På det andra stället öppnar de inte dörren om någon ringer på utanför kontorstid, inte ens om de är där och syns ut genom fönstren, för då skulle ju alla börja komma på fel tider.
På ett tredje ställe måste man prata in i en porttelefon för att få en tid då man kan komma tillbaka och släppas in.
Detta är svenskkyrkliga församlingar, år 2014. Det finns dessvärre många fler exempel. Är det konstigt, tycker ni, att folk tröttnar, tappar förtroendet, inte kommer tillbaka, inte känner sig välkomna eller hemma?
Det finns goda exempel också. Faktiskt. Men sorgligt nog väger människors negativa upplevelser alltid tyngre, märks mer i media och orsakar fler utträden än de goda upplevelserna orsakar inträden. Och kanske ska det vara så, för vet ni, jag tycker att folk ska kunna förvänta sig att bli sedda och hörda och mötta när de kommer till sin församling och sin kyrka. Varenda en som går från församlingshemmet eller kyrkan och känner sig osedd och oviktig är ett svidande nederlag för hela Svenska kyrkan, och något som vi måste börja ta på allvar. Vi håller på att göra oss själva irrelevanta för människor, eftersom dessa människors svårigheter och glädjeämnen och frågor bara är välkomna när det behagar våra öppettider. 10-12, onsdagar, jämna veckor, på skottår.
Och sen undrar någon varför folk inte går i kyrkan på söndagen? Varför skulle de, när de inte är intressanta för oss de andra 6 dagarna i veckan?
Som sagt. Det finns många ställen där detta inte stämmer. Tack gode Gud för de platserna. Men de dåliga platserna är för många, och det måste ändras nu. Omedelbums.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar