Jag vill försöka förstå. Lyssnade på den här intervjun, och det jag förstår är att om man har bestämt sig bekräftar allt ens världsbild. "Verkligheten" är aldrig samma som mediernas verklighet, politikernas verklighet, de invandrades verklighet, min verklighet. "Verkligheten" de beskriver finns endast på Avpixlat eller Flashback.
Och det är yngre män, nästan allihop. Utan jobb, som tillbringar sin tid på Flashback. Som drömmer om länder som inte tillåter invandring. Som tar emot bidrag och hjälp, och sedan skriver långa inlägg om hur staten inte borde hjälpa folk. Och jag känner hur min vilja till förståelse minskar. Det är klart att journalisten har valt sina intervjuoffer, men han låter dem också prata, styr inte deras uttalanden.
Min dotter sitter i soffan och lyssnar. Hon bara gapar. Uttalanden som att "jag trivs bäst bland vita" får henne att protestera högt. Hon är väl en sådan som "indoktrinerats" av svensk skola och av sina hemska antirasistiska medelklassföräldrar. Hon kan inte heller förstå. Vi bor som invandrare i ett land och en stad där hela världen syns på gatorna. I Sverige bodde vi i Malmö, på Möllevången, med folk från hela världen. För ingen av oss har det någonsin varit ett problem, tvärtom.
Men, måste jag krasst konstatera, flyttar de här unga männen från Sverige kommer jag inte att sörja. Och jag tänker att det kanske är bra för dem också. Bra att få vara minoritet, bra att få inse problemen med att flytta till en annan kultur och ett annat system. Bra att få uppskatta det de hade, och bra att få uppskatta det främmande.
Här är intervjun: http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/316961?programid=909 51 minuter. Skrämmande, men fascinerande. Och en bild av ett Sverige vi andra sällan ser.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar