måndag 30 januari 2012

en farvälsång

Min numera före detta kyrkoherde är en fena på att skriva om sånger. Detta är några verser från den han knåpade ihop till mig, enligt egen utsago på tåget till Ängelholm. Melodi: Salve Regina (psalm 480).

1. Var hälsad, komminister, o Maria!
En sorg att vi dig mister, o Maria!
Träd fram, församlingsbor,
och sjung er klagan stor,
sjung för henne allas "ack"!
Ack, ja, ack, ja, ack, ja, Maria!

3. Du goda predikant, o Maria!
Du fängslat barn och gammal tant, o Maria!
"Hör upp, o hörare:
Bli ordets görare!"
Detta är vårt avskedsord:
Tala, tala, tala, Maria!

4. Du älskar rit och liturgin, o Maria!
Du klär dig helst i skruden fin, o Maria!
Träd fram för altare,
och sjung din Psaltare!
Visst är du en förebild.
Före-, före-, förebild, Maria!

5. Du varit vår familjepräst, o Maria!
På det du varit allra bäst, o Maria!
Kryp fram nu barnen små,
och ni som lärt er gå,
sjung för henne da, da, da!
Dada, dada, dada, Maria!

6. Du drev med envis energi, o Maria!
En barnens egen liturgi, o Maria!
Bygg upp en kyrka fin,
för alla småbarnsglin:
Sankta Katarina!
Lek nu, lek nu, lek nu, Maria!

9. Hos oss i Malmö är det slut, o Maria!
Nu får du göra tjänst i SKUT, o Maria!
När det blir helg igen,
är du i Belgien.
Tala då till EU-folk!
EU, EU, EU, Maria!

10. Välsignelse må följa dig, o Maria!
Beskärm från Gud må hölja dig, o Maria!
Om vi får tycka till,
vi säger "Lycka till!"
Allt gott till er alla tre!
Till dig, din man, och er Sofia!

Jamen, ni förstår. Svårt tårframkallande, och skrattframlockande. Det var ju fler verser, men man ska nästan ha varit där. Och så blir det lite skrytigt att lägga ut alla tio *ler* I alla fall, vilken församling, vilken herde, vilken glädje, vilken melankoli.

söndag 29 januari 2012

good bye, farewell, auf wiedersehen, adieu

Så var det alltså definitivt.
Sista högmässan, avtackning, farväl.
Jag visste att det skulle bli svårt. Vi räknade till 13 personer som frågade mig innan hur det kändes, och varje gång svarade jag "Darrigt". För precis så var det. Jag höll knappt ihop. Men sedan var det gudstjänst, och strukturen och musiken bar mig. Fram till avtackningen förstås, när jag nästan brast igen. Jag samlade mig till nattvardsbönen, och det höll fram till utdelandet, då många tårfyllda blickar utbyttes.
Och sedan gick vi ut. Sofia ledde processionen, och jag stannade i vapenhuset och blev kramad och kindpussad tills kyrkan var tom.

Räkmacka, tal och den sedvanliga sången (jag publicerar utdrag av den snart) från arbetskamraterna. Och jag kunde inte förstå att jag faktiskt tagit det här beslutet. Hur i hela fridens namn kan man lämna människor som arbetskamraterna och församlingsborna i Slottsstadens församling? Och ändå är det så rätt. Trots allt.

Så kära vänner. Torkil, Marie, Ariane, Johan, Mats, Nicolas, Ajan, Anders, Stefan, Marlene, Robert, Aina, Anna-Karin, Angelica, Lars. Och Tommy, Bodil. Anita och Caroline. och många fler. Jag älskar er. Tack!


Och tack Udi för den vackra, vackra broschen.

torsdag 19 januari 2012

(sk-)utbildad

Jag har varit i Uppsala i två dagar för introutbildning för utsända. Ja, för mig var det ju "strax efter du börjat"-utbildning, men i alla fall. Det hade varit skönt att göra detta innan utresan, ett och annat ångestmoment som hade undvikits då, men det gick ju bra ändå.
Massor med information har vi fått om medlemskap och insamlingar, basarverksamhet och dopregistrering. Vi har lyssnat på Anders Bergkvist (avdelningschefen för Svenska kyrkan i utlandet) och hälsat på Anders Wejryd, ärkebiskopen. Vi har firat mässa och ätit god mat och lärt känna varandra. Vi var åtta på kursen: två till Singapore, två till Sao Paolo, en till Hamburg, Köpenhamn, Helsingfors och så jag. Spännande!

måndag 16 januari 2012

söndag

Sådär, då vart man inpredikad här. Gudstjänsten kändes bra, många vänliga ansikten och goda ord efteråt. Fick vara med om att sänka tröskeln till nattvarden så mycket att en flicka idag tog den för första gången, på grund av min predikan. Fantastiskt!

Och efter den roliga kyrkkaffet med många sköna nya bekantskaper tog vi en promenad i det vackra och småkyliga vårvädret. Vi gick ner till Naturhistoriska museet (naturligtvis har det en längre och pampigare titel: Institut royal des Sciences naturelles de Belgique) och såg enorma dinosaurieskelett, mängder av uppstoppade djur och åt gaufres (våfflor) i kafeterian. Väl hemma lagade vi lasagne, läste Harry Potter, pratade med underbara N och L via iChat och byggde en garderob till mig. I samma veva upptäckte vi att mina koftor och trosor inte befinner sig här i lägenheten (ja, ända tills nu har jag gått runt på det jag packade i min väska). Hm. Undrar var de är. Håll tummarna för att de är hemma i lägenheten i Malmö, annars blir det dyrt.

fredag 13 januari 2012

en belgisk dag

Idag började jag inte förrän klockan två, och planen var att jag skulle ta mig upp samtidigt som familjen, följa dem ner, och sedan springa ett varv eller två i parken. Ha. Planer går inte alltid i lås, kan man säga. Vid tiotiden släpade jag mig nerför trapporna. Löpturen hade då förvandlats till en riktigt lång promenad.
Jag tog Avenue des Gaulois längs parken (Parc du Cinquantenaire för den som vill följa med på sin inre Brysselkarta), och tog mig sedan längs diverse gator (mestadels Rue du Cornet) ner mot centrum. En massa mysiga och fina små hus hittade jag längs vägen.


Efter en tjugo minuters traskande var det verkligen dags för kaffe, och ett café som var hellre än hippt försåg mig med utmärkt sådant, och en kladdig chokladfylld någonting.


Vidare, vidare. Jag gick genom Parc Leopold upp mot parlamentet.


Fina stjärnor har de målat på trottoarerna. Så att man inte ska missa var man är, liksom.


Och titta där, jag blir välkomnad på alla möjliga språk. Inklusive mitt eget. Någon gång ska vi väl ta oss hit och ta en närmare titt, nu nöjde jag mig med att glida förbi maktens korridorer.


Jag vandrade vidare. Köpte en fantastisk varm äppel- och citronjuice med ingefära och honung på Guapa, den lokala juicekedjan. Jag tänkte mig att jag flyttade till en mindre blåsig stad än Malmö, men idag var det inte bara rejäl blåst, det småregnade sådär elakt också då och då.
Nåja. Så småningom hittade jag fram till dagens promenadmål: Sablon. Mysigt, hyfsat välbärgat område. Och anledningen till att jag gick hit stavas naturligtvis, eftersom jag är jag och Bryssel är Bryssel, choklad. Men först lite andlig spis: Notre Dame de Sablon.


Inne i den vackra gotiska 1400-talskyrkan var det tomt, men ljusen fladdrade framför avbildningen av den staty som givit kyrkan dess namn. Uppenbarligen förstördes originalet (som enligt legenden hade helande krafter) av dumma protestanter under bildstormandet. Uff.


Jag gick vidare ut i Brysselblåsten. Nu var det minsann dags! Chocolatiererna ligger vägg i vägg på Place du Grand Sablon. Jag gick med bestämda steg förbi både Godiva, Wittamer och Neuhaus, för att till slut lockas in i den strama Patrick Roger. Denna franska (!) chocolaterie har en inredning som till stor del består av just choklad, och pralinerna var små konstverk. Denna tomte är naturligtvis också helt och hållet i choklad.


Nöjd med mitt inköp (och smakprovning, hehe), gick jag vidare på jakt efter Marcolini, enligt vissa Belgiens, och därmed världens, bästa pralinmakare. De har inte mindre än två butiker på Grand Sablon, en för macarons och en för choklad. Jag köpte en liten påse macarons (och ja, de var delikata), och vågade mig sedan uppför den nattklubbsliknande trappan till pralinshoppen. Nom nom nom.


Något mätt på chokladdoft valde jag att inte gå in på Alex och Alex, champagne- och pralinbaren. När Nene kommer hit, då vet i alla fall jag vart vi ska gå.


Min mycket belgiska förmiddag avslutades här, i den kombinerade serietidningsaffären/galleriet/brasserien. Habegäret var stort, och återvändandet garanterat.



Och sedan var det personalmöte, och fixande med mackor till barnkören, mottagande av den Gyllene Horde...förlåt, samma barnkör, och sedan försäljning av fantastiskt många kanelbullar till dessas föräldrar, och till slut träff med 18+-gruppen. Nu, kära vänner, är det sängdags.

tisdag 10 januari 2012

första skoldagen

Dottern simmade och hade musik, och sådär i efterhand kom hon på att det visst var lite SO, NO och matte också, på sin första skoldag i SSB, Scandinavian School of Brussels. Hon fick också sin första lekkamrat, och hem till henne bär det redan i morgon. Skönt.
En annan första hon klarade av var den första gråtattacken, vilket inte är det minsta underligt med tanke på allt nytt och all trötthet. Men i det stora hela var hela upplevelsen mycket positiv, och hon lade sig strålande glad och ser fram emot morgondagen. Hennes mor är mycket lättad.

måndag 9 januari 2012

framme

Sitter i soffan i vardagsrummet i mitt nya hem och känner...ingenting. Ingenting konstigt eller nytt i alla fall. Det bara känns naturligt. Och en smula lustfyllt.
Jag längtar efter att vi hit våra saker (i morgon!), och att få ta lägenheten helt i besittning. Att hitta den "perfekta" möbleringen i vardagsrummet, att hänga i kläderna, fylla barnets rum med hennes leksaker. Att hitta hem, här långt borta.

Men under tiden sticker det till i hjärterötterna när jag tänker på alla er fina där hemma. Käraste N som bjöd på farvälbrunch. Fantastiske T som skyndade till finansiell hjälp. Alla de fina familjemedlemmarna. Jag kommer sakna er massor.

söndag 8 januari 2012

tomt



Sitter på golvet i köket i en ekande tom lägenhet. I vardagsrummet snurrar dottern omkring på soffan i ett försök att sova trots all den sprittande nervositeten och förväntan. VI har tillbringat kvällen hos de älskade vännerna N och L, ätit god mat och sådär allmänt umgåtts, pressat så mycket tillsammanstid ur den här kvällen som det bara går.
Och nu är det bara timmar kvar.
I morgon vid den här tiden kanske jag bloggar från Avenue des Gaulois i Bryssel. Gallernas aveny. Så Asterix. Så rätt.

Allt flyttstök har trots allt gått ganska så smidigt. I torsdags hämtades allt som skulle till magasin, idag det som körs till Belgien. Och någonstans är det en skön känsla att bli mer medveten om vad som är viktigt. Vilka saker (vad få de är!), vilka vyer, vilka människor. Om tre veckor avskedspredikar jag i St Andreas, och jag vet att det kommer att bli svårt. Men då vet jag också vad jag går till, och även om jag kommer att sakna vänner och arbetskamrater, en del så mycket att det kommer att göra ont, så tror jag att detta är det rätta.

On y va. Äventyret väntar.