om tron, i grunden

Jag har för vana att planera in ett "öppet hus" för konfirmander och deras släktingar dagen innan konfirmationsgudstjänsten. Det är roligt att få träffas under mer avslappnade former och få avsluta tiden ihop på det sättet, eftersom de flesta konfirmander ska hem direkt för mottagningar och dylikt på själva dagen.
I helgen hade vi vårt, och det var fullt med glada föräldrar och gott fika och spännande samtal. Vi talade om Augustinus, bikten, Jung, Heather Nova, tolvstegsprogrammen, Thomas av Aquino, intelligent design, Marcus Aurelius, kristendomens inneboende radikalitet, dopet, Hitchens osv. Det är så spännande att möta människor med tankar och funderingar!

En sak vi talade om är huruvida människor har ett anlag för tro. Samtalet fördes på engelska, så jag gjorde en distinktion mellan "faith" och "belief", och definierade det första som en tilltro till något större än mig själv, och därmed någonting som är medfött hos alla. Det andra är, i min definition, ett sätt att finna plats för denna tilltro inom ett trossystem. Dessvärre har svenskan samma ord för dem båda, precis som vi beklagligt nog har samma ord för "parish" och "congregation".

Hon som jag talade med såg "faith" mer som en förmåga. Vissa är musikaliska, andra har tro. Jag hävdade att "faith" i min tolkning är en slags anlag, en grundläggande nödvändighet för ett liv tillsammans med andra. Babyn har inte svårt att tro, eftersom allt runtomkring den är större och oförståeligt. I själva verket är denna tro, denna tillit, nödvändig, eftersom babyn är helt beroende av allt det stora och oförståeliga. I den tolkningen kunde vi mötas.

Detta är också grundtanken som gör det möjligt att döpa spädbarn. Ett sakrament "fungerar" när det tas emot i tro. Om tro skulle vara någonting som är färdigformulerat, något som har bestämda regler och dogmer, då skulle vi vara tvungna att vänta. Men nu handlar det mycket mer om "faith" än "belief". Kanske, och nu tänker jag lite löst, är det i själva verket så att dopet hjälper människan att ge sin "faith" uttryck i "belief"?

Vidare tänker jag att det egentligen är mer förödande för en människa att förlora "faith" än "belief". Kläderna som omger tilltron kan vara olika, den kan till och med yttras i oreligiösa termer (vilket jag upplever att det finns ateistiska tänkare som gör, tex Alain de Botton). Men förlorar en människa sin tilltro, då blir det svårt för henne att leva med andra människor, hon förlorar hoppet.
Följden blir, och detta kanske är kontroversiellt, att jag ser det som oändligt mycket viktigare i mitt uppdrag som präst att hjälpa människor att känna "faith" än "belief". Jag är glad och tacksam över min kristna tro, och berättar gärna om den. Men budskapet från Gud är om och om igen "Var inte rädd." Var inte rädd, ha tilltro.

I konfirmationsgudstjänsten predikade en av våra konfirmander om vikten av församling (som i "congregation"). Hon uttryckte det som en gemenskap där inte alla behöver tro allt, men vi gör det tillsammans. Tillsammans tror vi. Tillsammans uttrycker vi "belief", för att vi har "faith" tillsammans.

det var då värst vad matt jag blev

Jag har kört bil i fyra timmar den här helgen.
Jag repeterar.
Fyra timmar.

Resultatet, förutom ett rätt förtjust leende och en viss känsla av duktighet, har varit total utmattning.
Psykisk och fysisk matthet av sällan upplevt slag. Uppenbarligen är jag inte riktigt van att koncentrera mig så hårt, och vara så på. Det är väl bra, antar jag, att skärpa sig så, men jag blev en smula överrumplad.

Så #blogg100 dog till slut helt och hållet. Jag ska hålla i ändå, blogga mer än tidigare, även om kanske inte varje dag blir aktuellt. Och det ska bli skönt med ordentlig vila i morgon. Det enda som är planerat är att rösta. Du glömmer väl inte EU-valet? Förhandsröstningen för oss utlandssvenskar sätter igång i morgon, och här finns tider och platser.

Och så vill jag hurra lite för tuffaste tuff-kvinnan Elfrida Andrée. Jag hörde en av hennes pianotrios idag i konsert, och hjälp, vad hon kunde skriva musik! Förutom att vara rent allmänt urtuff.

Och till slut: May the Fourth Be With You. Internationella Star Wars-dagen har i alla fall gett mig ett leende på läpparna idag.

många flugor med en smäll

Många av de här resorna jag gör blir intensiva och fulla med en massa nyttigt/roligt. I helgen var det, som sagt, vänner och gudstjänst som gällde. Igår var jag på mottagning för en facklig kollega, och sen blev det middag. Men innan mottagningen hann jag med en fika med vännen H, som bor med den här utsikten över Stockholm. Fint, eller hur?

Och så bodde jag hemma hos vännen J, och efter jag kom hem från middagen satt vi uppe längre än två nästan-tanter borde och pratade strunt.

Alltså är jag lite trött nu, men piggnar till allt eftersom. Jag har en dag av fackliga förhandlingar framför mig. Först lönerevision, sedan arbetsgrupp för kollektivavtal. Kul och viktigt!

flyga och flänga

Jag har alltid varit lite "flängig" av mig.
Inte så att jag har haft svårt att hålla jobb eller uppdrag, inte alls. Tvärtom stannar jag i allmänhet länge i såväl vänskaper, relationer och jobb. Men jag är nyfiken och intresserad av nätverk, människor, platser, sammanhang, kunskap... Alltså studerar jag mycket (inte så värst långt från 500 högskolepoäng nu), läser, lär känna nya människor. Och reser. Inte för att jag är trött på platsen jag är på, inte alls. Utan för att jag vill se ännu mer!

Så i morgon är det dags igen. Inte i första hand till en ny plats eller ett nytt sammanhang, den här gången, utan för att stärka och bekräfta vänskaper och uppdrag. Vi, hela familjen, ska spendera helgen med bästa vännerna i Malmö. Men eftersom jag är som jag är passar jag på att hålla den engelskspråkiga gudstjänsten i Lunds domkyrka också. För att det är utmanande och kul!
Sedan åker jag till Stockholm och Uppsala för att jobba fackligt (utmanande och kul!), ha ett vigselsamtal och träffa vänner. Relationer och utmaningar. Härliga dagar!

ord

Ord har makt.
Sitter och väger dem. Det ordet eller det? Vad betyder det om jag väljer si eller så?

En präst är "Verbi Divini Minister", det gudomliga ordets tjänare. Vi jobbar med ord, för Ordets skull. Men inte är det lättare för det.

Det skrivs på många saker just nu. En text för en organisation. En predikan på engelska. En ansökan. Orden dansar runt, hittar rätt eller förkastas. Håller sig just utom räckhåll, eller fångas lätt, alltför lätt.

Stryker och skriver om. Klipper ut, klistrar in. Ord överallt.
Och ändå kanske den största konsten, som alltid, är att veta när det räcker. När det är gott nog.

I kväll är det nog just precis...här.

thus endeth this day

Tretton timmar efter att jag satt min fot i kaféet i förmiddags, kom jag nu hem. Ja, jag har varit hemma en timme för middag också, men arbetsdagen blev till slut tolv timmar. På den tiden har jag stekt ett par dussin pannkakor, diskat, kittlat ett flertal barn, diskat, bryggt kaffe, sålt kort, pratat franska med en något psykiskt labil kvinna, diskat, diskuterat biskopsval med besökare från Lund, diskat, gjort fyrtio smörgåsar och sedan delat ut dem till barnkören, diskat, poppat popcorn, bryggt kaffe, pratat barnuppfostran, sjungit, diskat, öppnat rolig post, skrattat. Och diskat lite till. Och en massa saker däremellan.

Således en rätt normal dag i en utlandsprästs liv. Härligt, men nu är jag trött. Godnatt världen.

veckomässa med sprickor

Det finns en speciell sorts närvaro och Andlighet (ja, med stort A, eftersom jag menar Helig Ande) i den lilla gudstjänsten (skrev en gång om den här).
I kväll var vi totalt sex personer. Det är inte ofta jag får leda veckomässan, det är kyrkoherdens gudstjänst, men just nu är han bortrest, och jag tog hand om den. Och det var så skönt med det lilla formatet, med den improviserade beredelsen, med de kända ansiktena med ögon så fulla av vänskap och omtanke. Det var precis vad jag behövde idag. Ibland placeras vi på precis rätt plats på precis rätt tid.

Beredelsen handlade om Leonard Cohens "There is a crack in everything, that's how the light gets in." och det japanska "kintsukuroi" (se sedan) och hur vi har en Gud som inte stöter bort oss för att vi inte är perfekta. Tvärtom.

happy (och trött)

Prästan här har denna helg arbetat ungefär 32 timmar och sovit ca 11 (fackligt engagerad, var det ja, host host), och kommer därför inte blogga något avancerat nu när jag till slut befinner mig hemma i familjens famn och väntar på mat. Annat än att jag är rätt nöjd med min helg ändå. Konfirmander är rätt fantastiska, faktiskt, och vi har haft mycket roligt. Och vigselpar är härliga, och det är en gåva att få finnas med på deras resa.

Och med den här fina lilla roligheten (som "alla andra" länkade till för en månad sen) checkar jag ut för dagen.

vackert förfall

Besökte Diewegkyrkogården med konfirmanderna idag. En ljuvligt förfallen, övervuxen kyrkogård av romantiskaste slag, rekommenderas varmt vid Brysselbesök!

en lista över sådant en präst pratar om

Det här har jag, i någorlunda kronologisk ordning, pratat om med församlingsbor idag:

- amning
- väder
- övningskörning
- kaffe
- yoghurt
- abort
- varmkorv
- helgon
- livskvalitet
- schlagerlåtar
- dödshjälp
- banklån
- kanelbullar
- sjukvården
- trafikproblem
- statsbesök
- cupcakes
- barnlöshet och -frihet
- åldersnojor
- Gamla Testamentet
- namntraditioner
- råttor
- journalistik
- Mac vs. PC
- dreadlocks
- Stockholm
- nordiska språk

Och med all säkerhet ett dussin andra ämnen. Det blir aldrig enahanda, det här uppdraget!

möten

Idag har jag haft så många möten och gruppaktiviteter att det nästan känns som att jag jobbar i en "vanlig", hemma i Sverige-församling. Tokigt!
Men trevliga sådana, i och för sig. Ett om ett kreativt projekt, ett om drömmar, ett om engagemang. Och nej, så mycket mer konkret än så kan jag inte riktigt vara, annat än att det finns en del hopp och väldigt mycket nyfikenhet i luften.

tyst och stilla

Att den amerikanske presidenten är i stan gjorde att knappt någon vågade sig till kyrkan idag, eftersom det var sånt kaos förra gången han var här. Bryssel har istället varit osedvanligt stilla och lugn idag, även om det pratades mycket om de flockar av helikoptrar som uppenbarligen hovrade över stan igår.

Perfekta pluggförhållanden, skulle man kunna tro.

Och hade det inte varit för 2048 skulle det ju varit alldeles sant också. Stön. Bara en gång till...

inte tid

Jag pluggar körkortsteori, jag har inte tid att blogga. 

Egentligen borde jag alltså inte blogga alls på en vecka, men så kan vi inte ha det. Men kort blir det (nog) ett litet tag framöver. Men då kan ni ju i alla fall se fram emot en initierad beskrivning om ungefär en vecka om hur det är att göra teoriprovet i Belgien! 

Ses, kort, i morgon!

skakar och ruskar så att kyrkans golv gungar

Idag hade vi Bryssels (och världens?) första Krypmässa!

Den hade inte det minsta med insekter att göra, utan det krypiga hade att göra med att målgruppen var de allra minsta. Ofta är familjegudstjänster inriktade på barn som är lite större, men vi ville vara tydliga med att även småttebebisar var välkomna. Altaret var hälften så högt som vanligt, kalken var bara lite större än en äggkopp, på golvet låg mattorna från barnrummet.

Jag var nervös, det var jag. Tänk om det inte skulle komma någon?

Men när klockan var lite över elva satt/låg/sprang 35-40 glada människor i åldrarna 4 månader - över 70 år i kyrkan. Och vi sjöng, både psalmer och rörelsesånger (den som inte har sett en hel församling i blandade åldrar skaka och ruska har något underbart framför sig!), nöjda småbarn tuggade på mjukdjur och följde det som hände med stort intresse. Barn ringde i klockorna, läste evangeliet, samlade in kollekt, bröt brödet, och när det drog ihop sig mot nattvard hade jag en hel bunt småbarn i åldern 1-4 ivrigt väntande runt altaret.

Jag hade vattnat ut vinet lite grann, och de riktigt små fick riktigt små brödbitar, men vi delade måltiden, och vi bad och skrattade. Och just där och då var glimten av himmelriket starkare än på länge.

Blogg100: en resa till

Hundra blogginlägg i hundra dagar. Bered er på många kortisar.

Idag har jag kommit hem från ännu en Sverigeresa. Det har blivit en del, tror knappt jag någonsin har varit lika mycket i Uppsala som under de här åren i utlandet. Lite skojigt. Och jag har nästan ingenting emot det alls, jag trivs verkligen med att vara på resande fot. Om jag hade fått ha med mig alla jag älskar så hade det varit perfekt.

Den här gången blev resan inte alls som tänkt, själva huvudanledningen ställdes in med otroligt kort varsel. Tiden går dock alltid att fylla, och det blev en lång lunch med en god medmänniska som är mycket stöd för mig, och ett möte med bra kollegor på eftermiddagen, och sedan trevlig middag och avslappnad gitarrkonsert med vänner och bekanta. Jag kan helt enkelt inte klaga särskilt mycket. Jag är välsignad med fantastiska människor runtomkring mig.

plötsligt sådär bara

Undrens tid är inte förbi. Jag bloggar igen.
Det är ju så tokigt lätt att glida ur rutinen, och så blir det längre och längre emellan, och mer och mer som kunde skrivas om, och tröskeln blir högre.
Så, ja, jag överraskade mig själv med att bara plötsligt logga in och börja skriva. Ursäkta om det blir osammanhängande och pladdrigt.

I vilket fall som helst har jag faktiskt en Ursäkt. Med stort U.
Under november och december hattade jag tur och retur till Uppsala/Stockholm med ett par veckors mellanrum för att gå en kurs på Pedagogen i Uppsala (Ledning av kunskapsprocesser i organisationer, eller något annat superklämmigt). Kursen var faktiskt rätt intressant, men den är inte egentligen i sig anledningen till detta resande. Den riktiga anledningen är att den är den sista kurs jag behöver ta för att ta min magisterexamen i ledarskap.

Sista kurstillfället var 7/1, och både innan dess och efter har jag hållit på och läst en massa, transkriberat en intervju, samt skrivit en kursuppgift. Jag har helt enkelt varit för upptagen med att förkovra mig för att skriva något här. Eller för trött.

I alla fall. Pladdrigt var det ja. Idag skickade jag arbetet till mitt intervjuobjekt, och när hen har godkänt citaten skickar jag in det till universitetet. Blir det sedan godkänt (vilket jag tror) har jag en trevlig liten Fil Mag! Hurra!

Annat nytt på Maria-fronten är att jul och nyår var mysiga, vi tar gärna emot besök under våren (det var inga, hör ni det, INGA besök i höstas! Inte ok.) och vi sparar pengar som små blå för att kunna åka till USA i sommar. Nog för nu. Jag lovar att det inte dröjer lika länge till nästa gång. Over and out.

november

Alltså. November. Varenda år dyker den upp, säkert som fönsterkuvert när kontot är tomt. Och lika välkommen.

Så därför har jag inte så värst mycket att skriva. Finns inte energi just nu, faktiskt, mellan basarförberedelser, vanligt jobb, kursplugg i Uppsala, fackförhandlingar, tråkigt fuktigt väder och en inomkyrklig "debatt" som får mig att vilja emigrera. Fast det har jag redan gjort.

Och förutom vädret och debatten är allt rätt kul, och emellanåt till och med energigivande. Och idag fick jag döpa finaste A, och det blev en riktig liten toppendopgudstjänst. Det finns egentligen ingenting alls att klaga på, livet är bra, min familj är fin och frisk, jag har fantastiska vänner.

Fast det är november, vädret är tråkigt och fuktigt, och nu lägger jag mig en stund.

om en tioåring

Verkar som att den här bloggerskan är lite slö för tillfället. Ja, i alla fall i det här forumet. Annars är det full fart, ska ni veta. Det har firats multipla födelsedagar (min och dotterns), löneförhandlats i Uppsala, varits (där har vi ju en verbform som ser riktigt tokig ut, kan man ens skriva så?) sjuk samt åkts på körläger, sedan jag sist uppdaterade. Plus det vanliga livet.
Kanske inte helt underligt att just bloggen hamnar lite i "ordna senare"-högen, då. Predikningarna läggs i alla fall ut på prästflickealster hela tiden.

Mest märkligt är att en av födelsedagarna betyder att min dotter nu är 10 år gammal.

Det är alltså 10 år sedan vi satt hemma i lägenheten på Maltesholmsvägen och tittade förvirrat på det lilla knytet som inte var så värst bra på att få mat i sig.
10 år sedan som jag förundrades över hur de pyttepyttesmå fingrarna kunde ha så perfekta naglar.
Ett helt decennium sedan som jag frågade mig om det verkligen var på riktigt, det här.

Sedan har vi varit med om en hel massa, snorpan och vi.

Hon har massor med smeknamn. Snorpan, snuttan, gumman, barnet, Fian, råttan, pussgurkan... Hon har glittrande mörkblå ögon och okammat hår, åker rullskridskor som en dröm (en ibland lite tilltufsad och Bambi-aktig dröm) och kan se igenom en bluff på en kilometers avstånd. Hon läser hela tiden, och verkar tro att vi inte märker när hon smygtittar på paddan i sin klädkammare. Hon lagar fantastisk potatis-purjolökssoppa och vill just nu bli arkitekt när hon blir stor, eftersom hon älskar Gaudí. Hon är superempatisk och konstnärlig.
Hon är det bästa som någonsin hänt mig.

omstart

Att blogga är ofta rätt kul, ibland lite för pliktfyllt, och emellanåt segt som bara attan.
Det senare gäller framförallt när livet har sprungit iväg och varit fyllt av en massa annat, och helt plötsligt sitter jag här på min favoritstol i vardagsrummet och inser att det var två veckor sedan sist, och det finns alldeles för mycket att skriva om egentligen. Så det blir lite korta kommentarer om lite ditt och datt.

Franciskus I:
För det första måste väl Assisi ändå räknas som ettan, och Xavier tvåan, och Bardoglio här trean eller nåt? Men visst, förste påven, okej då. Vad tror och tycker jag om honom? Tja, försiktigt optimistisk, typ. Jag gillar jesuiter (jag är missionsvetare i grunden), jag respekterar och beundrar hans konsekventa hållning vad gäller rikedom, fattigdom och privilegier, och jag uppskattar att det blev en icke-europé. Det finns en massa andra kvalitéer han kunde ha haft som jag hade uppskattat ännu mer, men i diskussionen har det glömts bort lite grann att det faktiskt är överhuvudet för den romersk-katolska kyrkan vi pratar om här. Att en som öppet deklarerar sig för preventivmedel och samkönade äktenskap, kvinnor i prästämbetet, slut på celibatet och annat som en vanlig svensk tycker tillhör normen är lika troligt som att förre påven skulle bli ordförande i RFSL helt plötsligt. Så snabbt går det inte. Och även om jag tycker att de reformerna skulle vara vettiga, är det inte upp till mig, eller miljoner icke-katoliker, att bestämma vem som ska styra över deras kyrka. Så ja, försiktigt positiv. En sak i taget.

Facket:
För en och en halv vecka var jag i Stockholm för styrelsemöte med utlandskretsen i facket (Kyrkans Akademikerförbund) och en dags förhandlingar med de övriga facken och arbetsgivarorganisationen. Aldrig hade jag kunnat tro att jag skulle bli så engagerad som jag nu är, och tycka att det är så roligt! Framförallt är det förhandlingarna som kittlar. Det är ett fascinerande spel (och med det menar jag inte på något sätt att det inte är allvar, för det är det, men det finns turer och regler och metoder och taktiker...), och konfliktskygga jag finner helt plötsligt att det finns en betydligt mindre diplomatisk sida. Kul!

Livet i församlingen:
Just nu är det intensivt! Förra helgen (ledig, hmmm): melodifestivalsmiddag och -pub med Ung i Bryssel-gruppen på lördagen. Sedan schlagermässa med kören på söndagen, följd av brödauktion till förmån för au-pairernas välgörenhetsprojekt, och årsmöte.
Under veckan hade vi besök av såväl våra nordiska kollegor på brunchmöte, som av kyrkokanslifolk från Uppsala.
Och så den här helgen med konfirmandövernattning och gudstjänst i Antwerpen med konfirmanderna. När jag kom hem trillade jag i säng och sov i två timmar. Sedan var det St Patrick's Day-middag med familjen. Jag är välsignad i övermått, men tur att jag är ledig i morgon!

konfirmander och förkylning

Tiden springer iväg.
Jag jobbar, snyter mig, äter, snyter mig, sover, snyter mig, kramar familjen, och ja, snyter mig. Förkylningen är här. Två dagar gammal önskar jag redan livet ur den. Avskyr känslan av svaghet i varje muskel, den där såriga huden under näsan, tyngden i ögonlocken, trycket mellan ögonen. Förkylning. En så harmlös liten sjukdom att det knappt är en sjukdom ens, men den kan verkligen få en människa att bli ynklig och liten.

Och mitt i detta ett sextimmars konfapass. Ibuprofen, Strepsils, kaffe och fejkad energi. Det gick det också. Inte idealiskt, men vad göra när det inte finns någon som kan ta över, inget sätt att meddela sig snabbt till alla konfirmanderna, och konfapasset ska avslutas med ett nödvändigt och mycket försenat föräldramöte? Inte mycket. Droger in, trötthet undanstoppad. Hej hopp, nu kör vi!
Det gick bra, faktiskt. Trots dubbelbokning, paj som vägrade låta sig tinas och vild improvisation så blev det alldeles utmärkt.

Men nu känns det som att jag förtjänar min lediga måndag.