om en tioåring

Verkar som att den här bloggerskan är lite slö för tillfället. Ja, i alla fall i det här forumet. Annars är det full fart, ska ni veta. Det har firats multipla födelsedagar (min och dotterns), löneförhandlats i Uppsala, varits (där har vi ju en verbform som ser riktigt tokig ut, kan man ens skriva så?) sjuk samt åkts på körläger, sedan jag sist uppdaterade. Plus det vanliga livet.
Kanske inte helt underligt att just bloggen hamnar lite i "ordna senare"-högen, då. Predikningarna läggs i alla fall ut på prästflickealster hela tiden.

Mest märkligt är att en av födelsedagarna betyder att min dotter nu är 10 år gammal.

Det är alltså 10 år sedan vi satt hemma i lägenheten på Maltesholmsvägen och tittade förvirrat på det lilla knytet som inte var så värst bra på att få mat i sig.
10 år sedan som jag förundrades över hur de pyttepyttesmå fingrarna kunde ha så perfekta naglar.
Ett helt decennium sedan som jag frågade mig om det verkligen var på riktigt, det här.

Sedan har vi varit med om en hel massa, snorpan och vi.

Hon har massor med smeknamn. Snorpan, snuttan, gumman, barnet, Fian, råttan, pussgurkan... Hon har glittrande mörkblå ögon och okammat hår, åker rullskridskor som en dröm (en ibland lite tilltufsad och Bambi-aktig dröm) och kan se igenom en bluff på en kilometers avstånd. Hon läser hela tiden, och verkar tro att vi inte märker när hon smygtittar på paddan i sin klädkammare. Hon lagar fantastisk potatis-purjolökssoppa och vill just nu bli arkitekt när hon blir stor, eftersom hon älskar Gaudí. Hon är superempatisk och konstnärlig.
Hon är det bästa som någonsin hänt mig.