söndag 22 juni 2014

california dreamin'

I morgon bär det iväg på den stora resan!
San Diego, Tjiuana, Los Angeles, Las Vegas, Grand Canyon, highway 1 med Big Sur, San Francisco, Portland, Seattle, Victoria, Olympic rainforest... Och mycket, mycket mer. I en månad blir vi borta.
Vi har sparat som tokar, dragit ner på en massa skojigheter, och nu är vi på väg! Det ska bli alldeles fantastiskt! Vi ska träffa många vänner, se nya platser, bada i Stilla havet och äta god mat.

Ha en bra sommar, ni som läser detta, så kommer det rapporter här senare. Hasta luego!

fredag 13 juni 2014

det blyinfattade glastaket?

Jag är glad för alla yngre kollegor som får kyrkoherdetjänster. Ja, faktiskt, verkligen. Jag är inte ens ironisk. Och jag är medveten om att följande bloggpost riskerar att låta lite bitter. Det är inte avsikten.

Det är bara att det det börjar framträda ett besvärande mönster. Och innan någon börjar dra fram en massa undantag från mönstret jag ser vill jag säga: 1. det här är min blogg, det jag skrivet här är mina uppfattningar, och 2. ett, eller en flock, undantag diskvalificerar inte ett mönster.

Men det besvärar mig, verkligen, att yngre män från 35 års ålder eller så verkar anses lite allmänt vara bra kyrkoherdematerial, medan kvinnor som är 40 verkar anses vara för unga. Detta är inte bara en attityd jag har mött, utan en som flera av mina vänner också kan vittna om.

Och jag funderar på om det verkligen är såhär, eller om vi har haft otur. Jag funderar över varför det kan vara såhär. Har det med upplevd pondus att göra? Har det med stereotypa föreställningar om hur en kyrkoherde bör vara att göra? Har det med en generell känsla av att kvinnor måste bevisa mer?

Vid det här laget har det hänt flera gånger att jag har blivit avrådd att söka någon tjänst pga min ålder (vid ett tillfälle var mannen som fick den ett helt år äldre!), eller inte fått en tjänst för att jag var för oerfaren (vid ett tillfälle hade en man som fick den endast marginellt lite längre erfarenhet som präst) eller att jag sett ett flertal yngre manliga kollegor få kyrkoherde- och församlingsherdetjänster, medan de flesta av mina jämnåriga kvinnliga kollegor inte har arbetsledningstjänster ännu. Det kan inte vara ett sammanträffande. Hur kommer det sig att vi är så dåliga på att se kompetens som kompetens, och inte stirra oss blinda på kön och fördomar?

Om det nu är såhär. Mönstret kan vara en slump. Men när jag pratar med vänner verkar det inte så, och då känns det tungt och trist. Har vi inte kommit längre än så här?


måndag 9 juni 2014

om tron, i grunden

Jag har för vana att planera in ett "öppet hus" för konfirmander och deras släktingar dagen innan konfirmationsgudstjänsten. Det är roligt att få träffas under mer avslappnade former och få avsluta tiden ihop på det sättet, eftersom de flesta konfirmander ska hem direkt för mottagningar och dylikt på själva dagen.
I helgen hade vi vårt, och det var fullt med glada föräldrar och gott fika och spännande samtal. Vi talade om Augustinus, bikten, Jung, Heather Nova, tolvstegsprogrammen, Thomas av Aquino, intelligent design, Marcus Aurelius, kristendomens inneboende radikalitet, dopet, Hitchens osv. Det är så spännande att möta människor med tankar och funderingar!

En sak vi talade om är huruvida människor har ett anlag för tro. Samtalet fördes på engelska, så jag gjorde en distinktion mellan "faith" och "belief", och definierade det första som en tilltro till något större än mig själv, och därmed någonting som är medfött hos alla. Det andra är, i min definition, ett sätt att finna plats för denna tilltro inom ett trossystem. Dessvärre har svenskan samma ord för dem båda, precis som vi beklagligt nog har samma ord för "parish" och "congregation".

Hon som jag talade med såg "faith" mer som en förmåga. Vissa är musikaliska, andra har tro. Jag hävdade att "faith" i min tolkning är en slags anlag, en grundläggande nödvändighet för ett liv tillsammans med andra. Babyn har inte svårt att tro, eftersom allt runtomkring den är större och oförståeligt. I själva verket är denna tro, denna tillit, nödvändig, eftersom babyn är helt beroende av allt det stora och oförståeliga. I den tolkningen kunde vi mötas.

Detta är också grundtanken som gör det möjligt att döpa spädbarn. Ett sakrament "fungerar" när det tas emot i tro. Om tro skulle vara någonting som är färdigformulerat, något som har bestämda regler och dogmer, då skulle vi vara tvungna att vänta. Men nu handlar det mycket mer om "faith" än "belief". Kanske, och nu tänker jag lite löst, är det i själva verket så att dopet hjälper människan att ge sin "faith" uttryck i "belief"?

Vidare tänker jag att det egentligen är mer förödande för en människa att förlora "faith" än "belief". Kläderna som omger tilltron kan vara olika, den kan till och med yttras i oreligiösa termer (vilket jag upplever att det finns ateistiska tänkare som gör, tex Alain de Botton). Men förlorar en människa sin tilltro, då blir det svårt för henne att leva med andra människor, hon förlorar hoppet.
Följden blir, och detta kanske är kontroversiellt, att jag ser det som oändligt mycket viktigare i mitt uppdrag som präst att hjälpa människor att känna "faith" än "belief". Jag är glad och tacksam över min kristna tro, och berättar gärna om den. Men budskapet från Gud är om och om igen "Var inte rädd." Var inte rädd, ha tilltro.

I konfirmationsgudstjänsten predikade en av våra konfirmander om vikten av församling (som i "congregation"). Hon uttryckte det som en gemenskap där inte alla behöver tro allt, men vi gör det tillsammans. Tillsammans tror vi. Tillsammans uttrycker vi "belief", för att vi har "faith" tillsammans.