Internationell

Poängen med att bo i Belgien är naturligtvis att i någon mån att komma i kontakt med det belgiska, lära mig bättre franska, äta belgisk mat, lyssna på Stromae och så vidare.

Men ibland är det skönt att vara väldigt svensk, och ibland, som idag, är det skönt att vara en av den enorma hord av ex-pats (ibland använt som ett slags finare ord för migrant som antyder att jag minsann har en professionell och legitim anledning att vara här, men just nu använder jag det för att beskriva alla oss utsända, alla oss som valt att vara här, men som inte har för avsikt eller möjlighet att stanna här för alltid) som finns här. 

Då vandrar jag ner mot Place Luxembourg och äter lunch på något café där det jobbar engelsmän i kassan och det talas tyska och italienska och danska och alla möjliga språk runt omkring mig, och jag njuter av att vara bara en i mängden. Inte "utlänningen", inte "prästen", utan en anonym kvinna i kappa och klänning, med välborstat hår och en smartphone i högsta hugg. En i gänget, en som alla andra. 

Sedan vandrar jag tillbaka. Till platsen dit jag är kallad att vara någon ganska speciell, till familj och församling. Och det är precis som det ska vara. Formidable (fast utan regn och hjärtesorg).