sluttider

Long time no see...

Rapporten om den långa resan får vänta ett litet slag.

Efter många om och men, mycket hopp, och stora besvikelser, är det nu sedan ett tag tillbaka klart att vi återvänder till Sverige. Jag börjar i S:t Pauli i Malmö 1/11, och Christoffer går tillbaka till sin gamla tjänst från och med januari, och Fia börjar ännu en ny skola.
Det är inte med lätta hjärtan vi nu förbereder oss för att återvända. Vi skulle gärna ha stannat ett tag till, men det blev inte så. Beslutet låg inte i våra händer, men det vi kan göra är att göra det här så bra det bara går.

Ny personal blir det i Brysselkyrkan, och det är bra människor allihop. Det blir jättebra, det är jag övertygad om, även om jag sörjer över att inte vara en del av det.

Och ja, jag ser fram emot att komma hem till vännerna och familjer, och till en församling där det redan har visats mig stor tillit och förtroende. Det ska bli väldigt skönt. Det behövs.

Men Bryssel, mitt fina Bryssel. Alla fina människor. Livet, rörligheten, utlandskyrkolivet. Det gör ont att tänka på att det snart är över. Framtiden får utvisa om det någonsin blir utlandskyrka igen.

Om den här bloggen överlever vet jag inte än. Det har ju bloggats rätt sporadiskt, och det finns absolut en poäng med att inte avsluta helt och hållet. Vi får se.

All shall be well, and all shall be well, and all manner of thing shall be well.

en dag som inga andra

Idag har jag kört bil i Bryssel, i två timmar. Och ingen dog. Körlärare Marc lotsade mig tålmodigt genom kopplingar, lite alldeles för hastiga inbromsningar och något litet tre motorstopp. Men attans vad roligt det var!

Nu ska jag färga min 10,5-årings hår fläckvis lila.

Och i lägenheten bredvid, där nån "syndicat"(fack)-typ bor, sjungs Marseljäsen högt och möjligtvis berusat.

Så kan det vara, en fredag i Bryssel.

bäst just nu

Och i morgon. Och i övermorgon.

Vänner.

Ibland hittas de på oväntade platser. Ibland krävs det en smula ansträngning. Ibland smyger sig vänskapen på och är alldeles naturlig.

Och ja, detta är delvis i anledning av dig, J, och din fina familj. Tack för i kväll.

annandag

Ingen gudstjänst idag (har glömt fråga varför, måste göra det i veckan), och jag är ledig.
Inget smink, klänning på, bara ben. Läser noveller, blänger surt på godiset (och håller mig undan).
Går ut i solen.
Väntar på familjen som anländer senare i eftermiddag.
Kanske skulle vi ta en sväng till de kungliga växthusen i kväll? De lär vara fantastiska i kvällsljus.

thus endeth this day

Tretton timmar efter att jag satt min fot i kaféet i förmiddags, kom jag nu hem. Ja, jag har varit hemma en timme för middag också, men arbetsdagen blev till slut tolv timmar. På den tiden har jag stekt ett par dussin pannkakor, diskat, kittlat ett flertal barn, diskat, bryggt kaffe, sålt kort, pratat franska med en något psykiskt labil kvinna, diskat, diskuterat biskopsval med besökare från Lund, diskat, gjort fyrtio smörgåsar och sedan delat ut dem till barnkören, diskat, poppat popcorn, bryggt kaffe, pratat barnuppfostran, sjungit, diskat, öppnat rolig post, skrattat. Och diskat lite till. Och en massa saker däremellan.

Således en rätt normal dag i en utlandsprästs liv. Härligt, men nu är jag trött. Godnatt världen.

mitt i smeten

Det är statsbesöks-/demonstrationstågs-/toppmötessäsong.
Det betyder avstängda gator och tunnlar, plomberade soptunnor i metron, oändliga bilköer, visslande poliser och förbisvischande korteger med bilar med mörktonade rutor, innehållande Viktiga Människor i Tjusiga Uniformer.
Rätt så underhållande för oss som inte är beroende av bilen.
Galet irriterande för alla som är.
Men i vårt hus sitter vi nästan på första parkett. Här åker de Viktiga Människorna, ut ur metrostationen som vi ser från balkongen väller med jämna mellanrum upprörda anti-den-och-den-regeringen-demonstranter, fackföreningsfolk och separatister. Just nu är det någonting stort på gång, polisen eskorterade minst 11 stora bussar nerför vår avstängda gata, och det har tutats och visslats hela dagen. Men inga helikoptrar än så länge.
Så här är det att leva mitt i smeten, där många beslut fattas.

Uppdatering: Å berättar att det är fackföreningarna som demonstrerar idag, minst 50.000 människor väntas vara ute på gatorna. Och K berättar att det är 900 bussar beställda! Ingen mes-demo det här. Och helikoptrarna ryttlar över alltihop.

dagen som vann alla vinster

Jag sov dåligt i natt. Spänd, nervös.
Kl 6 i morse ringde klockan. Jag släpade mig upp, gjorde mig i ordning. 7.20 var jag på Centre des Examinations.
13 utlänningar var vi, mer eller mindre överåriga, från bland annat Östeuropa, Filippinerna, Nordamerika, Indien, Sverige, Jamaica, samlade där, mitt bland upptejpade förbudslappar, institutionsgrå väggar och en låda med bortglömda juldekorationer, för att göra körkortsteoriexamen på engelska.
Vi startade en halvtimme för sent. Det verkade ena nordamerikanen vara glad över, med tanke på hur han råpluggade alternerande parkeringsdatum-skyltar.
Tolken som översatte alla frågorna åt oss såg ut som Geoffrey Rush och var rätt charmig.

Det var mycket mindre svårt än vad jag var rädd för.

En timme efter att vi börjat studsade jag ut därifrån, glad i hågen, med tillstånd att gå till kommunen och skaffa ett provisoriskt övningskörkort.

Resten av dagen fortsatte bra. Trevliga människor och samtal.
Och kvällen tillsammans med familjen krönte dagen med lite nykärhet i staden vi bor i.
Vi åt middag på Place Chatelain, sittandes i gräset i den 22-gradiga Brysselkvällen. Fia åt en galette, vi Pad Thai. Runtomkring oss sprang skrattande barn av massor olika nationaliteter, och hundar i alla storlekar sneglade hoppfullt på charkvagnen. Förälskade par höll händer medan de köpte jordbubbar och sparris. Vi vandrade vidare på marknaden. Jag köpte ett glas champagne, barnet och maken åt glass. Sedan valde jag ut ett tjog lila tulpaner, och så gick vi hemåt. Fortfarande utan jackor, fortfarande utan att frysa.

Det är dagar som den här som den här staden, i all sin galenskap, med alla sina spanska ryttare och kravallpoliser och demonstrationståg, med allt sitt regn och sina bilköer, ändå är älskansvärd och förtjusande som vilken pittoresk liten medelhavsby som helst.

inte tid

Jag pluggar körkortsteori, jag har inte tid att blogga. 

Egentligen borde jag alltså inte blogga alls på en vecka, men så kan vi inte ha det. Men kort blir det (nog) ett litet tag framöver. Men då kan ni ju i alla fall se fram emot en initierad beskrivning om ungefär en vecka om hur det är att göra teoriprovet i Belgien! 

Ses, kort, i morgon!

darra månde världen!

Bilden ovan föreställer min tidsbeställning för körkortsteoriprov på engelska, här i Bryssel.

Jag beställde tiden, och när jag betalat och vände mig om sade mannen i kön bakom mig "But you speak perfect French!" Trevlig karl. Jag log och sade att jag ville vara helt säker, och han hade tänkt samma sak men ändå gjort provet på franska och klarat det. Nu känner jag mig: 1. som grymmaste fransktalaren, och 2. fegaste bälte-och-hängslen personen.

Jaja. Tre dryga veckor av teoriplugg blir det. Sen, stackars värld, har den här sengångaren ett provisoriskt körkort och det är dags för övningskörande. Så…skoj. Men det är dags.

Övrigt: det är 18 grader varmt här. Det känns inte helt optimalt att åka till kalla Norden i morgon kväll.

djupt deprimerande om utanförskapet

Jag vill försöka förstå. Lyssnade på den här intervjun, och det jag förstår är att om man har bestämt sig bekräftar allt ens världsbild. "Verkligheten" är aldrig samma som mediernas verklighet, politikernas verklighet, de invandrades verklighet, min verklighet. "Verkligheten" de beskriver finns endast på Avpixlat eller Flashback.

Och det är yngre män, nästan allihop. Utan jobb, som tillbringar sin tid på Flashback. Som drömmer om länder som inte tillåter invandring. Som tar emot bidrag och hjälp, och sedan skriver långa inlägg om hur staten inte borde hjälpa folk. Och jag känner hur min vilja till förståelse minskar. Det är klart att journalisten har valt sina intervjuoffer, men han låter dem också prata, styr inte deras uttalanden.

Min dotter sitter i soffan och lyssnar. Hon bara gapar. Uttalanden som att "jag trivs bäst bland vita" får henne att protestera högt. Hon är väl en sådan som "indoktrinerats" av svensk skola och av sina hemska  antirasistiska medelklassföräldrar. Hon kan inte heller förstå. Vi bor som invandrare i ett land och en stad där hela världen syns på gatorna. I Sverige bodde vi i Malmö, på Möllevången, med folk från hela världen. För ingen av oss har det någonsin varit ett problem, tvärtom.

Men, måste jag krasst konstatera, flyttar de här unga männen från Sverige kommer jag inte att sörja. Och jag tänker att det kanske är bra för dem också. Bra att få vara minoritet, bra att få inse problemen med att flytta till en annan kultur och ett annat system. Bra att få uppskatta det de hade, och bra att få uppskatta det främmande.

Här är intervjun: http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/316961?programid=909 51 minuter. Skrämmande, men fascinerande. Och en bild av ett Sverige vi andra sällan ser.

mardi gras

Fettisdag. Fet tisdag, mardi gras.
Som sig bör har den tillbringats med att spritsa grädde, pudra florsocker, och packa kartong efter kartong med Karins fina fluffiga hembakade semlor. Tror vi har sålt 70-80 stycken idag, minst.
Riokarnevalen känns långt borta, men vår lilla svenska karnevalstradition lever i högsta, och rundaste, välmåga här i Bryssel.

Annars är karneval i Belgien mest förknippat med "gilles", en slags ordnar av karnevalsdansare i märkliga kostymer. Karnevalstågen kan ses i många städer, men mest berömd är karnevalen i Binche (till och med världskulturarvsmärkt!). Karnevalen är naturligtvis, förutom en chans att häckla makthavare och fira våren, en möjlighet för män att klä ut sig till kvinnor, och för alla att jobba lite mindre under några dagar, och dricka osannolika mängder öl.

Internationell

Poängen med att bo i Belgien är naturligtvis att i någon mån att komma i kontakt med det belgiska, lära mig bättre franska, äta belgisk mat, lyssna på Stromae och så vidare.

Men ibland är det skönt att vara väldigt svensk, och ibland, som idag, är det skönt att vara en av den enorma hord av ex-pats (ibland använt som ett slags finare ord för migrant som antyder att jag minsann har en professionell och legitim anledning att vara här, men just nu använder jag det för att beskriva alla oss utsända, alla oss som valt att vara här, men som inte har för avsikt eller möjlighet att stanna här för alltid) som finns här. 

Då vandrar jag ner mot Place Luxembourg och äter lunch på något café där det jobbar engelsmän i kassan och det talas tyska och italienska och danska och alla möjliga språk runt omkring mig, och jag njuter av att vara bara en i mängden. Inte "utlänningen", inte "prästen", utan en anonym kvinna i kappa och klänning, med välborstat hår och en smartphone i högsta hugg. En i gänget, en som alla andra. 

Sedan vandrar jag tillbaka. Till platsen dit jag är kallad att vara någon ganska speciell, till familj och församling. Och det är precis som det ska vara. Formidable (fast utan regn och hjärtesorg).

Små korn av näring

Det kanske inte är någon överraskning, eller så är det precis det som det är, men det här jobbet jag har, det här underbara och berikande och för det mesta ljuvliga jobbet, är ett där det kan vara rätt dåligt med respons ibland. Annat än "Fin predikan" eller "Du sjunger fint" kan det vara svårt att veta om det jag säger och gör ger någon frukt. Jag klagar inte riktigt, det är som det är, och jag vet att jag har hamnat rätt yrkesmässigt, men ändå ...

Därför är uttalanden som dagens: "Du är sååå bra. Vi har en sådan tur som har fått dig!" livgivande näring för det här prästhjärtat. Och sanningen är naturligtvis att vi har tur som fått varandra, eller kanske ännu mer att det fanns en mening med att jag hamnade just här, just nu.

Uppdatering: När man skriver sådana här blogginlägg, lite småpatetiskt sådär, kan det hända att man får mail av den underbaraste sort: 

(...) Normalt tycker jag predikningar är ett 'nödvändigt ont' men sen du kom in i bilden, kommer jag mestadels t o m ihåg predikningarna efteråt... (...) Jag brukar ju regelbundet gå i kyrkan, men när jag tror eller vet att det är du som håller högmässan, gör jag det med speciell glädje och förväntan. Jag tycker också det är fint med ordentliga former för högmässan, att det är lite högtidligt. (...)

Finaste människan <3 

2012

This is the time of year when best of-lists show up everywhere, and recaps are the melody of the day. I'll do one too, and I decided to do it in English so that those friends of mine who do not read Swedish very well (silly people) might be able to see what I write about them.

Because, yeah, this is of course a lot about friendship.

But first thing's first.

2012 was the year when I moved abroad. THE adventure, so far. We've been talking about it often, my husband and I, but it has always been one of those "maybe someday we'll"-things. This, however, is the year it happened. Sure, not to any exotic location, but away. To Belgium. Two foreign languages (formally three, counting the small German minority here too), a different sense of how things are done, new food and sights. A city, Brussels, we fell in love with and and the joy of living two hours or less from most parts of central Western Europe.

Strangely enough, 2012 was also a year of utter normalcy. I have baptized children, talked to people, sung the litany, baked bread and talked about God with teens. My husband has taught his pupils about the how's and why's of history, religion, geography and civics, and our daughter has gone to school, made friends and played a lot. And grown about a meter or two in height. We have all spent time with friends, made journeys and had good food. Been sick a little, have had fun. But all of this in a country where we barely had spent any time at all before moving here for three years.

The highs, then (except for the move):
TYCWP conference in Chicago: I not only met friends from before, but made new ones (Mariclair, I am so coming to see you in summer!) and strengthened other friendships (looking at you here, Vance). I hope to see many of you in Nashville this year.
The Poulsbo connection: Wonderful and amazing Cheryl and Paul. I love you, and I really look forward to seeing you in summer! It was great spending time with you, and getting to meet the others from Luther 500, and of course Kirsten and Todd.
Harry Potter experience: Holy cow. That place is amazing.
Choir: Joining the choir here in church in September probably helped me escape NO-I-don't-want-to-wake-up-VEMBER relatively unscathed.
New friends: Mattias, Malin and family, Gunnar and family. People at church, people in other places.
Old friends: I miss you desperately, but I am so happy for all the visits we have received. Nene and Loe, we already miss you. As a matter of fact, you totally should live here. The rest of you, get cracking. The Ormes couple are in the lead.
Obama: That election thing? Yeah, I wasn't really worried. *ahem*
Travel overall: 12 countries. Just sayin'. There won't be 13 this year.

I am pretty convinced there should be much more on this list.

The lows:
Violence: Come on, people. Stop killing each other. And stop saying stupid, hurtful and mean things, because that kind of vitriol also hurts, and makes for a great breeding ground for physical violence. And please get rid of those assault weapons.
Stupidity: Just because you're allowed to say something doesn't mean you should. Just because something is tradition doesn't mean it's automatically great. Think!
Disasters: Friends being hit by horrible misfortune, countries and cities hit by disasters. Please God, let this year be one of peace.

 I don't want to add more, even though I am sure I could if I thought about it.

So, 2013, I am ready. Bring it! There will be awesome things happening this year, I know it.

Grâce à Dieu

Franskalektion idag. Min lärare är verkligen toppen (förutom eventuellt hennes något ... kontinentala inställning till tid). Hon har förmågan att plocka upp vad det än är som rör sig i mitt liv och förvandla det till en utmärkt utgångspunkt för veckans lektion.
Sist fick jag några sidor om "La vie spirituelle et religieuse" i läxa, med roliga ord som nåd och själ och ängel och ateist och fördömelse i ordlistan. Mycket roligare än att plugga verbet avoir, det vill jag lova.

tacksam

Idag är jag tacksam för min familj, som följer mig och leder mig på nya äventyr.
Idag är jag tacksam för min kyrka, som låter mig tjäna och leda.
Idag är jag tacksam för min församling, som uppmuntrar, deltar och utmanar och firar.
Idag är jag tacksam för demokratiska kommunalval här i Belgien.
Idag är jag tacksam för mina vänner, som jag saknar så.
Idag är jag tacksam för kollegor, både nuvarande och forna, som har lärt, och fortsätter att lära mig, så mycket.
Idag är jag tacksam för fredspriset till EU, som en påminnelse om allas vårt ansvar för fred och frihet.
Idag är jag tacksam för Jesus Kristus, som vågade gå över gränser, så att den yttersta gränsen också passerades.
Idag är jag tacksam för livet. Mitt, och andras.

Tack.

vänner

En av de saker som är svårast med att flytta långt är att flytta ifrån sina vänner. Att flytta ifrån en spontanfika eller middag, eller att helt enkelt inte finnas i varandras omedelbara närhet. Det går inte en vecka utan att jag saknar kära N eller finaste J, till exempel, och så kommer det fortsätta att vara.

Men en av de saker som är trevligt med att flytta är att det öppnar sig oväntade och nya vänskapsmöjligheter. Sakta smyger de sig på, och det är inte riktigt klart om detta är Vänskap eller Skojig Bekantskap (vad nu skillnaden är, och hur den ser ut...kanske värt en bloggpost även det).

Och så helt plötsligt sitter kvinnan i den snyggaste klänningen vid vårt matbord och viskar konspiratoriskt om barnens födelsedagspresenter. Och sedan plingar det till på facebook och en karl bjuder in sig själv på kaffe och spel. Dottern nynnar lyckligt när hon går och lägger sig, för även för henne glimmar det av möjligheter med spontanlek och sleep-overs. Och det känns som att det här med vänskap och möjligheter är rätt så gyllene ändå.

un, deux, trois!

Nu händer det.
Det var tjugo år sen sist.
Klockan halv tre i eftermiddags klev Hedvige in genom dörren, ropade ett glatt "Bon jour! Comment allez-vous?" och sedan var lektionen igång.

Japp, jag läser franska igen. Den rostiga frankofona delen av hjärnan ska putsas upp igen och bli funktionell. Jag klarar mig, det är inga större problem att handla morgonbrödet eller fråga om vägen, eller ens att faktiskt konversera lite smått, men jag vill bli bättre. Mycket bättre. Och Hedvige är riktigt bra. Hon utgår från vad jag vill med studierna, använder min kontext och de kunskaper jag har, och utmanar mig. Så nu ska jag till Filigranes för att köpa en lätt roman och en grammatikbok.

Märkligt nog är faktiskt grammatiken också kul. Åtminstone än så länge. Det finns naturligtvis en rätt stor skillnad mellan att vara tonåring och plugga för att man måste, och mellan att göra det för att man bor i ett fransktalande land och tycker att språket ifråga är rätt kul.

À bientôt, mes amis!

ska man bli officiell?

Funderar här på utbildningsveckan, efter tillfrågan, om jag skulle ta och bli officiellt bloggande, via Svenska kyrkan?
Vad innebär det för känslan av måste och borde? (rätt mycket)
Vad innebär det för innehåll? (inget, misstänker jag)
Skulle det få mer fart på bloggen? (mycket möjligt)

Och så är det ju trots allt bara några år. Fast det är ju en evighet i Internetsammanhang. Vojne, vojne, så mycket att tänka på. Och bara det här, att sitta här och blogga om att blogga, hur navelskådande och meta är inte det då?

tomt

Sitter på golvet i köket i en ekande tom lägenhet. I vardagsrummet snurrar dottern omkring på soffan i ett försök att sova trots all den sprittande nervositeten och förväntan. VI har tillbringat kvällen hos de älskade vännerna N och L, ätit god mat och sådär allmänt umgåtts, pressat så mycket tillsammanstid ur den här kvällen som det bara går.
Och nu är det bara timmar kvar.
I morgon vid den här tiden kanske jag bloggar från Avenue des Gaulois i Bryssel. Gallernas aveny. Så Asterix. Så rätt.

Allt flyttstök har trots allt gått ganska så smidigt. I torsdags hämtades allt som skulle till magasin, idag det som körs till Belgien. Och någonstans är det en skön känsla att bli mer medveten om vad som är viktigt. Vilka saker (vad få de är!), vilka vyer, vilka människor. Om tre veckor avskedspredikar jag i St Andreas, och jag vet att det kommer att bli svårt. Men då vet jag också vad jag går till, och även om jag kommer att sakna vänner och arbetskamrater, en del så mycket att det kommer att göra ont, så tror jag att detta är det rätta.

On y va. Äventyret väntar.