söndag 14 september 2014

sluttider

Long time no see...

Rapporten om den långa resan får vänta ett litet slag.

Efter många om och men, mycket hopp, och stora besvikelser, är det nu sedan ett tag tillbaka klart att vi återvänder till Sverige. Jag börjar i S:t Pauli i Malmö 1/11, och Christoffer går tillbaka till sin gamla tjänst från och med januari, och Fia börjar ännu en ny skola.
Det är inte med lätta hjärtan vi nu förbereder oss för att återvända. Vi skulle gärna ha stannat ett tag till, men det blev inte så. Beslutet låg inte i våra händer, men det vi kan göra är att göra det här så bra det bara går.

Ny personal blir det i Brysselkyrkan, och det är bra människor allihop. Det blir jättebra, det är jag övertygad om, även om jag sörjer över att inte vara en del av det.

Och ja, jag ser fram emot att komma hem till vännerna och familjer, och till en församling där det redan har visats mig stor tillit och förtroende. Det ska bli väldigt skönt. Det behövs.

Men Bryssel, mitt fina Bryssel. Alla fina människor. Livet, rörligheten, utlandskyrkolivet. Det gör ont att tänka på att det snart är över. Framtiden får utvisa om det någonsin blir utlandskyrka igen.

Om den här bloggen överlever vet jag inte än. Det har ju bloggats rätt sporadiskt, och det finns absolut en poäng med att inte avsluta helt och hållet. Vi får se.

All shall be well, and all shall be well, and all manner of thing shall be well.


söndag 22 juni 2014

california dreamin'

I morgon bär det iväg på den stora resan!
San Diego, Tjiuana, Los Angeles, Las Vegas, Grand Canyon, highway 1 med Big Sur, San Francisco, Portland, Seattle, Victoria, Olympic rainforest... Och mycket, mycket mer. I en månad blir vi borta.
Vi har sparat som tokar, dragit ner på en massa skojigheter, och nu är vi på väg! Det ska bli alldeles fantastiskt! Vi ska träffa många vänner, se nya platser, bada i Stilla havet och äta god mat.

Ha en bra sommar, ni som läser detta, så kommer det rapporter här senare. Hasta luego!

fredag 13 juni 2014

det blyinfattade glastaket?

Jag är glad för alla yngre kollegor som får kyrkoherdetjänster. Ja, faktiskt, verkligen. Jag är inte ens ironisk. Och jag är medveten om att följande bloggpost riskerar att låta lite bitter. Det är inte avsikten.

Det är bara att det det börjar framträda ett besvärande mönster. Och innan någon börjar dra fram en massa undantag från mönstret jag ser vill jag säga: 1. det här är min blogg, det jag skrivet här är mina uppfattningar, och 2. ett, eller en flock, undantag diskvalificerar inte ett mönster.

Men det besvärar mig, verkligen, att yngre män från 35 års ålder eller så verkar anses lite allmänt vara bra kyrkoherdematerial, medan kvinnor som är 40 verkar anses vara för unga. Detta är inte bara en attityd jag har mött, utan en som flera av mina vänner också kan vittna om.

Och jag funderar på om det verkligen är såhär, eller om vi har haft otur. Jag funderar över varför det kan vara såhär. Har det med upplevd pondus att göra? Har det med stereotypa föreställningar om hur en kyrkoherde bör vara att göra? Har det med en generell känsla av att kvinnor måste bevisa mer?

Vid det här laget har det hänt flera gånger att jag har blivit avrådd att söka någon tjänst pga min ålder (vid ett tillfälle var mannen som fick den ett helt år äldre!), eller inte fått en tjänst för att jag var för oerfaren (vid ett tillfälle hade en man som fick den endast marginellt lite längre erfarenhet som präst) eller att jag sett ett flertal yngre manliga kollegor få kyrkoherde- och församlingsherdetjänster, medan de flesta av mina jämnåriga kvinnliga kollegor inte har arbetsledningstjänster ännu. Det kan inte vara ett sammanträffande. Hur kommer det sig att vi är så dåliga på att se kompetens som kompetens, och inte stirra oss blinda på kön och fördomar?

Om det nu är såhär. Mönstret kan vara en slump. Men när jag pratar med vänner verkar det inte så, och då känns det tungt och trist. Har vi inte kommit längre än så här?


måndag 9 juni 2014

om tron, i grunden

Jag har för vana att planera in ett "öppet hus" för konfirmander och deras släktingar dagen innan konfirmationsgudstjänsten. Det är roligt att få träffas under mer avslappnade former och få avsluta tiden ihop på det sättet, eftersom de flesta konfirmander ska hem direkt för mottagningar och dylikt på själva dagen.
I helgen hade vi vårt, och det var fullt med glada föräldrar och gott fika och spännande samtal. Vi talade om Augustinus, bikten, Jung, Heather Nova, tolvstegsprogrammen, Thomas av Aquino, intelligent design, Marcus Aurelius, kristendomens inneboende radikalitet, dopet, Hitchens osv. Det är så spännande att möta människor med tankar och funderingar!

En sak vi talade om är huruvida människor har ett anlag för tro. Samtalet fördes på engelska, så jag gjorde en distinktion mellan "faith" och "belief", och definierade det första som en tilltro till något större än mig själv, och därmed någonting som är medfött hos alla. Det andra är, i min definition, ett sätt att finna plats för denna tilltro inom ett trossystem. Dessvärre har svenskan samma ord för dem båda, precis som vi beklagligt nog har samma ord för "parish" och "congregation".

Hon som jag talade med såg "faith" mer som en förmåga. Vissa är musikaliska, andra har tro. Jag hävdade att "faith" i min tolkning är en slags anlag, en grundläggande nödvändighet för ett liv tillsammans med andra. Babyn har inte svårt att tro, eftersom allt runtomkring den är större och oförståeligt. I själva verket är denna tro, denna tillit, nödvändig, eftersom babyn är helt beroende av allt det stora och oförståeliga. I den tolkningen kunde vi mötas.

Detta är också grundtanken som gör det möjligt att döpa spädbarn. Ett sakrament "fungerar" när det tas emot i tro. Om tro skulle vara någonting som är färdigformulerat, något som har bestämda regler och dogmer, då skulle vi vara tvungna att vänta. Men nu handlar det mycket mer om "faith" än "belief". Kanske, och nu tänker jag lite löst, är det i själva verket så att dopet hjälper människan att ge sin "faith" uttryck i "belief"?

Vidare tänker jag att det egentligen är mer förödande för en människa att förlora "faith" än "belief". Kläderna som omger tilltron kan vara olika, den kan till och med yttras i oreligiösa termer (vilket jag upplever att det finns ateistiska tänkare som gör, tex Alain de Botton). Men förlorar en människa sin tilltro, då blir det svårt för henne att leva med andra människor, hon förlorar hoppet.
Följden blir, och detta kanske är kontroversiellt, att jag ser det som oändligt mycket viktigare i mitt uppdrag som präst att hjälpa människor att känna "faith" än "belief". Jag är glad och tacksam över min kristna tro, och berättar gärna om den. Men budskapet från Gud är om och om igen "Var inte rädd." Var inte rädd, ha tilltro.

I konfirmationsgudstjänsten predikade en av våra konfirmander om vikten av församling (som i "congregation"). Hon uttryckte det som en gemenskap där inte alla behöver tro allt, men vi gör det tillsammans. Tillsammans tror vi. Tillsammans uttrycker vi "belief", för att vi har "faith" tillsammans.

onsdag 28 maj 2014

bakom de stängda dörrarna

Uppdrag granskning då... Det enda jag riktigt upprörs över, angående metoden, just nu är att det bland många verkar finnas mer empati med prästerna som utsattes för smygfilmningen, än de många homosexuella som utsatts för botförsök.

Jag betvivlar inte för en sekund att prästerna känner omsorg och vill hjälpa till. Men även omsorg och hjälpvilja kan leda enormt fel, framförallt om man bekräftar något som inte ska bekräftas, en riktigt vanlig fara i själavårdssammanhang. Dessutom går dessa av mina kollegor rakt emot vad Svenska kyrkan lär. I jämförelse med detta är wallraff-metoden den mindre synden. Det är besvärligt att inte kunna försvara sig, det är det absolut. Men vad 17? Barndomstrauman?

Tack och lov är vi många tusen präster som inte anser att homosexualitet är en sjukdom.
Tack och lov är vi många tusen präster, och många många fler bland kyrkans folk, som välkomnar människor av alla sorter. Människan är skapad till Guds avbild, och Gud gör inte misstag. Sexualiteten är en central del av människans identitet, och som sådan älskad och sedd av Gud.

Ärkebiskop Anders om det hela:

måndag 26 maj 2014

det är de andras fel

Den här helgen.
Kommer vi att minnas den? Kommer vi att minnas dagen då sverigedemokraterna var största parti i ett antal skånska kommuner? Då var fjärde fransman som pallrade sig till valurnorna röstade på Front National? Då det Israelflaggbrännande ungerska nazistpartiet Jobbik fick nästan 15% av de ungerska rösterna? Då Dansk folkparti var det största partiet i vårt grannland?
Och detta dagen efter att en terrorist skjutit mot det judiska museet här i Bryssel och dödat flera människor. Dagen efter det, dagen efter att folk blivit mördade för att de är judar, röstar alltså folk på ett parti som vill registrera judar, och på en massa andra partier som tycker att det är fel att ge en fristad till människor som flyr med anledning av förföljelse på grund av etnicitet eller religion.

Jag hoppas det. Jag hoppas att vi minns och skäms och förenar oss i kampen mot mörkret.

Men idag är det inte det jag ser.

Jag ser en högerlutande vän som ger skulden för SDs frammarsch på vad han hävdar är vänsterpartiernas invandringsfientliga retorik. Han menar fackets krav på lika lön, antar jag. Men för mig låter det som en vilja att lägga skulden långt ifrån sig själv. Det är de andras fel.

Jag ser besvikna pirater diskutera resultatet, och rätt så omedelbart är det feministernas, och framförallt FI!s fel. De har varit oärliga och populistiska, säger debattörerna. Det är de andras fel.

Jag ser vänner och bekanta posta statistik över skånska städers valresultat från en tidnings valspecial, och genast konstaterar någon att Skåne borde ges tillbaka till Danmark, någon postar en bild av apor i samma tråd. Skåne är det stora problemet, det är de andras fel.

Det diskuteras om demonstrationerna och mediauppmärksamheten är det som gett SD framgångarna, och debattens vågor går höga om nyttan eller skadan med visselpipor och vända ryggar och granskande tidningsartiklar. Det är aktivisternas, medias, de andras fel.

Det är de andras fel. Det är vänsterns fel, feministernas fel, skåningarnas, aktivisternas eller medias fel.
Vem och vilka är nästa syndabock?
Den där retoriken, vänner, leder oss rakt ut i samma träsk som SD, Front National, Jobbik.

De som ska skyllas för SDs framgångar är helt enkelt de som röstade på SD. Men det är inte egentligen den stora frågan.

Frågan är snarare varför de gjorde det? Varför super Jeppe egentligen? Hur kommer det sig att vi lever i ett land där tio procent av de som röstade tycker att Sverigedemokraternas program låter bättre än de andra partiernas? Och hur i hela fridens namn kommer det sig att vi lever i ett land där hälften av de röstberättigade inte kunde tänka sig att använda varenda verktyg i sin låda för att bekämpa mörkret?

Det är inte de andras fel. Det är allas vårt fel. Vi lät det komma hit. Vi har skapat det här.

Men nog med grävande i det. Det oändligt mycket viktigare är: det är val igen om mindre än fyra månader. Vad tänker du göra, redan idag eller i morgon, för att vända vinden av rädsla och hat?

söndag 4 maj 2014

det var då värst vad matt jag blev

Jag har kört bil i fyra timmar den här helgen.
Jag repeterar.
Fyra timmar.

Resultatet, förutom ett rätt förtjust leende och en viss känsla av duktighet, har varit total utmattning.
Psykisk och fysisk matthet av sällan upplevt slag. Uppenbarligen är jag inte riktigt van att koncentrera mig så hårt, och vara så på. Det är väl bra, antar jag, att skärpa sig så, men jag blev en smula överrumplad.

Så #blogg100 dog till slut helt och hållet. Jag ska hålla i ändå, blogga mer än tidigare, även om kanske inte varje dag blir aktuellt. Och det ska bli skönt med ordentlig vila i morgon. Det enda som är planerat är att rösta. Du glömmer väl inte EU-valet? Förhandsröstningen för oss utlandssvenskar sätter igång i morgon, och här finns tider och platser.

Och så vill jag hurra lite för tuffaste tuff-kvinnan Elfrida Andrée. Jag hörde en av hennes pianotrios idag i konsert, och hjälp, vad hon kunde skriva musik! Förutom att vara rent allmänt urtuff.

Och till slut: May the Fourth Be With You. Internationella Star Wars-dagen har i alla fall gett mig ett leende på läpparna idag.

fredag 2 maj 2014

en dag som inga andra

Idag har jag kört bil i Bryssel, i två timmar. Och ingen dog. Körlärare Marc lotsade mig tålmodigt genom kopplingar, lite alldeles för hastiga inbromsningar och något litet tre motorstopp. Men attans vad roligt det var!

Nu ska jag färga min 10,5-årings hår fläckvis lila.

Och i lägenheten bredvid, där nån "syndicat"(fack)-typ bor, sjungs Marseljäsen högt och möjligtvis berusat.

Så kan det vara, en fredag i Bryssel.


torsdag 1 maj 2014

sköna maj välkommen

April firades ut med middag hos vänner, såväl halvnya som helnya. Det blev ordentligt sent, och i morse när jag vaknade låg det snö på marken. Det ska bli skönt att komma hem, även om detta har varit en härlig resa.

tisdag 29 april 2014

många flugor med en smäll

Många av de här resorna jag gör blir intensiva och fulla med en massa nyttigt/roligt. I helgen var det, som sagt, vänner och gudstjänst som gällde. Igår var jag på mottagning för en facklig kollega, och sen blev det middag. Men innan mottagningen hann jag med en fika med vännen H, som bor med den här utsikten över Stockholm. Fint, eller hur?


Och så bodde jag hemma hos vännen J, och efter jag kom hem från middagen satt vi uppe längre än två nästan-tanter borde och pratade strunt.
Alltså är jag lite trött nu, men piggnar till allt eftersom. Jag har en dag av fackliga förhandlingar framför mig. Först lönerevision, sedan arbetsgrupp för kollektivavtal. Kul och viktigt!

söndag 27 april 2014

utlandskyrka...fast hemma

I eftermiddags höll jag den engelskspråkiga, ekumeniska gudstjänsten i Lunds domkyrka.

På många sätt var det var som att vara hemma i utlandskyrkan. Folk gled in fem minuter för sent, kände varandra och hälsade, tog roller och ägde sin gudstjänst. De sjöng med i bekanta psalmer ("We used to sing this a lot back home in Kentucky!"), nickade igenkännande vid vissa passager i predikan... Det fanns skillnader också, förstås. En så multikulturell församling har vi sällan i Bryssel. I dopkapellet i domkyrkan fanns i kväll människor från Tjeckien, Kina, Nigeria, USA, England, Indien och en massa andra länder.

Men vad roligt det var att få vara en del av detta! En liten bit utlandskyrka, fast hemma i Sverige. Och så viktigt det är. Brysselförsamlingens fd volontär A satte ord på anledningen när hon konstaterade att det kändes konstigt och lite fel att fira gudstjänst på engelska. Vårt språk bär så mycket mening, ligger så nära vilka vi är som människor, hur vi tror och talar och älskar, att möjligheten att få be och sjunga på sitt eget modersmål är enormt viktig. Det är anledningen till att utlandskyrkan finns, även om många svenskar runt omkring i världen skulle kunna gå i de lokala församlingarna, och det är anledningen till att gudstjänster firas på andra språk i Sverige. Det är nyttigt att möta annat, tankeväckande och upplivande, men det är skönt att få vila i det egna också.

Och ändå, trots språkskillnader och kulturskillnader, delar vi samma Gud, samma ordning, samma bröd. Det är nåd. Det är evangelium.

lördag 26 april 2014

hemma kan också vara ett annat hem

Sitter på balkongen hemma hos bästa vännerna och skriver predikan för morgondagens gudstjänst (i Lund, på engelska!). Barnet och jag gick en vända på stan innan, köpte skolavslutningsklänning och strumpor, och njöt av vårvärmen. Nu har jag en filt runt benen, och alldeles nyss kom N ut och svepte en sjal runt mina axlar och frågade om jag vill ha te, för så himla varmt är det inte i skuggan och vinden. Men insidan, den är varm.
Detta är en sådan plats där jag bara kan vara. Hit vet jag att jag kan komma när som helst. Här får jag sjunka ner i ett soffhörn och vara precis så social som jag önskar. Här är jag fin och klok och rolig, här är jag hemma.
Och jag sitter här och förundras över alla dessa människor som hävdar att familj endast har med blodsband att göra. För mig är detta familj. Det betyder inte att min mamma och pappa B och mina systrar inte är min familj, utan bara att jag vägrar att sätta gränser för kärleken.

Min familj är de människor som älskar mig och skulle finnas där för mig oavsett hur livet vänder sig. Och hemma är platserna där detta blir tydligt.

Tillbaka till predikan. Fåglarna kvittrar, snart är det dags för lite kaffe. Här hemma.

torsdag 24 april 2014

flyga och flänga

Jag har alltid varit lite "flängig" av mig.
Inte så att jag har haft svårt att hålla jobb eller uppdrag, inte alls. Tvärtom stannar jag i allmänhet länge i såväl vänskaper, relationer och jobb. Men jag är nyfiken och intresserad av nätverk, människor, platser, sammanhang, kunskap... Alltså studerar jag mycket (inte så värst långt från 500 högskolepoäng nu), läser, lär känna nya människor. Och reser. Inte för att jag är trött på platsen jag är på, inte alls. Utan för att jag vill se ännu mer!

Så i morgon är det dags igen. Inte i första hand till en ny plats eller ett nytt sammanhang, den här gången, utan för att stärka och bekräfta vänskaper och uppdrag. Vi, hela familjen, ska spendera helgen med bästa vännerna i Malmö. Men eftersom jag är som jag är passar jag på att hålla den engelskspråkiga gudstjänsten i Lunds domkyrka också. För att det är utmanande och kul!
Sedan åker jag till Stockholm och Uppsala för att jobba fackligt (utmanande och kul!), ha ett vigselsamtal och träffa vänner. Relationer och utmaningar. Härliga dagar!

onsdag 23 april 2014

ord

Ord har makt.
Sitter och väger dem. Det ordet eller det? Vad betyder det om jag väljer si eller så?

En präst är "Verbi Divini Minister", det gudomliga ordets tjänare. Vi jobbar med ord, för Ordets skull. Men inte är det lättare för det.

Det skrivs på många saker just nu. En text för en organisation. En predikan på engelska. En ansökan. Orden dansar runt, hittar rätt eller förkastas. Håller sig just utom räckhåll, eller fångas lätt, alltför lätt.

Stryker och skriver om. Klipper ut, klistrar in. Ord överallt.
Och ändå kanske den största konsten, som alltid, är att veta när det räcker. När det är gott nog.

I kväll är det nog just precis...här.

tisdag 22 april 2014

bäst just nu

Och i morgon. Och i övermorgon.

Vänner.

Ibland hittas de på oväntade platser. Ibland krävs det en smula ansträngning. Ibland smyger sig vänskapen på och är alldeles naturlig.

Och ja, detta är delvis i anledning av dig, J, och din fina familj. Tack för i kväll.

måndag 21 april 2014

annandag

Ingen gudstjänst idag (har glömt fråga varför, måste göra det i veckan), och jag är ledig.
Inget smink, klänning på, bara ben. Läser noveller, blänger surt på godiset (och håller mig undan).
Går ut i solen.
Väntar på familjen som anländer senare i eftermiddag.
Kanske skulle vi ta en sväng till de kungliga växthusen i kväll? De lär vara fantastiska i kvällsljus.



söndag 20 april 2014

saknad

Det är något alldeles extra trist med att fira påsk själv.
Jag efterfrågar ingen ömkan. Det är inte det minsta synd om mig, egentligen.
Men när det är sol och påsk och allt är härligt… Då vill jag vara med de jag älskar.

Saknar. Längtar. Snart.

lördag 19 april 2014

"men du är ju aaaaalltid på facebook!"

Alternativa rubriker: "Det var då värst vad folk ska ha åsikter om hur andra tillbringar sin fritid." eller "Det hade varit skönt att inte behöva skriva den här bloggposten."

En smula irritation kanske anas. Ända sedan jag skaffade mig en sida på facebook (typ år 2007), har vänner och bekanta haft åsikter om hur mycket tid jag spenderar där. Mest har dessa åsikter kommit från folk som inte spenderar någon nämnvärd tid på facebook, men som ser att jag är online, eller har kommenterat någonting eller gillat något, och detta har hamnat bland deras notiser, och så tycker de att jag ju inte verkar göra annat än att facebooka. Oftast finns en underton av "har du inget annat vettigt att göra?".
Här är min apologi.

1. Att vara online på facebook är INTE samma sak som att aktivt ägna tid där. Jag spelar inga facebook-spel alls, till exempel. Emellanåt visar FB att jag är online när jag inte är det, eftersom det är kopplat till min mobil och Messenger-appen är korkad och stänger aldrig riktigt ner. Däremot är det sant att jag är inloggad de flesta kvällar, flera timmar. Ibland ser man mig inloggad under dagtid. Då kan det vara vettigt att minnas att mina arbetstider inte är som de flestas, bland annat är jag helt eller delvis ledig på dagtid ett par vardagar i veckan.

2. På facebook sker det mesta av mitt sociala liv. Mina vänner finns där, och chattfunktionen har varit en riktig räddningsplanka när jag har känt mig ensam och isolerad här i utlandet. Större delen av de timmar jag befinner mig inloggad på facebook befinner jag mig i samtal med vänner och familj i Sverige, USA, Australien och andra ställen. Det är den absolut mest användbara funktionen med FB, i mina ögon, och den jag använder mest. I gengäld tittar jag nästan aldrig på TV. Jag vet inte ens hur vår fjärrkontroll funkar! Många av dem som har åsikter om mitt facebookande sitter framför TVn två-tre timmar varje kväll. Vilket är minst socialt, tycker du?

3. Kanske en fjärdedel av mina FB-vänner är amerikaner, och tvärt emot vad många sällan- eller icke-användare av FB verkar tro handlar dessa om riktiga vänner som jag har träffat i verkligheten. Av mina 745 facebookvänner är det kanske ett tiotal som jag aldrig har träffat, och de är vänners vänner som har sökt kontakt med mig. Om jag vill hålla kontakten med dem, och det vill jag, är FB det överlägset bästa sättet, och kvällarna den tid som är möjlig pga tidsskillnaderna.

4. Jag använder FB också i min egenskap av präst, men ganska sällan på formell arbetstid. Jag uppdaterar församlingens FB-sida, men det tar inte särskilt lång tid. Den stora fördelen vad gäller användning i tjänsten är kontakten med församlingsbor. Det är omöjligt att räkna hur många timmar jag har ägnat åt FB-samtal av själavårdskaraktär, eller svarat på teologiska frågor, eller informerat om vad som kommer hända på söndag, eller pratat framtid och liv och död i mer allmänna termer med konfirmander, ungdomar, konfaföräldrar, andra församlingsbor och så vidare. Det är helt enkelt mycket mycket lättare för de allra flesta att skicka iväg ett facebook-meddelande än att ringa, framförallt när ångesten griper tag klockan 23. Om prästen då är online, sänks tröskeln avsevärt.

Så, nästa gång du tänker "Det var då värst vad hon är online ofta, har hon inget bättre för sig?", fundera ett varv till innan du kläcker ur dig något dumt. Vi människor är olika. Våra behov av värme och närhet och mänsklig kontakt är rätt lika, men vi har väldigt olika sätt att hantera de behoven. I mina ögon finns det inte en online-värld och en verklighet utanför den, jag ogillar skarpt begreppet IRL (In Real Life) som någon slags beskrivning av allt som inte sker på sociala media. Allt handlar om relationer, och både som vän, som dotter, syster, kollega och präst är relationer något jag ska syssla med. Detta är ett av många sätt som jag gör det. Om du inte förstår för att det inte är ditt sätt, försök då i alla fall tänka att även de sätt att sköta relationer som du inte förstår inte behöver vara sämre för det.

Om du inte dömer mig för mitt facebookanvändande, lovar jag att inte döma dig för Let's Dance-tittandet. Deal?

fredag 18 april 2014

döden och livet


På väg från korsvandring i Rydebäcks kyrka, slås jag, som alla långfredagar, av kontrasterna.
Stillheten och tyngden och sorgen och allvaret i kyrkan.
Och utanför: sol, barnskratt, kvittrande fåglar, människor som handlar mat och smågnabbas, påskbuketter och fjädrar till salu.
Och det skaver. Och det är som det ska vara.

Livet stannar inte för att någon dör.
De som sörjer, oavsett om vi sörjer en som varit död i knappt tvåtusen år, eller en som dött i år, lever mitt bland barnskratten och solen.

Och jag tänkte, där jag vandrande hemåt bland radhusen och villorna, att det är för barnskratten och fågelkvittret och sorgen som Han dör.
Det är för att dela allt det som är vår verklighet som Han dör.


långsamma dagar

Skärtorsdag. Långfredag.
Dagar tillbringade runt mammas matbord, i tystnad med tidningarna, klappandes hundar, i samtal och skratt. 

Långsamma dagar, sköna dagar. 

I gudstjänst och i gemenskap. Skärtorsdagsmässan, korsandakten. Eftertanke, stillhet, glädje, sorg.

En jättelik valp och god mat. Djup sömn och halsont. Kärlek och närhet. 

I väntan på uppståndelsen.

onsdag 16 april 2014

staaaaaan!

Idag åkte vi in till Malmö.
För den här extroverten är det oändligt mycket mer avslappnande att vandra runt i stan, än att gå stillsamma promenader längs stranden. Jag njöt. Massor med folk, strålande sol, fika först med vännen K, och senare en kaffe i solen med vännen N. Och lite handlande av ditt och datt, och en ny frisyr till barnet.
En riktigt skön dag.

tisdag 15 april 2014

det där med ålder

Jag minns så tydligt hur jag och mina gymnasievänner kunde fnysa åt "de där 40-åriga direktörerna" som den stora bromsklossen i världen, de som var trista och grå, de som tjänade skottkärrsvis med pengar.
Jag minns hur jag som ung vuxen i tjugoårsåldern noterade hur alla kvinnor över 40 klädde sig i kultursjok (ni vet, asymmetriska linnetunikor från designers som bor i skånelänga på Österlen) i svart eller limegrönt, hade tvärrandiga strumpbyxor i komplementfärger, hellugg, foträta skor, röda glasögon och silverbrosch/träbrosch föreställande tulpan i med matchande tvärrandig stjälk.

Och jag märker hur jag pratar mindre och mindre om hur de däringa fyrtioåringarna är för varje år som jag kommer längre från 30.

Faktum är ju att en rätt stor procentdel av min umgängeskrets nu är över fyrtio. Det är endast för att jag bor i en stad där man får barn sent som jag fortfarande är yngre än majoriteten av mina konfirmanders, eller dotterns klasskompisars, föräldrar men det är inte med någon större marginal.

I höst fyller jag 40. Det fyller mig, än så länge i alla fall, inte med någon nämnvärd fasa. Livet bortom den stora krissiffran verkar vara rätt behagligt. Det finns mycket jag inte saknar med att vara tonåring eller i tjugoårsåldern, eller ens med att vara 30+. Men kanske har det också att göra med att jag har ett ganska rörligt yrke, vänner som finns i kreativa jobb och som reser lika mycket med sina barn som utan. Kanske har det att göra med att det finns en inre trygghet nu som inte fanns tidigare, en känsla av att jag faktiskt har hyfsad koll på vad jag är bra på och det jag behöver arbeta mer med.

Nej, någon fyrtioårskris förutser jag inte, men gräv gärna fram det här blogginlägget och vifta framför mig ifall jag gömmer mig under en filt den 27 september i år. Detta blir ett roligt och spännande år, både före och efter den stora födelsedagen. Jag hoppas att jag aldrig slutar vara nyfiken och vetgirig, aldrig slutar resa och träffa nya vänner. Då spelar inte åldern någon som helst roll.

Dessutom är jag faktiskt snyggare nu än jag var när jag var 20, så det så.

måndag 14 april 2014

gubben noa, gubben noa var en hedersman

Igår kväll gick maken och jag och såg Noa. Följande text kan innehålla spoilers.

Först av allt - detta är INTE en film man tar sina barn till. Den skiljer sig enormt mycket från de pastellfärgade bilderböckerna med lyckliga små djur och en leende Noa. Snarare skymtade Dorés bibelillustrationer förbi då och då.


Det är tveksamt att ta konfirmander till den här filmen. Inte utan en rejäl dos av historisk-kritisk bibeltolkning innan, och inte utan att vara beredd på en konfirmandgrupp som möjligtvis kommer känna mer sympati för de människor som drunknar, eller Noas ende mer rebelliske son, än för Noa själv eller framförallt Gud.

Filmen gör avsteg från bibeltexten i en del fall. Vissa av dessa är baserade på Henoks bok, en apokryfisk (dvs en biblisk bok som inte ingår i kanon [=de böcker som utvalts att ingå i den officiella Bibeln]) judisk bok som tillskrivs Noas farfarsfar Henok. Andra är baserade på assyrisk eller babylonisk legend (liksom faktiskt hela tanken på syndafloden!), och ytterligare andra är påhitt av filmmakarna för att fylla ut hål eller göra dynamiken mellan personerna mer spännande.

Jag har inga större invändningar mot någon av tilläggen, faktiskt. De varken minskar eller ökar vidrigheten i berättelsen.

Noa är en hedersman av klassiskt gammaltestamentligt snitt. Han gör det som han blivit tillsagd, och tar sin familj med sig, alldeles oavsett hur de förhåller sig. Däri finns filmens grundläggande konflikter. Dels mellan Noa och Ham, eftersom Ham är mer nyfiken och mer självständig än vad som är nyttigt för en pojke i ett bokstavligen patriarkalt system att vara, och dels mellan Noa och resten av hans familj när han, i en snygg parallell till Abrahams offer av Isak, vill döda Sems döttrar.

Det här tjurnackade förhållningssättet, att göra vad som krävs oavsett konsekvenserna, är också den kvalitet som gör att Noa är den utvalde. Han får det gjort, som han själv konstaterar. Han är inte godare eller bättre än någon annan, men han fullföljer det som måste göras. Det är en obehaglig tanke. Skulle Gud (som kallas Skaparen i filmen) verkligen föredra en man som struntar i känslor och konsekvenser framför en som visar barmhärtighet? Det visar sig att det inte är så enkelt.

Noa väckte många känslor hos mig och hos maken. Jag var mest fascinerad, vände och vred på skillnaderna mellan filmen och Bibeln, uppskattade att Aronofsky inte på något sätt väjde för mörkret eller de enorma skuldkänslor den överlevande familjen måste känt. Den märkliga lilla bibeltexten om hur Noa dricker sig berusad efter att ha gått i land får därmed en mycket rimlig kontext. Maken var arg, både på Noa och på Gud. Vi hade ett långt samtal i bilen hem om mänsklighet och Gudsbild och GT gentemot NT och så vidare.

Många kristna har haft många invändningar mot filmen. Utan att ha satt mig särskilt grundligt in i anledningarna till detta skulle jag tro att den främsta invändningen är en känslomässig en. Berättelsen är för gräslig, för mörk och våldsam, målar Gud i ett närmask psykopatiskt ljus. Där kommer den historisk-kritiska läsningen i alla fall mig till hjälp. Bara för att Gud sägs göra alla dessa hemskheter (och många fler i Gamla testamentet) betyder det inte att det faktiskt är så att Gud har gjort dem. Bibeln berättelser är vittnesmål om ett folks brottning med tillvaron och Gud. Ibland är dessa berättelser legender (med avsevärd inspiration från andra legender i närområdet), men det betyder inte att det som är berättelsens kärna, relationen mellan Gud och folk och det senares sökande efter mening, är mindre sann. Vi människor vill så gärna ha en förklaring till allting, och helst en syndabock som inte är vi, att vi tillskriver Gud mycket vi inte kan hantera på annat sätt. Många gör likadant idag. Enligt vissa orsakades orkanen Katrina av Guds vrede mot homosexuella.

Men Gud är inte sådan. Gud är inte en micromanager, inte en voyeuristisk psykopat. Gud är inte heller annorlunda under gammaltestamentlig tid än under nytestamentlig (den tanken är rätt vanlig, men den målar judisk tro i ett rätt obehagligt ljus), men berättelsen om Gud är annorlunda. Gud försöker och försöker och försöker nå oss med sin kärlek, och vi missförstår, eller vänder oss bort, eller svarar lite ljumt då och då. Till slut ger Gud upp sin gudomlighet för att komma oss nära, så nära så att Gud blir en av oss, så nära så att Gud dör för och med oss. Nu är vi i Stilla veckan, och vilken tid är mer lämpad att minnas just Guds svaghet och kärlekstörst än just den här?

Tillbaka till filmen. Jag är nämligen inte helt nöjd, trots allt.
Invändning ett: Om vi nu befinner oss i ett mytiskt förflutet, komplett med stenjättar och märkliga maskiner (estetiken är rätt mycket Mad Max emellanåt), och kvinnorna har byxor och är barhuvade, kunde inte då relationerna varit mindre patriarkala? Noas hustru Naameh (woohoo, hon har ett namn!) har en konversation med uråldrige farfarsfar Metushelach om att försöka påverka Noa till att låta pojkarna få hustrur och barn, och Metushelach påminner henne om att det är Noas beslut och bara hans.   För övrigt är filmen synnerligen heteronormativ också, även om det nog är svårt att komma ifrån i en berättelse där heterosexuell tvåsamhet är i själva kärnan, och den är tack och lov inte så betonad som den skulle kunnat vara.
Invändning två: Alla skådisarna är vita som snö. Det finns inte en enda minoritet representerad, varken på eller utanför arken. Det hade väl åtminstone varit klädsamt om folket hade sett ut som man gör runt Medelhavet? Att, som vissa bloggare gjort, begära att Ham skulle se afrikansk ut (enligt traditionen att han var afrikanernas stamfader) skulle orsakat en hel massa nya problem med hur afrikaner avbildas, med konflikten mellan honom och Noa och så vidare, men man kunde i alla fall valt att låta familjen se ut som de kommer från Mellanöstern.
Båda dessa invändningar känns som eftergifter gentemot en mer konservativ del av amerikansk kristenhet, något som verkar ha misslyckats helt. De avskyr filmen.

Aronofsky är modig som tar sig an en så pass våldsam och kontroversiell bibeltext och gör den till en enorm Hollywoodproduktion, och jag är glad att den gjordes. Den kunde gjorts en liten smula bättre, men i det stora hela är jag nöjd. Ska bli spännande att höra och läsa vad andra svenska teologer och andra tycker.

söndag 13 april 2014

lägesrapport

9-13 hyfsat upprätt (frukost + bilfärd + gudstjänst)
13-16 horisontellt (soffa, mmmm)

Prognos:
16-19 blandade lägen (behöver kaffe)
19-22 vertikalt, i allmänhet sittande (bilfärd + bio: Noa)
22-24 horisontellt (soffa -> säng)

Semestern levererar.

lördag 12 april 2014

hoppsansa

Missade att blogga igår. Det blev liksom lite intensivt med jobb och packa och resa och komma hem till vänner i Malmö. Antar att jag nu helt och hållet har misslyckats med #blogg100, men sånt är livet.

I alla fall sitter jag nu i svägerskans kök på skånska sydkusten och lyssnar till de glatt pladdrande kusinerna ute i vardagsrummet och känner hur trött jag är. När jag tillåter mig sakta ner lite grann kommer den totala tröttheten smygande. Blir nog en del sovande den här veckan, mellan lite tittande på bil och körande, och lite skrivande för ett spännande projekt, och lite ritande/målande till andra projekt. Och så en del umgänge med vänner och familj.

Det blir bra, det här.

torsdag 10 april 2014

thus endeth this day

Tretton timmar efter att jag satt min fot i kaféet i förmiddags, kom jag nu hem. Ja, jag har varit hemma en timme för middag också, men arbetsdagen blev till slut tolv timmar. På den tiden har jag stekt ett par dussin pannkakor, diskat, kittlat ett flertal barn, diskat, bryggt kaffe, sålt kort, pratat franska med en något psykiskt labil kvinna, diskat, diskuterat biskopsval med besökare från Lund, diskat, gjort fyrtio smörgåsar och sedan delat ut dem till barnkören, diskat, poppat popcorn, bryggt kaffe, pratat barnuppfostran, sjungit, diskat, öppnat rolig post, skrattat. Och diskat lite till. Och en massa saker däremellan.

Således en rätt normal dag i en utlandsprästs liv. Härligt, men nu är jag trött. Godnatt världen.

onsdag 9 april 2014

veckomässa med sprickor

Det finns en speciell sorts närvaro och Andlighet (ja, med stort A, eftersom jag menar Helig Ande) i den lilla gudstjänsten (skrev en gång om den här).
I kväll var vi totalt sex personer. Det är inte ofta jag får leda veckomässan, det är kyrkoherdens gudstjänst, men just nu är han bortrest, och jag tog hand om den. Och det var så skönt med det lilla formatet, med den improviserade beredelsen, med de kända ansiktena med ögon så fulla av vänskap och omtanke. Det var precis vad jag behövde idag. Ibland placeras vi på precis rätt plats på precis rätt tid.

Beredelsen handlade om Leonard Cohens "There is a crack in everything, that's how the light gets in." och det japanska "kintsukuroi" (se sedan) och hur vi har en Gud som inte stöter bort oss för att vi inte är perfekta. Tvärtom.


tisdag 8 april 2014

favoritmat

Barnet suckar och himlar med ögonen. Hennes föräldrar är tröttsamma (igen!).
Vi valde nämligen att äta vietnamesiska vårrullar till middag. Det är min absoluta favoriträtt nu. Om jag tvingades välja bara ett fåtal maträtter att leva på resten av mitt liv, skulle de rullarna samsas med halloumi och baba ganoush och en riktigt välgjord vegetarisk hamburgare på listan. Och vit sparris med smör.

Så här gör vi dem:

Koka glasnudlar. Behövs jättelite.
Rispapper blöts ca 30 sek i ljummet vatten.
Lägg det sedan så slätt du kan på bakplåtspapper (det klibbar!).
Placera strimlade grönsaker (tex vårlök, gurka, morötter, groddar och annat), färska örter (mynta, koriander och basilika är fantastiskt goda i), lite glasnudlar samt, om du vill, räkor eller rökt lax på pappret i en liten prydlig hög. Ska se ut ungefär som ett stopptecken, men tvärbalken ska vara längre ner än mitten.
Vik sedan försiktigt upp det mjuka slemmiga pappret över högen. Tryck ihop lite. Vik in sidorna och rulla sedan så tight du kan och vågar. Krävs lite pill för att få pappret att släppa, men det går.
Voilá! Gör sedan om ett par gånger tills du har fått in knycken.
Doppa i sweet chili eller hoisinsås.

Det känns nyttigt och fräscht och är rätt billigt. Ett paket rispapper varar riktigt länge, nudlarna likaså. Dessutom blir man mätt på det där behagliga "odästa" sättet.

måndag 7 april 2014

skor!

Som så många andra tycker jag att det är roligt med fina skor.
Ja, det är ytligt. Ja, det är alldeles för konsumeristiskt.

Men det är också ett sätt som jag som präst kan uttrycka lite personlighet. Jag har ofta fått kommentarer på vilka snygga skor jag har. En gång, i min förra församling, kom en kvinna fram till mig och berättade att hon haft så svårt att gå i den kyrkan, eftersom den jättelika altartavlan bara avbildar män, många män. Men just den här dagen, sade hon, hade hennes inställning ändrats lite, för hennes blick hade fallit på mig, ståendes bakom altaret med mina röda skor (pingst eller annandag jul eller konfirmation, således), och hon hade känt att hon nu också fick plats i kyrkan.

Så det är inte bara ytligt, inte bara fåfänga. Hur vi ser ut skickar signaler till dem som ser oss, och om ett par röda skor öppnade dörren till kyrkan för en som tidigare känt sig osynlig, då är massor vunnet.

Idag köpte jag ett par svart-vit-prickiga pumps. De läggs till en samling av skor som är en smula för stor, men kommer bäras med glädje så fort jag hittar rätt tillfälle. De matchar prästskjortan väl.

Och bara för att jag vet att vi skotokiga är fler, följer nedan en liten kavalkad av fina skor som alla råkar vara mina, och i stort sett alla har burits i gudstjänstsammanhang. Senaste inköpet först.

















söndag 6 april 2014

happy (och trött)

Prästan här har denna helg arbetat ungefär 32 timmar och sovit ca 11 (fackligt engagerad, var det ja, host host), och kommer därför inte blogga något avancerat nu när jag till slut befinner mig hemma i familjens famn och väntar på mat. Annat än att jag är rätt nöjd med min helg ändå. Konfirmander är rätt fantastiska, faktiskt, och vi har haft mycket roligt. Och vigselpar är härliga, och det är en gåva att få finnas med på deras resa.

Och med den här fina lilla roligheten (som "alla andra" länkade till för en månad sen) checkar jag ut för dagen.


vackert förfall

Besökte Diewegkyrkogården med konfirmanderna idag. En ljuvligt förfallen, övervuxen kyrkogård av romantiskaste slag, rekommenderas varmt vid Brysselbesök!








fredag 4 april 2014

mitt i smeten

Det är statsbesöks-/demonstrationstågs-/toppmötessäsong.
Det betyder avstängda gator och tunnlar, plomberade soptunnor i metron, oändliga bilköer, visslande poliser och förbisvischande korteger med bilar med mörktonade rutor, innehållande Viktiga Människor i Tjusiga Uniformer.
Rätt så underhållande för oss som inte är beroende av bilen.
Galet irriterande för alla som är.
Men i vårt hus sitter vi nästan på första parkett. Här åker de Viktiga Människorna, ut ur metrostationen som vi ser från balkongen väller med jämna mellanrum upprörda anti-den-och-den-regeringen-demonstranter, fackföreningsfolk och separatister. Just nu är det någonting stort på gång, polisen eskorterade minst 11 stora bussar nerför vår avstängda gata, och det har tutats och visslats hela dagen. Men inga helikoptrar än så länge.
Så här är det att leva mitt i smeten, där många beslut fattas.

Uppdatering: Å berättar att det är fackföreningarna som demonstrerar idag, minst 50.000 människor väntas vara ute på gatorna. Och K berättar att det är 900 bussar beställda! Ingen mes-demo det här. Och helikoptrarna ryttlar över alltihop.




torsdag 3 april 2014

en lista över sådant en präst pratar om

Det här har jag, i någorlunda kronologisk ordning, pratat om med församlingsbor idag:

- amning
- väder
- övningskörning
- kaffe
- yoghurt
- abort
- varmkorv
- helgon
- livskvalitet
- schlagerlåtar
- dödshjälp
- banklån
- kanelbullar
- sjukvården
- trafikproblem
- statsbesök
- cupcakes
- barnlöshet och -frihet
- åldersnojor
- Gamla Testamentet
- namntraditioner
- råttor
- journalistik
- Mac vs. PC
- dreadlocks
- Stockholm
- nordiska språk

Och med all säkerhet ett dussin andra ämnen. Det blir aldrig enahanda, det här uppdraget!

onsdag 2 april 2014

dagen som vann alla vinster

Jag sov dåligt i natt. Spänd, nervös.
Kl 6 i morse ringde klockan. Jag släpade mig upp, gjorde mig i ordning. 7.20 var jag på Centre des Examinations.
13 utlänningar var vi, mer eller mindre överåriga, från bland annat Östeuropa, Filippinerna, Nordamerika, Indien, Sverige, Jamaica, samlade där, mitt bland upptejpade förbudslappar, institutionsgrå väggar och en låda med bortglömda juldekorationer, för att göra körkortsteoriexamen på engelska.
Vi startade en halvtimme för sent. Det verkade ena nordamerikanen vara glad över, med tanke på hur han råpluggade alternerande parkeringsdatum-skyltar.
Tolken som översatte alla frågorna åt oss såg ut som Geoffrey Rush och var rätt charmig.

Det var mycket mindre svårt än vad jag var rädd för.

En timme efter att vi börjat studsade jag ut därifrån, glad i hågen, med tillstånd att gå till kommunen och skaffa ett provisoriskt övningskörkort.

Resten av dagen fortsatte bra. Trevliga människor och samtal.
Och kvällen tillsammans med familjen krönte dagen med lite nykärhet i staden vi bor i.
Vi åt middag på Place Chatelain, sittandes i gräset i den 22-gradiga Brysselkvällen. Fia åt en galette, vi Pad Thai. Runtomkring oss sprang skrattande barn av massor olika nationaliteter, och hundar i alla storlekar sneglade hoppfullt på charkvagnen. Förälskade par höll händer medan de köpte jordbubbar och sparris. Vi vandrade vidare på marknaden. Jag köpte ett glas champagne, barnet och maken åt glass. Sedan valde jag ut ett tjog lila tulpaner, och så gick vi hemåt. Fortfarande utan jackor, fortfarande utan att frysa.

Det är dagar som den här som den här staden, i all sin galenskap, med alla sina spanska ryttare och kravallpoliser och demonstrationståg, med allt sitt regn och sina bilköer, ändå är älskansvärd och förtjusande som vilken pittoresk liten medelhavsby som helst.

För sent inlägg

Ajajaj. Nu spräckte jag den fina #blogg100-sviten. Med 12 minuter. Jag har varit upptagen med att göra några hundra trafikteorifrågor. Pust. I morgon är det dags. Känns inte helt hundra. En lite förbön, om du hinner med, skulle nog sitta bra.
God natt världen, var du än är.

måndag 31 mars 2014

framtidstro

På ett av seminarierna på TUR-mässan berättade en man från Ungdomsbarometern lite om "morgondagens resenär", fast det han sade var mer intressant för morgondagen överhuvudtaget, tycker jag.
Det som drabbade mig mest var hur hans beskrev hur framtidstron hade förändrats på tjugo år.
1994 svarade ungdomar att den bästa åldern i livet var nästa åldersspann, 19-25 om jag inte minns fel.
2013 svarade de att bästa åldern var den nuvarande (13-19 tror jag).

Förstår ni vad det innebär? Att för dem är allting i fortsättningen sämre. Efter 19 går det utför. Framtiden är mörk och kanske till och med icke-existerande.

Vad gör människor som inte känner att de har någon framtid?
De bryr sig inte. De sätter sig själva främst. De gör inga planer. De satsar inte på varaktiga relationer. De sparar inte, giter inte bry sig om miljö. Allt som spelar roll är här och nu.

Det gäller så klart långt ifrån alla ungdomar, men om en överväldigande majoritet svarar så här, så har vi som vuxna beslutsfattare och opinionsmakare ett enormt ansvar att börja tala om framtiden som en möjlighet och inte som ett hot. I framtiden finns inte endast miljökatastrof, och framförallt är den möjlig att göra någonting åt. Vi och de har makten i våra händer.

Och för övrigt var ungdomarna 1994 och 2013 rörande överens om den sämsta åldern. 31-40. Häpp.

söndag 30 mars 2014

en söndag som är som de ska

* Högmässa. Ganska lång och komplicerad predikan som ändå togs emot väl, litania, nattvardsfirande, bubblande bebis i församlingen, bra psalmer. En gudstjänst som kändes precis rätt, med allra käraste församlingen. Ofta känns det bra, men ibland bara klickar det. Så skönt.
* Brödauktion. Vi var inte många, men vi hade roligt. Maken skötte utropandet med den äran, och vi skrattade, njöt av solen, och samlade in en bra slant till fastekampanjen.
* Dopgudstjänst. En härlig liten svensk-kanadensisk församling firade lille A's inträde i kyrkans gemenskap med glädje och kärlek. Och slaktade glatt varandras språk i psalmer och böner.
* Musikkafé med min kära kör, där vi sjöng allt från Duvemåla till schalger, disco och finstämda vaggvisor.

Och sedan gick vi hem genom ett ljummet Bryssel. Närvaron av tusentals separatistdemonstranter (videolänk) och av Kinas president märktes knappt alls, det var bara försommar i luften. Och då gjorde det nästan ingenting alls att min sandal gick sönder efter halva promenaden, och resten fick företas barfota. Fast smutsigt blev det…


lördag 29 mars 2014

storteologi

Den något friskare pastorskan har i kväll ägnat sig åt nattvardsteologi, eftersom det i morgon är Brödsöndagen, och det ska predikas om livets bröd och kannibalism och sådant skojigt (för den som vill tjuvkika ligger predikan redan ute, här). Huvudet snurrar, men skojigt är det att gräva ner sig i texter och kommentarer emellanåt. Flexa exegetikmusklerna, liksom. Hantverkarkunskapen.

I övrigt har det varit över 20 grader varmt, jag har druckit Kriek på uteservering och vi har begått grillpremiär med sparris och halloumi, samt druckit rosévin. Lite sommar såhär i slutet av mars. Det har sina fördelar att leva på kontinenten.

fredag 28 mars 2014

nej, så här ska det inte vara

Jag är sjuk.
Ont i hela kroppen, feber, illamående. Nån form av influensa eller nåt.

Tecken på att jag är sjukare än vanligt:
1. Jag ser på TV.
2. Jag har endast kunnat äta en skål popcorn som middag.
3. Jag drack chokladmjölk till frukost.

Uppenbarligen blir jag en pre-teen när jag är sjuk. Om jag börjar lyssnar på sockersöta pop-pojkar på Spotify får ni lägga in mig på sjukhus.

torsdag 27 mars 2014

möten

Idag har jag haft så många möten och gruppaktiviteter att det nästan känns som att jag jobbar i en "vanlig", hemma i Sverige-församling. Tokigt!
Men trevliga sådana, i och för sig. Ett om ett kreativt projekt, ett om drömmar, ett om engagemang. Och nej, så mycket mer konkret än så kan jag inte riktigt vara, annat än att det finns en del hopp och väldigt mycket nyfikenhet i luften.


onsdag 26 mars 2014

tyst och stilla

Att den amerikanske presidenten är i stan gjorde att knappt någon vågade sig till kyrkan idag, eftersom det var sånt kaos förra gången han var här. Bryssel har istället varit osedvanligt stilla och lugn idag, även om det pratades mycket om de flockar av helikoptrar som uppenbarligen hovrade över stan igår.

Perfekta pluggförhållanden, skulle man kunna tro.

Och hade det inte varit för 2048 skulle det ju varit alldeles sant också. Stön. Bara en gång till...

tisdag 25 mars 2014

inte tid

Jag pluggar körkortsteori, jag har inte tid att blogga. 

Egentligen borde jag alltså inte blogga alls på en vecka, men så kan vi inte ha det. Men kort blir det (nog) ett litet tag framöver. Men då kan ni ju i alla fall se fram emot en initierad beskrivning om ungefär en vecka om hur det är att göra teoriprovet i Belgien! 
Ses, kort, i morgon!

måndag 24 mars 2014

en lång promenad, skor och hockey

Måndagar är mina lediga dagar, och idag gick jag en lång promenad. Om skoaffären en har siktet inställt på ligger tillräckligt långt bort, kan nämligen fönstershoppingen räknas som motion. Intervallträning, närmast.
Det blev inga skor idag, men många fina sådana har jag sett. Några har jag dessutom provat. Ibland räcker det för att tillfredsställa det lilla suget efter glamour jag kan känna då och då.

Och så lovade jag en vän att skriva något snällt om FBK, dvs ett hockeylag från Värmland, med ordet boll i sitt namn. Skulle tilltalat belgiska hockeyspelare, som spelar landhockey och inget annat.
Uppenbarligen går det jättebra för FBK, även utan boll på isen, och de är klara för semifinal i SHL. Duktigt, får en ju ändå säga. Bra jobbat!

Det har ingenting överhuvudtaget med skor att göra (klackar är vassa, det är även skridskons skena?). Men däremot är det intressant med hur olika människor (ibland, men inte alltid) fastnar för olika intressen och kan ägna dem oerhört mycket tid, koncentration och pengar. Ishockey för några, även om det handlar om att heja fram ett lag, vackra skor för andra. Vissa spelar massor med spel, andra syr, ytterligare andra springer maratonlopp. Vad skönt att vi är olika!

söndag 23 mars 2014

skakar och ruskar så att kyrkans golv gungar

Idag hade vi Bryssels (och världens?) första Krypmässa!

Den hade inte det minsta med insekter att göra, utan det krypiga hade att göra med att målgruppen var de allra minsta. Ofta är familjegudstjänster inriktade på barn som är lite större, men vi ville vara tydliga med att även småttebebisar var välkomna. Altaret var hälften så högt som vanligt, kalken var bara lite större än en äggkopp, på golvet låg mattorna från barnrummet.

Jag var nervös, det var jag. Tänk om det inte skulle komma någon?

Men när klockan var lite över elva satt/låg/sprang 35-40 glada människor i åldrarna 4 månader - över 70 år i kyrkan. Och vi sjöng, både psalmer och rörelsesånger (den som inte har sett en hel församling i blandade åldrar skaka och ruska har något underbart framför sig!), nöjda småbarn tuggade på mjukdjur och följde det som hände med stort intresse. Barn ringde i klockorna, läste evangeliet, samlade in kollekt, bröt brödet, och när det drog ihop sig mot nattvard hade jag en hel bunt småbarn i åldern 1-4 ivrigt väntande runt altaret.

Jag hade vattnat ut vinet lite grann, och de riktigt små fick riktigt små brödbitar, men vi delade måltiden, och vi bad och skrattade. Och just där och då var glimten av himmelriket starkare än på länge.

lördag 22 mars 2014

frågor mitt i livet

Ibland frestas jag att tro att teologi är någonting akademiskt, någonting världsfrånvänt och rätt så oanvändbart mitt i vardagen.

Men så kommer det dagar och stunder då teologin blir på liv och död. Då frågorna kommer trillande som tårar, tränger genom vardagen som krokusskott genom jorden, ställer en mot väggen som en plötslig Malmövind.

När frågorna ställs med nedslagna ögon eller darrande röst. Med ett ursäktande leende eller viskat i förbifarten. I en chatt sent på kvällen på facebook, eller precis när vi just skulle säga hej då. I gränslandet växer frågorna, svajar verkligheten. I gränslandet skalas allt oväsentligt bort. Mellan dröm och vakenhet, mellan länder, mellan jobb, mellan åldrar, mellan relationer, mellan närvaro och frånvaro. Där försvinner maskerna och rollerna, och vi möts ansikte mot ansikte. Människa, människa och Gud.

Var det mitt fel?
Har Gud gett upp på mig?
Finns det en framtid?
Vågar jag komma tillbaka till Gud?
Vem är Gud?
Vem är jag?

Och vi vandrar tillsammans. Ibland talar vi, ibland är vi tysta tillsammans. Och ofta, väldigt ofta, är jag tacksam över att finnas här, i gråzonen, i mellanrummet mellan land och land. Precis här där jag kan vara med mina frågor, här där jag kan möta dig med dina.

fredag 21 mars 2014

Ännu en gång

...har jag anledning att vara tacksam för vänskap. God mat, roliga samtal, skratt, vin.
Glädje.

torsdag 20 mars 2014

skräckbilder

På ena stället svarar de inte i telefon kl 13.15, för telefontiden är 10-12, och om någon behöver det kan de väl ringa jourhavande präst?
På det andra stället öppnar de inte dörren om någon ringer på utanför kontorstid, inte ens om de är där och syns ut genom fönstren, för då skulle ju alla börja komma på fel tider.
På ett tredje ställe måste man prata in i en porttelefon för att få en tid då man kan komma tillbaka och släppas in.

Detta är svenskkyrkliga församlingar, år 2014. Det finns dessvärre många fler exempel. Är det konstigt, tycker ni, att folk tröttnar, tappar förtroendet, inte kommer tillbaka, inte känner sig välkomna eller hemma?

Det finns goda exempel också. Faktiskt. Men sorgligt nog väger människors negativa upplevelser alltid tyngre, märks mer i media och orsakar fler utträden än de goda upplevelserna orsakar inträden. Och kanske ska det vara så, för vet ni, jag tycker att folk ska kunna förvänta sig att bli sedda och hörda och mötta när de kommer till sin församling och sin kyrka. Varenda en som går från församlingshemmet eller kyrkan och känner sig osedd och oviktig är ett svidande nederlag för hela Svenska kyrkan, och något som vi måste börja ta på allvar. Vi håller på att göra oss själva irrelevanta för människor, eftersom dessa människors svårigheter och glädjeämnen och frågor bara är välkomna när det behagar våra öppettider. 10-12, onsdagar, jämna veckor, på skottår. 

Och sen undrar någon varför folk inte går i kyrkan på söndagen? Varför skulle de, när de inte är intressanta för oss de andra 6 dagarna i veckan?

Som sagt. Det finns många ställen där detta inte stämmer. Tack gode Gud för de platserna. Men de dåliga platserna är för många, och det måste ändras nu. Omedelbums.

onsdag 19 mars 2014

nära ögat

Ojoj, ska det bli ett blogginlägg idag är det bäst att sätta fart!

Jag är i Göteborg. Här är det regnigt och blåsigt och folk pratar lustigt, och jag har inte ätit några räkor än fast jag har hört att man borde det. Fast ljudet av spårvagnen utanför fönstret känns lite som hemma.

I morgon blir det TUR-mässan med andra utlandskyrkomänniskor. Det ska bli görskôj (kolla, jag anpassar mig!). Och så har jag fått träffa Susanne, och det var alldeles för länge sen och väldigt trevligt. Förlåt, görtrevligt.

Så. God natt!

tisdag 18 mars 2014

lovsång i fastetid

Det har sina sidor att leva i utlandet.
Jag har skrivit om det förr, men av de tydligaste negativa effekterna är att de nära vännerna inte är…nära. De där som finns där oavsett vad som händer, de där jag kan räkna med ställer upp i vått och torrt.

För några år sedan hade jag en begravning där omständigheterna var oerhört svåra. Den tog väldigt lång tid, av nödvändighet, och sög all kraft jag hade. Det var fantastiskt att kunna vara där för familjen, vara närvarande och deltagande i deras sorg, men efteråt kunde jag knappt stå på benen.
Jag skulle egentligen åkt rakt till Öppet hus för stora och små och sjungit och pratat med ett hundratal föräldrar och småbarn. Istället ringde jag expeditionen, förklarade att jag inte kunde, och åkte rakt hem till allra käraste vännen N och grät ner hennes soffa. Hon lyssnade, höll om, serverade te, langade fram näsdukar. Den dagen, och den stunden, fortsätter vara något av det vackraste jag varit med om.

Hon är för långt borta.

Men, inte i hjärtat. Vi pratar (inte ofta nog). Vi träffas när det går. Och jag vet att hon alltid kommer finnas där.

Det finns andra som är närvarande i hjärtat, som stöder och lyssnar och uppmuntrar även om de befinner sig långt borta. Jag har haft anledning att luta mig på vänner många gånger, och med deras hjälp går det mesta. Min supportstruktur är alldeles fantastisk, och jag tackar Gud för mina vänner, min familj, och alla andra som jag älskar, som jag litar på, som ger mig förtroende och uppmuntran.

Utan er, kära vänner, hade det aldrig gått, det här äventyret.
Med er, kära vänner, är framtiden alltid intressant, och utmanande, och kanske till och med ljus.

Tack för att ni finns. Ni bär mig.


måndag 17 mars 2014

Lorica, ett helgons bön

Idag är det S:t Patricks dag. Chicagofloden är grön, det dricks tokiga mängder öl och whiskey, barn letar efter en kruka guld där regnbågen slutar.

Och i kyrkorna minns man S:t Patrick, Irlands apostel. Mannen som lär ha drivit ormarna från ön. Det mesta av hans liv är höljt i legend, och han har nog inte ens skrivit den långa bön som är känd som Lorica, eller St Patrick's Breastplate, men den är väl värd att läsas. Slutorden (det finns rätt många lite olika varianter) är fantastiska:

Christ with me, 
Christ before me, 
Christ behind me,
Christ in me, 
Christ beneath me, 
Christ above me,
Christ on my right, 
Christ on my left
Christ where I lie, 
Christ where I sit, 
Christ where I arise
Christ in the heart of every man who thinks of me,
Christ in the mouth of every man who speaks of me,
Christ in every eye that sees me,
Christ in every ear that hears me.


I arise today
through a mighty strength, the invocation of the Trinity,
through belief in the Threeness,
through confession of the Oneness
towards the Creator.

Salvation is of the Lord.
Salvation is of the Lord.
Salvation is of Christ.
May thy salvation, O Lord, be ever with us.




söndag 16 mars 2014

10000 röster

På Möllevångstorget, ett stenkast från vår lägenhet i Malmö, samlades idag nästan 10000 människor för att protestera mot nazism, fascism och rasism.
10000.
Det är bra många det. Så här många, faktiskt, sett från en väns fönster.


Det gör mig glad. Varm inuti. 10000 röster för människovärde och demokrati. Jag hade gärna varit där.

Istället predikade jag i samma ämne två gånger till små skaror, i Bryssel och Luxemburg. Men många bäckar små. Tillsammans kan vi vända det här till något stort och vackert och hoppfullt. 

Håll ut! 25 maj är det EU-val, 14 september val till kommun, landsting och riksdag. 10000 röster är många, men vi måste bli fler. Håll ut! Sprid hopp och glädje och framtidstro. Vi kan.

lördag 15 mars 2014

en eller kanske inte-dag

Ledig lördag.

Jag hade planer. Idag skulle jag träna, kanske gå en sväng på stan, tvätta, städa sovrummet, rensa garderober (både min och dotterns), lämna kläder till återvinning, laga komplicerad och god mat, skriva predikan…

Sedan vaknade jag med snuva och ont i hela kroppen. Och det är grått och trist ute (om än inte storm och snö som på många ställen hemma, förstår jag).

Predikan låter som lagom mycket för dagen. Och stora mängder kaffe. Over and out.

fredag 14 mars 2014

solen tittar fram

Ännu en solig vårdag. Jag är ledig och väntar på dottern. Vi ska ut på stan, kanske äta lite glass, titta på papegojorna (jag skämtar inte, vi har papegojor i träden i Bryssel), bara njuta. Vi behöver det, båda två. Konstigt det där med hur man behöver dem man älskar. Behöver se och vara nära. Behöver röra och höra. Och hur frånvaron tär.
Men snart. Snart. Jag längtar så.

torsdag 13 mars 2014

skriver jag inte… men rösta!

Här fanns ett inlägg som var lite…trött och ledset. Men jag tog bort det. Det finns saker som jag inte delar. Men du får gärna be lite grann för mig.

Det jag däremot måste skriva är att du, just precis du, har ett ansvar att mota vågen av högerextremism som just nu pryder de svenska dagstidningarnas framsidor. Och det allra bästa sättet är faktiskt att rösta. Rösta 25/5 till europaparlamentet, rösta 14/9 till riksdag, landsting och kommun. Fascisterna är odemokratiska och våldsförhärligande, släpp inte in dem i våra demokratiska institutioner. Prata med folk, utbilda de unga, se till att orättvisa klyftor försvinner, ge människor hopp och framtidstro. Och rösta! Det är din rätt, något våra förfäder kämpade för. Släng inte bort möjligheten.

Och ni partier och partiföreträdare som inte vill gynna högerextremisterna - prata ideologi!
Visa varför just ni tror på människovärde och framtid.
Visa på allas lika rättigheter, ge alla möjligheter.

Min upplevelse är att den rörelse in mot mitten som ni nästan allihop har gjort har öppnat för högerextremisterna. Det går knappt att höra någon skillnad på er längre ens för någon som jag som är rätt insatt, och då är det klart att det för en person som känner sig utanför samhället, ohörd och ointressant för etablissemanget, utan jobb eller framtid, känns mer logiskt att stödja några som i alla fall inte låter likadant som alla andra, som i alla fall inte har varit med och skapat klyftorna hen nu drabbas av. När människor upplever att de stora partierna är likgiltiga inför deras fattigdom och utanförskap drivs de till extremerna. Ni måste börja lyssna. Ni måste ta fattigdomen på allvar. Jag vet att det är medelklassen som är kassakon, att det är vi som ska lockas med diverse sätt att ge extra pengar i plånboken, men jag ger inte mycket för den slanten om resultatet i förlängningen blir att jag måste bo bakom låsta grindar för att hålla människor som är desperata av fattigdom och osynlighet ute.

onsdag 12 mars 2014

dansande Maria



Visst är hon fin, den dansande, bedjande Maria?
Jag tycker om hennes glädje, att hon ser så obekymrad, eller i alla fall rakryggad ut. Hon ser ut som en ung flicka som vet sitt värde.
Hon ska komma från en medeltida glasmålning. Jag hittade bilden i Dagboken. Ett litet uppmuntrande fynd under en dag av möten - min tro och mitt hopp växte en gång inuti en dansande, glad tonårsflicka.

tisdag 11 mars 2014

ibland är det bara jättesvårt

Jag är en vandrare. Tycker om att resa och prova nya saker, har egentligen många hem och ingen riktig plats som betyder mer, annat än den där de jag älskar är.
Så jag reser, hattar fram och tillbaka. Min familj vinkar farväl och välkomnar hem, medvetna om att den här flyktiga människan inte skulle vara lycklig på en enda plats i alla sina dagar.

Men idag var det svårare att åka än på länge. Jag ska på styrelsemöte för facket och på kollektivavtalsförhandling, det är viktigt och roligt, men när min rödgråtna dotter borrade in ansiktet mellan min axel och hals och snyftande protesterade mot att jag skulle åka...då kändes resan inte särskilt viktig. Just nu, just idag, önskar jag att jag vore stadig och rotad. Och jag önskar att jag vore hos henne.

måndag 10 mars 2014

darra månde världen!


Bilden ovan föreställer min tidsbeställning för körkortsteoriprov på engelska, här i Bryssel.

Jag beställde tiden, och när jag betalat och vände mig om sade mannen i kön bakom mig "But you speak perfect French!" Trevlig karl. Jag log och sade att jag ville vara helt säker, och han hade tänkt samma sak men ändå gjort provet på franska och klarat det. Nu känner jag mig: 1. som grymmaste fransktalaren, och 2. fegaste bälte-och-hängslen personen.

Jaja. Tre dryga veckor av teoriplugg blir det. Sen, stackars värld, har den här sengångaren ett provisoriskt körkort och det är dags för övningskörande. Så…skoj. Men det är dags.

Övrigt: det är 18 grader varmt här. Det känns inte helt optimalt att åka till kalla Norden i morgon kväll.

söndag 9 mars 2014

Konfasöndag

Konfirmanderna har fått Gummibibeln i sina händer. "Vad fin den är!" utbrister de, och börjar genast bläddra. Fastnar vid understrykningar. Prästen är nöjd.

Senare ger jag dem en lista med alla låtar som hänvisas till i marginalanteckningarna i just den här Bibeln. Uppgiften är att välja fyra låtar, leta upp bibelställena, och sedan illustrera dem. Den ljumma 19-gradiga luften på kyrkans gård fylls av Alphavilles Forever Young och Elvis Joshua Fit The Battle of Jericho... 70-talisten är nöjd.

Konfirmanderna lyssnar och funderar, diskuterar och illustrerar. Teologi i praktik och musik. Och runt omkring oss kvittrar Bryssels gröna papegojor och livet är ganska mycket som det bör vara.




lördag 8 mars 2014

djupt deprimerande om utanförskapet

Jag vill försöka förstå. Lyssnade på den här intervjun, och det jag förstår är att om man har bestämt sig bekräftar allt ens världsbild. "Verkligheten" är aldrig samma som mediernas verklighet, politikernas verklighet, de invandrades verklighet, min verklighet. "Verkligheten" de beskriver finns endast på Avpixlat eller Flashback.

Och det är yngre män, nästan allihop. Utan jobb, som tillbringar sin tid på Flashback. Som drömmer om länder som inte tillåter invandring. Som tar emot bidrag och hjälp, och sedan skriver långa inlägg om hur staten inte borde hjälpa folk. Och jag känner hur min vilja till förståelse minskar. Det är klart att journalisten har valt sina intervjuoffer, men han låter dem också prata, styr inte deras uttalanden.

Min dotter sitter i soffan och lyssnar. Hon bara gapar. Uttalanden som att "jag trivs bäst bland vita" får henne att protestera högt. Hon är väl en sådan som "indoktrinerats" av svensk skola och av sina hemska  antirasistiska medelklassföräldrar. Hon kan inte heller förstå. Vi bor som invandrare i ett land och en stad där hela världen syns på gatorna. I Sverige bodde vi i Malmö, på Möllevången, med folk från hela världen. För ingen av oss har det någonsin varit ett problem, tvärtom.

Men, måste jag krasst konstatera, flyttar de här unga männen från Sverige kommer jag inte att sörja. Och jag tänker att det kanske är bra för dem också. Bra att få vara minoritet, bra att få inse problemen med att flytta till en annan kultur och ett annat system. Bra att få uppskatta det de hade, och bra att få uppskatta det främmande.

Här är intervjun: http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/316961?programid=909 51 minuter. Skrämmande, men fascinerande. Och en bild av ett Sverige vi andra sällan ser.


fredag 7 mars 2014

en kvinnlig präst?

De flesta av de många kommentarer jag fått i egenskap av den uppenbarligen underliga kombinationen präst och kvinna försvinner efter hand. Jag skrattar till eller irriterar mig, och glömmer.
I Belgien är det synnerligen ovanligt med prästvigda kvinnor, och de få som finns i de protestantiska kyrkorna här tenderar att inte bära prästskjorta. Så när jag traskar omkring med frimärket lysande strax under hakan väcker det en del uppmärksamhet. När jag bär ut soppåsarna efter att kyrkan stänger på fredag eftermiddag, och Hop On-Hop Off-turistbussen åker förbi, blir jag alltid fotad.

Men det är sällan någon säger något om att jag är kvinna inne i församlingens hus.
Kommentarer om mitt utseende och kläder - javisst. Det är nog vardag för de flesta kvinnor. Men att jag som kvinna har det här märkliga jobbet, det är svenskar numera i allmänhet vana vid. Ibland studsar någon till och säger "Oj, en KVINNLIG präst!", men det följs för det mesta av "Vad trevligt!".

Därför blev det så otroligt lustigt när en besökare sade häromdagen:
"Åh, en kvinnlig präst! Du är gift med den andra prästen?", i en ton som antydde att det skulle förklara mitt konstiga jobbval. Som om det är ett jobb man delar på (ja, det var väl det förr, i och för sig, men ändå). Som om kvinnor blev präster genom att gifta sig med andra präster. Jag kanske övertolkar, men det fanns definitivt en ton i den här mannens uttalande som både markerade inledande förvåning och sedan någon slags förklaringsmodell (och nej, detta var inte en person med erfarenhet från hur utlandskyrkor ofta fungerar, med ett par som båda är utsända).

Så, om det är någon som händelsevis skulle undra: nej, jag är inte gift med kyrkoherden. Inte med en präst överhuvudtaget. Min man är lärare, och mitt ämbete har inte ett dyft att göra med vem jag är gift med.
Så. Nästa fråga.

torsdag 6 mars 2014

hjälte

Så här, enkelt, ödmjukt och övertygat, kan makt utövas i det godas tjänst. Vackert att se.


onsdag 5 mars 2014

kors i pannan och blod som droppar

En liten skara samlades runt skålen med aska i kväll. Fastan är inledd. I år är fastedisciplinen vegetarisk kosthållning, inga sötsaker, tideböner och säkerligen nån Instagramutmaning eller något.

Vid kyrkvinet efter mässan (kaffe är ingen hit kl 20…) kom vi in på gamla läsarsånger, och jag reagerade, som jag ofta gör, på blodsteologin, dvs tanken på att Jesus var tvungen att dö på det mest blodiga, smärtsamma och genomgräsliga sätt för att Gud skulle kunna förlåta oss människor våra synder, vi tvättas så att säga i Jesu blod. Det här är vanlig, historiskt sett korrekt, teologi, och något som avspeglas i många av våra mest älskade psalmer, tex vers två i Bred dina vida vingar (ps 190).

Jag har flera problem med detta, framförallt i vad det gör med bilden av Gud. En sadistisk voyeur, kallade en av mina vänner det.

Så jag skulle vilja erbjuda ett annat sätt att se på Jesu död och frälsningen, som inte är speciellt kontroversiell. Kanske ändå finns en och annan av er som gärna stämplar mig som hädare och kättare, och det får väl vara så då. Ord kan betyda olika saker i olika tider.

Jesus dog för våra synders skull. Han dog för att vi människor, och våra samhällssystem, är djupt skadade och oskyldiga människor drabbas om och om igen av vår okunskap, själviskhet, makthunger, likgiltighet och så vidare. Med ett sammanfattande ord: arvssynden. Jesus dog, precis som andra oskyldiga människor, och delade därmed de allra svagastes villkor, utlämnad åt maktens godtycke.

Men det är inte den döden som i sig räddar mänskligheten från evig död.

Det som räddar oss är Jesu uppståndelse från de döda. Den hade kunnat hända om han hade trillat och slagit ihjäl sig, om han hade blivit sjuk och dött, eller om han blivit gammal och svag. Uppståndelsen är inte beroende av vilken slags död Jesus dog.

I någon slags vilja att förklara allt, blev sättet Jesus dog nästan viktigare för många teologer, än att han uppstod. Men det finns ingen "mening" med att Jesus dog på det sättet, inte mer än vad det finns med vilken orättvis, oskyldig död som helst. Jesus fulla mänsklighet och totala identifikation med de svaga ledde honom till Golgata, men inte på grund av att Gud krävde blod för att kunna förlåta oss, utan på grund av att Gud ville dela allt det som är människans lott. Av kärlek till oss alla som Guds barn, blev Gud i Jesus så svag, så mänsklig, att döden för människors hand blev resultatet.

Därför kan vi vända oss till en Gud som förstår vad det är att vara avskydd, förföljd, svag, hjälplös, tvekande, sörjande. Men också skrattande och älskande, en Gud som vet hur man grillar färsk fisk och hur man drar upp vatten från en brunn. Och framförallt: vår Gud dog som en människa dör. Och erbjuder oss alla den erfarenhet som Jesus sedan gjorde - en uppståndelse till evigt liv.






tisdag 4 mars 2014

mardi gras

Fettisdag. Fet tisdag, mardi gras.
Som sig bör har den tillbringats med att spritsa grädde, pudra florsocker, och packa kartong efter kartong med Karins fina fluffiga hembakade semlor. Tror vi har sålt 70-80 stycken idag, minst.
Riokarnevalen känns långt borta, men vår lilla svenska karnevalstradition lever i högsta, och rundaste, välmåga här i Bryssel.


Annars är karneval i Belgien mest förknippat med "gilles", en slags ordnar av karnevalsdansare i märkliga kostymer. Karnevalstågen kan ses i många städer, men mest berömd är karnevalen i Binche (till och med världskulturarvsmärkt!). Karnevalen är naturligtvis, förutom en chans att häckla makthavare och fira våren, en möjlighet för män att klä ut sig till kvinnor, och för alla att jobba lite mindre under några dagar, och dricka osannolika mängder öl.




måndag 3 mars 2014

Internationell

Poängen med att bo i Belgien är naturligtvis att i någon mån att komma i kontakt med det belgiska, lära mig bättre franska, äta belgisk mat, lyssna på Stromae och så vidare.

Men ibland är det skönt att vara väldigt svensk, och ibland, som idag, är det skönt att vara en av den enorma hord av ex-pats (ibland använt som ett slags finare ord för migrant som antyder att jag minsann har en professionell och legitim anledning att vara här, men just nu använder jag det för att beskriva alla oss utsända, alla oss som valt att vara här, men som inte har för avsikt eller möjlighet att stanna här för alltid) som finns här. 

Då vandrar jag ner mot Place Luxembourg och äter lunch på något café där det jobbar engelsmän i kassan och det talas tyska och italienska och danska och alla möjliga språk runt omkring mig, och jag njuter av att vara bara en i mängden. Inte "utlänningen", inte "prästen", utan en anonym kvinna i kappa och klänning, med välborstat hår och en smartphone i högsta hugg. En i gänget, en som alla andra. 

Sedan vandrar jag tillbaka. Till platsen dit jag är kallad att vara någon ganska speciell, till familj och församling. Och det är precis som det ska vara. Formidable (fast utan regn och hjärtesorg).



söndag 2 mars 2014

glädjen och sorgen vandrar tillsammans

Den här helgen har dotterns bästa vän varit på besök. Hon bor numera i Finland, och de har inte träffats sedan i somras, och nu har det fnissats och byggts kojor och pratats och tittats på tv och rent i allmänhet varit väldigt harmoniskt och bra. Och nu, om bara några minuter ska kompisen åka igen.

Det är inte lyckligt och harmoniskt just nu, kan man säga.

Det är ett av våra större dilemman här. Folk kommer och går, sådana man älskar, sådana man tycker om, och en del träffar man aldrig igen. Dottern saknar och längtar, kanske är det så att hon inte är skapt för det kringflaxande liv jag trivs med? Det är ju också svårare för ett barn att hålla kontakt med sina vänner. Det funkar inte riktigt att leka över Skype. Och Facebook är inte tillåtet (även om många struntar i det) för barn under 13. 

Men det får väl helt enkelt bli ett besök i Finland i sommar. Inte mycket att hosta på.





lördag 1 mars 2014

Blogg100: en resa till

Hundra blogginlägg i hundra dagar. Bered er på många kortisar.

Idag har jag kommit hem från ännu en Sverigeresa. Det har blivit en del, tror knappt jag någonsin har varit lika mycket i Uppsala som under de här åren i utlandet. Lite skojigt. Och jag har nästan ingenting emot det alls, jag trivs verkligen med att vara på resande fot. Om jag hade fått ha med mig alla jag älskar så hade det varit perfekt.

Den här gången blev resan inte alls som tänkt, själva huvudanledningen ställdes in med otroligt kort varsel. Tiden går dock alltid att fylla, och det blev en lång lunch med en god medmänniska som är mycket stöd för mig, och ett möte med bra kollegor på eftermiddagen, och sedan trevlig middag och avslappnad gitarrkonsert med vänner och bekanta. Jag kan helt enkelt inte klaga särskilt mycket. Jag är välsignad med fantastiska människor runtomkring mig.

onsdag 22 januari 2014

djupet öppnar sig, ger plats åt ljuset



Jag satt framför den här bilden i kväll. Jag passerar den varje dag, varenda dag, på väg upp eller ner för trapporna hem eller till jobbet, eller på väg in i kyrkan. Och jag har aldrig riktigt tänkt på den.
I kväll var stolarna arrangerade annorlunda för kvällsmässan, och vi satt med den här bilden i blickfånget. Den var altartavla i församlingens förra kyrka, ute i Waterloo. Nu sitter den på en av kyrkorummets sidoväggar, eftersom altartavlan är det stora fönster som vätter ut mot Park du Cinquantenaire. Den är ljusare egentligen, detta är kvällsbelysningens färger.

I vilket fall som helst.

Vi började prata om tavlan, församlingsmedlem S och jag. "Vem föreställer det?" Hon har alltid tänkt att det är Jesus, medan jag, när jag tittade på den ordentligt, inte kunde bestämma mig för om det ska vara Maria vid bebådelsen eller Saulus på vägen till Damaskus.

Mässan startade. Kyrkoherde Larsa höll en betraktelse över kvinnan vid Sykars brunn, men mina tankar var på tavlan, och jag insåg att det inte spelade någon roll för mig om det var Maria eller Saulus/Paulus som var tanken. För de har så mycket gemensamt.

Aldrig förr har det slagit mig att detta är de två människor som badas i ljus i Nya Testamentet. Det är två människor, båda rättrogna judar, vars liv vänds helt på huvudet. Två människor som riskerar sina liv för att föra Gud till människorna. Två människor som bär Ordet, och två människor som vittnar om rent kroppslig smärta som resultat.

Maria och Saulus/Paulus. Tvillingbilder av lärjungaskap. Inte identiska, det finns mycket som skiljer, men ändå. Ljuset förvandlar, ljuset blir Ordet förkroppsligat med hjälp av människor som säger ja.

torsdag 16 januari 2014

plötsligt sådär bara

Undrens tid är inte förbi. Jag bloggar igen.
Det är ju så tokigt lätt att glida ur rutinen, och så blir det längre och längre emellan, och mer och mer som kunde skrivas om, och tröskeln blir högre.
Så, ja, jag överraskade mig själv med att bara plötsligt logga in och börja skriva. Ursäkta om det blir osammanhängande och pladdrigt.

I vilket fall som helst har jag faktiskt en Ursäkt. Med stort U.
Under november och december hattade jag tur och retur till Uppsala/Stockholm med ett par veckors mellanrum för att gå en kurs på Pedagogen i Uppsala (Ledning av kunskapsprocesser i organisationer, eller något annat superklämmigt). Kursen var faktiskt rätt intressant, men den är inte egentligen i sig anledningen till detta resande. Den riktiga anledningen är att den är den sista kurs jag behöver ta för att ta min magisterexamen i ledarskap.

Sista kurstillfället var 7/1, och både innan dess och efter har jag hållit på och läst en massa, transkriberat en intervju, samt skrivit en kursuppgift. Jag har helt enkelt varit för upptagen med att förkovra mig för att skriva något här. Eller för trött.

I alla fall. Pladdrigt var det ja. Idag skickade jag arbetet till mitt intervjuobjekt, och när hen har godkänt citaten skickar jag in det till universitetet. Blir det sedan godkänt (vilket jag tror) har jag en trevlig liten Fil Mag! Hurra!

Annat nytt på Maria-fronten är att jul och nyår var mysiga, vi tar gärna emot besök under våren (det var inga, hör ni det, INGA besök i höstas! Inte ok.) och vi sparar pengar som små blå för att kunna åka till USA i sommar. Nog för nu. Jag lovar att det inte dröjer lika länge till nästa gång. Over and out.