Helt plötsligt blev alla julsångerna så kvalmigt glättiga. Helt plötsligt kom behovet av melankoli. Något litet sätt att utrycka all sorg och rädsla. Jag predikade om, bland annat, skolskjutningen och -huggningen (här finns den), jag grät vid datorn när jag läste berättelserna från Newtown, och när de vackraste sångerna sjöngs på dotterns skolas julkonsert. Kvällen tillbringades med att skapa en blue christmas-lista på Spotify.
Och under tiden spenderar folk sin ilska och energi på Disneybeslut? Nej, hörni. Väx upp. Det finns barn som lider precis just i samma kvarter där ni bor. Det finns de som dagligen utsätts för rasism av grövsta sort, i just staden där ni bor. Det finns de som känner sig så utanför samhället, så missförstådda och isolerade, att de tycker att våld i alla fall kommer att göra dem till en Någon. Och de finns nära dig.
Gör någonting! Rösta på partier som vill förändra. Engagera er i kampen mot rasismen, och då menar jag INTE att gå med i någon idiotisk "disneydockan är inte rasistisk"-grupp på facebook. Betala era skatter så att den psykiatriska vården får ordentliga resurser. Säg hej till den ensamme grannen. Töm spargrisen i Frälsis gryta på stan.
För, vet ni, vårt samhälle må vara annorlunda än USA eller Kina, men samma tendenser till "sköt dig själv och skit i andra"-ideologi finns också hos oss. Och om vi inte vårdar och tar hand om de svagaste, då är inte vårt samhälle vatten värt. Och då är vi snart där. När förtvivlan är större än självbevarelsedriften, ensamheten större än tryggheten, när det är bättre att vara känd än att vara god. Känns det igen? Mm, trodde väl det. Det är hög tid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar