till Amsterdam tidigt på morgonen. Staden tog emot oss med snålblåst, vackra vyer och självmordsbenägna cyklister. Vi vandrade från centralstationen ner genom kanalområdet Jordaan, för att till slut hamna i den timslånga kön till Anne Franks Hus.
Museet var drabbande. Vi grät allihop. Sofia deklarerade att hom hatade det här museet, men tillbringade mycket tid under resten av dagen med att rita Anne, och skriva om besöket och Anne Franks liv. Vi visste ju att hon skulle bli oerhört berörd, men det här är så viktigt. Jag är oerhört glad att vi lade tiden och genomled kön.
Godis med Piet. Pietparuker. Black face-smink. Böcker om Sinterklaas med sin uppassare. Omslagspapper med Piet. Det fullständigt kröp i kroppen. Hur i hela fridens namn kan det gå? Är det ingen som reagerar?
Många tankar snurrar i huvudet just nu. Länder som berömmer sig om att vara frihetens bastioner, sådana som Holland och Danmark, hur kommer det sig att denna frihet alltid måste uttrycka sig i termer av rasistiska påhopp, lagstiftning, partier och "rätten" att fullständigt strunta i de ärr som århundraden av förtryck och kolonialism har lämnat? Hur kommer det sig att den enes frihet att röka på är viktigare än den andres trygghet att inte utsättas för frestelse? Jag har inga svar, men det bekymrar mig. Var tog solidariteten vägen?
Ja, jag är politiskt korrekt. Och stolt över det.
Otto Frank, Annes pappa, får avsluta det här, för det kan inte sägas bättre.
Första anhalten var Rotterdam, och Svenska kyrkan där. Lena, assistent och musiker där, tog emot oss och öppnade sitt hem, och vi gullade med snörvlig bebis en stund. Sedan gav vi oss ut på stan.
Trots, eller kanske på grund av, att Rotterdam är så nytt (i stort sett allt blev bombat under andra världskriget) charmade staden oss, lite sådär underifrån. Totalt respektlös arkitektur, närheten till havet och en sanslös mix av människor gjorde vår promenad riktigt rolig.
Efteråt kollapsade vi hemma hos Lena och Mikael (präst i Svenska kyrkan i Rotterdam), lagade mat och skrattade tills det var dags att gå och lägga sig. Härlig kväll!
Dagen efter, i morse alltså, åkte vi till Amsterdam tidigt på morgonen. Staden tog emot oss med snålblåst, vackra vyer och självmordsbenägna cyklister. Vi vandrade från centralstationen ner genom kanalområdet Jordaan, för att till slut hamna i den timslånga kön till Anne Franks Hus.
Museet var drabbande. Vi grät allihop. Sofia deklarerade att hom hatade det här museet, men tillbringade mycket tid under resten av dagen med att rita Anne, och skriva om besöket och Anne Franks liv. Vi visste ju att hon skulle bli oerhört berörd, men det här är så viktigt. Jag är oerhört glad att vi lade tiden och genomled kön.
Och sedan strövade vi fram och tillbaka. Vi åt pannkakor och drack kaffe, köpte små souvenirer här och där, och hittade lustiga små affärer. Den ovan kändes som något för vännerna i Malmö. Och så pratade vi om allvarliga saker som narkotika (det luktar verkligen marijuana överallt) och prostitution och främlingshat. Och överallt såg vi Swarte Piet, Sinterklaas medhjälpare.
Många tankar snurrar i huvudet just nu. Länder som berömmer sig om att vara frihetens bastioner, sådana som Holland och Danmark, hur kommer det sig att denna frihet alltid måste uttrycka sig i termer av rasistiska påhopp, lagstiftning, partier och "rätten" att fullständigt strunta i de ärr som århundraden av förtryck och kolonialism har lämnat? Hur kommer det sig att den enes frihet att röka på är viktigare än den andres trygghet att inte utsättas för frestelse? Jag har inga svar, men det bekymrar mig. Var tog solidariteten vägen?
Ja, jag är politiskt korrekt. Och stolt över det.
Otto Frank, Annes pappa, får avsluta det här, för det kan inte sägas bättre.
onsdag 22 augusti 2012
ekumenik
Det är senare än det borde vara, och jag har, som vanligt, fastnat framför datorn. Jag hade tänkt mig att jag skulle titta lite på tv, nu när jag kan liksom, men icke sade nicke. Jag har kommit helt av mig med det där.
Istället surrar huvudet av tankar på ledsna vänner som ställer svåra frågor om Guds närvaro. Kontrasten känns stor till akademiska diskussioner om Faith and Order och Borgå-gemenskapen, men samtidigt är kanske inte avståndet så stort ändå.
För någonstans handlar alltihop om Guds sökande efter oss och efter gemenskap med oss, och om den kristna gemenskap som kommer ur det sökandet, och som svarar på det. Den gemenskap som ska visa på Guds relationslängtan, men som alltför ofta istället visar på bristande omtanke och respekt mellan kristna.
Jag är en entusiastisk ekumen i den meningen att jag fullkomligt njuter när det talas om diverse multilaterala överenskommelser och avtal och deras konsekvenser, men också genom att jag allt oftare finner mig själv i situationer som kanske inte har rubriken "ekumeniska", men som är det likväl. Det kan vara ett dop tillsammans med en katolsk präst, en konferens med prästkvinnor från alla möjliga olika kristna traditioner eller ett samtal över kaffekoppen i kyrkan.
Det är lätt att på en formell nivå gå bort sig i alla skillnader, och ibland till och med svårt att se poänger med att envisas med de riktigt svåra samtalen, men där, liksom i samtalet med den sörjande och frågande vännen, vandrar Jesus mitt ibland oss. Mitt i vår svaghet. För mig ger det hopp. Hopp om mening för människor och organisationer. Hopp och framtidstro.
Istället surrar huvudet av tankar på ledsna vänner som ställer svåra frågor om Guds närvaro. Kontrasten känns stor till akademiska diskussioner om Faith and Order och Borgå-gemenskapen, men samtidigt är kanske inte avståndet så stort ändå.
För någonstans handlar alltihop om Guds sökande efter oss och efter gemenskap med oss, och om den kristna gemenskap som kommer ur det sökandet, och som svarar på det. Den gemenskap som ska visa på Guds relationslängtan, men som alltför ofta istället visar på bristande omtanke och respekt mellan kristna.
Jag är en entusiastisk ekumen i den meningen att jag fullkomligt njuter när det talas om diverse multilaterala överenskommelser och avtal och deras konsekvenser, men också genom att jag allt oftare finner mig själv i situationer som kanske inte har rubriken "ekumeniska", men som är det likväl. Det kan vara ett dop tillsammans med en katolsk präst, en konferens med prästkvinnor från alla möjliga olika kristna traditioner eller ett samtal över kaffekoppen i kyrkan.
Det är lätt att på en formell nivå gå bort sig i alla skillnader, och ibland till och med svårt att se poänger med att envisas med de riktigt svåra samtalen, men där, liksom i samtalet med den sörjande och frågande vännen, vandrar Jesus mitt ibland oss. Mitt i vår svaghet. För mig ger det hopp. Hopp om mening för människor och organisationer. Hopp och framtidstro.
söndag 10 juni 2012
som ett grekiskt drama
Efter en fantastisk nationaldag med massor av besökare i kyrkan, satte vi oss på flyget till Aten. Jag, herden, husmor och organisten åkte iväg för att helt enkelt göra något roligt tillsammans. Teambuilding, tror jag att det heter på modern svenska.
Och det var riktigt härligt. Mellan 28 och 33 grader, underbart god mat, trevliga "värdar" i Svenska kyrkan i Atens personal, vackra Akropolis, spännande Akropolismuseet, mysiga gränder, roliga affärer och så vidare.
Men det mer bestående intrycket var ändå ett av sorg och rädsla.
Överallt började atenarna prata med oss. Det ska vara rätt ogrekiskt, fick vi höra, att erkänna att saker och ting inte är som de ska, men nu går det inte att vara tysta. De är bedrövade, uppgivna, känner sig isolerade och missförstådda. Grekerna är rädda för framtiden och tackade oss överallt översvallande för att vi överhuvudtaget hade kommit dit. Turismen har minskat drastiskt, mycket på grund av rykten som förmedlas av tidningar i norra Europa. Be för oss, sade en dam på spårvagnen. Hon har ett lägenhetshotell på Zakynthos, och tvingats se hur grupper avbokat sina resor dit efter rykten om hur Grekland snart inte har någon elektricitet. På restaurangen där vi åt sista kvällen berättade den bekymrade servitören att de skulle behöva tio gånger så många kunder för att klara sig. Och innan vi åkte frågade vänner och bekanta oss om vi vågade, om det var säkert. En del hävdade att man inte ens kunde ta ut pengar i Aten.
Men inget av det är sant. Det är inte mindre säkert att åka till Aten än till någon annan miljonstad. Däremot behöver grekerna (och italienarna, och spanjorer och portugiser) oss mer än någonsin. De behöver våra pengar, men ännu mer behöver de känna att de inte är avpoletterade eller borträknade. De behöver vår vänskap och solidaritet. Det här Europaprojektet beror inte bara på politiker i Aten, Bryssel eller Stockholm. Det beror lika mycket på oss. Många tidningar och hemsidor är fulla av mer eller mindre antydda påståenden om hur det hör till "nationalkaraktären" i sydeuropeiska länder att lura systemen. Ofta är dessa påståenden inte långt ifrån ren rasism. Korruption och ljusskygga ekonomiska uppgörelser finns, ja. Det är ett systemproblem. Men vårt överlägsna nordeuropeiska förakt gör ingenting för att minska problemen, snarare tvärtom. Tala om för en människa att hon inte duger tillräckligt många gånger, och hon tror till slut på det själv.
Om grekerna ska ha kraft under det decennielånga stålbad de står inför, behöver de vårt stöd. Bara så kan vi hjälpa dem hålla idioter som extremhögerpartiet Gyllene gryning stångna.
Så funderar du på var du ska spendera dina hårt ihopsparade semesterslantar - gör det i Sydeuropa i år!
Och det var riktigt härligt. Mellan 28 och 33 grader, underbart god mat, trevliga "värdar" i Svenska kyrkan i Atens personal, vackra Akropolis, spännande Akropolismuseet, mysiga gränder, roliga affärer och så vidare.
Men det mer bestående intrycket var ändå ett av sorg och rädsla.
Överallt började atenarna prata med oss. Det ska vara rätt ogrekiskt, fick vi höra, att erkänna att saker och ting inte är som de ska, men nu går det inte att vara tysta. De är bedrövade, uppgivna, känner sig isolerade och missförstådda. Grekerna är rädda för framtiden och tackade oss överallt översvallande för att vi överhuvudtaget hade kommit dit. Turismen har minskat drastiskt, mycket på grund av rykten som förmedlas av tidningar i norra Europa. Be för oss, sade en dam på spårvagnen. Hon har ett lägenhetshotell på Zakynthos, och tvingats se hur grupper avbokat sina resor dit efter rykten om hur Grekland snart inte har någon elektricitet. På restaurangen där vi åt sista kvällen berättade den bekymrade servitören att de skulle behöva tio gånger så många kunder för att klara sig. Och innan vi åkte frågade vänner och bekanta oss om vi vågade, om det var säkert. En del hävdade att man inte ens kunde ta ut pengar i Aten.
Men inget av det är sant. Det är inte mindre säkert att åka till Aten än till någon annan miljonstad. Däremot behöver grekerna (och italienarna, och spanjorer och portugiser) oss mer än någonsin. De behöver våra pengar, men ännu mer behöver de känna att de inte är avpoletterade eller borträknade. De behöver vår vänskap och solidaritet. Det här Europaprojektet beror inte bara på politiker i Aten, Bryssel eller Stockholm. Det beror lika mycket på oss. Många tidningar och hemsidor är fulla av mer eller mindre antydda påståenden om hur det hör till "nationalkaraktären" i sydeuropeiska länder att lura systemen. Ofta är dessa påståenden inte långt ifrån ren rasism. Korruption och ljusskygga ekonomiska uppgörelser finns, ja. Det är ett systemproblem. Men vårt överlägsna nordeuropeiska förakt gör ingenting för att minska problemen, snarare tvärtom. Tala om för en människa att hon inte duger tillräckligt många gånger, och hon tror till slut på det själv.
Om grekerna ska ha kraft under det decennielånga stålbad de står inför, behöver de vårt stöd. Bara så kan vi hjälpa dem hålla idioter som extremhögerpartiet Gyllene gryning stångna.
Så funderar du på var du ska spendera dina hårt ihopsparade semesterslantar - gör det i Sydeuropa i år!
onsdag 7 mars 2012
saknaden, i vågor
Jag hade ett mindre sammanbrott för några dagar sedan. Lite gråt, en massa prat. Ni vet, den där sorten som kräver trygg axel och medkännande tystnad för att gå över. Jag fick det, absolut, äkta makar är sannerligen bra att ha tillhands vid sammanbrott, men källan till bekymret kvarstår:
Jag känner mig ensam.
Insikten drabbade mig när jag blev helt oförklarligt jätteledsen över att IKEA hade stängt. Och då förstod jag, efter snörvlande och funderande, att det inte var bristen på billiga möbler eller 100-pack värmeljus som gjorde mig så uppbragt, det var bristen på vän-tid. Hela helgen hade jag tillbringat med min älskade familj, och vi var nog allihop lite småfrustrerade över resultatet. Jag, i ett sug efter att titta på skor och second hand-affärer och dricka kaffe, och alla de där andra sakerna som jag skulle göra med käraste vännerna N eller J eller K, hade dragit med mig familjen på just precis sådana saker, men känt mig för skyldig och därmed inte kastat mig in i fönstershoppandet med samma energi som jag skulle haft annars. Fia var uttråkad och maken tolerant men inte direkt så road... Ingen nöjd, helt enkelt.
IKEA-grejen var droppen.
Och då är det ju en sann välsignelse att käraste N i ett utbrott av synskhet smsade och frågade om ett skype-samtal skulle vara möjligt, och att käraste J kommer hit i helgen.
Och jag och maken talade strategier. Vänskap är något som ska odlas, och ibland planteras. Det finns lite ledtrådar, och vi har några projekt på gång, så nu attans ska det vara slut på ensamhetslitanian. Iväg för att odla kontakter!
Jag känner mig ensam.
Insikten drabbade mig när jag blev helt oförklarligt jätteledsen över att IKEA hade stängt. Och då förstod jag, efter snörvlande och funderande, att det inte var bristen på billiga möbler eller 100-pack värmeljus som gjorde mig så uppbragt, det var bristen på vän-tid. Hela helgen hade jag tillbringat med min älskade familj, och vi var nog allihop lite småfrustrerade över resultatet. Jag, i ett sug efter att titta på skor och second hand-affärer och dricka kaffe, och alla de där andra sakerna som jag skulle göra med käraste vännerna N eller J eller K, hade dragit med mig familjen på just precis sådana saker, men känt mig för skyldig och därmed inte kastat mig in i fönstershoppandet med samma energi som jag skulle haft annars. Fia var uttråkad och maken tolerant men inte direkt så road... Ingen nöjd, helt enkelt.
IKEA-grejen var droppen.
Och då är det ju en sann välsignelse att käraste N i ett utbrott av synskhet smsade och frågade om ett skype-samtal skulle vara möjligt, och att käraste J kommer hit i helgen.
Och jag och maken talade strategier. Vänskap är något som ska odlas, och ibland planteras. Det finns lite ledtrådar, och vi har några projekt på gång, så nu attans ska det vara slut på ensamhetslitanian. Iväg för att odla kontakter!
lördag 3 mars 2012
elefantskallar och hornlösa noshörningar
Idag har vi varit på Musée Royal de l'Afrique Centrale, eller Afrikamuseet som svenskarna här kallar det. Det ligger i ett vackert chateau ute i Tervuren, en by som numera är en förort till Bryssel. Man tar spårvagn dit genom fin lövskog, och efter ett tag slutar namnen på stationerna vara skrivna på både franska och flamländska, och det blir endast flamländska. Då vet man att man har lämnat Bryssel, och är ute i Flandern istället.
I alla fall.
Museet är gammalt och dedikerat till den före detta belgiska kolonin Kongo. Kolla upp den historien någon gång, när du känner dig alldeles för optimistisk angående mänskligheten. Eller låt bli, för den är riktigt förfärlig. Nej förresten, gör det ändå, för att Afrikas historier får inte glömmas. Och det var också det största problemet vi hade med museet. Förvisso nämndes det koloniala väldet inte i särskilt positiva ordalag, men det fanns också en viss tendens att inte riktigt ta upp konsekvenserna av skräckväldet. Många byster av kung Leopold II blev det, bland annat en uräcklig i elfenben.
I övrigt var det ett rätt gammeldags och klassiskt naturmuseum, till största delen, med dammiga antiloper som stirrade på oss med sorgsna ögon av glas. Här och där hade museikuratorerna gjort storartade pedagogiska insatser, och specialutställningen med de undangömda förråden var fascinerande i all sin överväldigande hemskhet. 150 elefantskallar, från babyelefanter till gamla. Giraffhuvuden och -halsar monterade som jakttroféer. Ormar i glasburkar. Uppe i utställningshallarna gapade stora hål på noshörningarnas nosar där hornen blivit borttagna eftersom det finns människor som bryter sig in i museer för att stjäla dem. Oh, mänsklighet.
Det fanns också en avdelning som var mer antropologiskt inriktad med kläder och prylar, samt en fantastisk modern, tvärvetenskaplig utställning om Kongofloden och livet runt, och i, den.
I juli stängs museet för en omfattande renovering. Då kommer också utställningarna göras om. Jag är glad att vi var där innan. Vi får ta och komma tillbaka 2015, när renoveringen är klar.
I alla fall.
Museet är gammalt och dedikerat till den före detta belgiska kolonin Kongo. Kolla upp den historien någon gång, när du känner dig alldeles för optimistisk angående mänskligheten. Eller låt bli, för den är riktigt förfärlig. Nej förresten, gör det ändå, för att Afrikas historier får inte glömmas. Och det var också det största problemet vi hade med museet. Förvisso nämndes det koloniala väldet inte i särskilt positiva ordalag, men det fanns också en viss tendens att inte riktigt ta upp konsekvenserna av skräckväldet. Många byster av kung Leopold II blev det, bland annat en uräcklig i elfenben.
I övrigt var det ett rätt gammeldags och klassiskt naturmuseum, till största delen, med dammiga antiloper som stirrade på oss med sorgsna ögon av glas. Här och där hade museikuratorerna gjort storartade pedagogiska insatser, och specialutställningen med de undangömda förråden var fascinerande i all sin överväldigande hemskhet. 150 elefantskallar, från babyelefanter till gamla. Giraffhuvuden och -halsar monterade som jakttroféer. Ormar i glasburkar. Uppe i utställningshallarna gapade stora hål på noshörningarnas nosar där hornen blivit borttagna eftersom det finns människor som bryter sig in i museer för att stjäla dem. Oh, mänsklighet.
Det fanns också en avdelning som var mer antropologiskt inriktad med kläder och prylar, samt en fantastisk modern, tvärvetenskaplig utställning om Kongofloden och livet runt, och i, den.
I juli stängs museet för en omfattande renovering. Då kommer också utställningarna göras om. Jag är glad att vi var där innan. Vi får ta och komma tillbaka 2015, när renoveringen är klar.
söndag 19 februari 2012
"festlig" vecka tar slut
På måndagkvällen, efter besöket på Bureau des Étrangers, och efter allehanda mysigheter under dagen, vaknade barnet av att hon kräktes över hela ryamattan. Och sängen. Och sig själv.
Och svisch, där gick veckan.
Ja, hon hade inte kräksjuka, faktiskt, utan bara en rejäl influensa. Stackarn kräks när hon har hög feber. Men hemma från skolan resten av veckan var melodin. Och nu, fem dagar efteråt, är hon fortfarande rätt blek om nosen om än glad och kvittrig för det mesta.
Hade det inte varit för det, och för att maken också var sjuk, hade detta varit en toppenhelg. Ja, förutom att jag börjar sloka lite också, så.
Men Antwerpen var fint. Dit åker jag tillbaka med glädje. Skön stämning i stan, trevlig församling. och man kan ju inte bara låta bli att gilla en stad som fått sitt namn efter att en jättes hand slängdes i floden, inte sant?
Och svisch, där gick veckan.
Ja, hon hade inte kräksjuka, faktiskt, utan bara en rejäl influensa. Stackarn kräks när hon har hög feber. Men hemma från skolan resten av veckan var melodin. Och nu, fem dagar efteråt, är hon fortfarande rätt blek om nosen om än glad och kvittrig för det mesta.
Hade det inte varit för det, och för att maken också var sjuk, hade detta varit en toppenhelg. Ja, förutom att jag börjar sloka lite också, så.
Men Antwerpen var fint. Dit åker jag tillbaka med glädje. Skön stämning i stan, trevlig församling. och man kan ju inte bara låta bli att gilla en stad som fått sitt namn efter att en jättes hand slängdes i floden, inte sant?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)