fredag 30 november 2012

basaren ... BASAREN!

Om man pratar med någon som jobbar/har jobbat i en utlandskyrka kommer ganska snabbt samtalsämnet Basaren upp. Ja, med stort B. Julbasaren är årets händelse, den som i allmänhet ger allra mest inkomst, och är därmed i stort sett helt nödvändig för en utlandsförsamlings överlevnad.

Det säger sig själv att det är en stor grej.

Vi hade vårt första basargruppsmöte i februari. Sedan har vi ringt samtal, skickat mail, funderat över frivilliglistor, ringt fler samtal, promenerat in i butiker och bett att få saker, skickar påminnelsemail, packat och packat upp, dekorerat ljusstakar och kottar och pepparkakshus och allt möjligt annat, bakat 2000 lussekatter, sex-sjuhundra kanelbullar och ett tjugotal mjuka pepparkakor, och sådär i allmänhet förberett oss.



Och sen gick allt av stapeln förra helgen. 2000 människor invaderade vårt vackra hus. Det åts jultallrik och mystes, handlades juldukar, spelades på tombola, chokladhjul och flasklotteri. Andra köpte påsvis med böcker och fikade eller drack glöggen som Åke serverade på uteserveringen. Barn fiskade godispåsar och blev målade till tigrar och fjärilar. Och över alltihop vilade en skön stämning av "äntligen" och "vad bra det går" och "vad fint det är". Vi jobbade som små blå, och hade fantastisk hjälp av en veritabel hjord av frivilliga; från konfirmander och andra ungdomar, över au-pairer (vilka klippor ni var!), till alldeles färska inresta släktingar som min mamma, och de kära basarrävarna som varit med sedan 60-talet. Och en massa andra. Dessutom var det en oerhörd massa företag och privatpersoner som stödde oss genom att skänka priser till tombola, chokladhjul och flasklotteri. Vi är så oerhört tacksamma!


En julbasar är ett gemensamt arbete, och resultatet en gemensam seger. Vi slog rekord i år, kära vänner! Och det gjorde vi tillsammans. Vår församling, vår kyrka, vår stad och vår basar. Tillsammans.

Nu är vi lite trötta. Men på söndag är det första söndagen i advent! Ladda om är modellen, vila gör vi i januari ;)

måndag 26 november 2012

om religion i skolan

Det är ju hemskt traditionellt detta med den halvårliga diskussionen om skolavslutningar i kyrkan/med religiösa inslag. Därför har jag ett litet förslag.

Det är nämligen så att här ute i delar av Europa har ungarna ingen obligatorisk religionsundervisning alls. Man kan välja religion eller etik, och om man väljer religion dyker det upp en företrädare för just din religion och ska undervisa. Det säger sig själv att det kan vara lite si och så med objektiviteten, och det tycker jag är skogstokigt. Faktiskt.
Hur i hela fridens namn ska de lära sig på ett någorlunda opartiskt sätt om olika religioner och hur de funkar? Hur ska de fatta trettioåriga kriget, om nu det kan tänkas vara viktigt? Eller korstågen, vem Lucia var, Israel-Palestinakonflikten, var Martin Luther King fick sin motivation ifrån, 9/11, diskussionen om hijab (sjal), omskärelse, kosher- och halalslakt, munkar som tänder eld på sig själva i Tibet, varför kossor inte blir uppätna i Indien, varför folk var så upprörda över att Mitt Romney (ja, ni vet, han som försökte bli president i USA nyss) är mormon, och så vidare, och så vidare. Ingen av de här sakerna har enbart med religion att göra, det är en skön soppa av historia, kultur, makt och religion i de flesta fall, men det är ett faktum att människors religiösa övertygelse, eller faktiskt även deras avsaknad av sådan, påverkar väldigt mycket i deras liv. Att beröva barn och ungdomar information och erfarenhet av religiösa uttryck (och icke-religiösa i den mån det finns specifika sådana) är att medverka till att göra dem till livsåskådningsanalfabeter, och deras okunskap blir en farlig grogrund för allsköns fördomar och rädslor.

Därför tycker jag att våra skolungdomar borde exponeras inför mer religion, och mer livsåskådningar, inte mindre. Strunta i att komma till kyrkan (också känd som "den snygga och stämningsfulla lokalen") för skolavslutningen, men bjud in imamer, präster, rabbiner, munkar, shamaner, humanist-ateistiska ceremonimästare och alla möjliga andra till avslutningen i skolan. Ge dem micken i två minuter var, och låt dem (oss!) välsigna/välgångsönska allt vad de orkar. Våra samhällen är lapptäcken av övertygelser och kulturer, låt dem få synas. Det är en sannare bild av verkligheten, och rustar barn och unga bättre, än alla slags försök till ideologitvätt.

tisdag 20 november 2012

djupa suckar

Idag röstade Church of England mot kvinnliga biskopar med en sorglig 6 rösters övervikt. Och det var lekmännen som röstade emot.
Det finns massor att undra över, och be över och bli upprörd över i hela processen. Det finns mycket att fundera över vad gäller synen på ämbete, och på manligt respektive kvinnligt ledarskap.

Men mest sörjer jag.

Jag sörjer över att människor är så rädda för förändring att man är villig att slänga bort kompetensen hos hälften av mänskligheten. Jag sörjer över att en kyrka som jag känner och tycker mycket om allt mer avlägsnar sig från vardagen hos majoriteten av engelsmän. Jag sörjer över att man, när man inser att ens beslut kommer göra vissa arga, och andra lättade, väljer att hellre stöta sig med de som ivrar för förändring än de som helst inte hade sett några kvinnliga präster alls.

En av mina vänner skrev på Facebook att hon tycker att hennes kyrka är för rädd för schismer. Den rädslan hindrar mycket. Jag håller med. En annan av mina vänner argumenterade istället för tålamod och att allt inte måste ske i min tid. Det finns sanning även i det, men lite vasst kan jag också tycka att det är väldigt lätt att argumentera så för en man som aldrig har varit så slentrianmässigt ifrågasatt vad gäller sin lämplighet för ämbete i kyrkan, utifrån sitt kön i alla fall.

Rachel Held Evans skrev klokt på sin blogg. Det finns säkert många andra som tänkt ännu klokare, och jag utesluter inte på något sätt att det finns kloka människor även på andra sidan. Men idag sörjer jag för mina systrar i den engelska kyrkan, vars ledarskap är oönskat.

måndag 19 november 2012

Julbasar!

På fredag är det dags. Kl 12 slår vi upp portarna till årets julbasar i Svenska kyrkan i Bryssel. Hela huset doftar saffran och kanel och lax och Janssons och vörtbröd, och den där lilla liturgiska fascisten som sitter på axeln muttrar ilsket om att det minsann inte ens är advent än.
Jag ignorerar, drar på Otto Olssons Advent på Spotify och plockar fram spritsen. Små söta pepparkakshus ska dekoreras.



I morgon ställer vi upp alla borden och börjar räkna vinster till tombolan. På onsdag kommer alla varorna. På torsdag lagar vi mat och dekorerar.

Nu kör vi!

söndag 18 november 2012

uppsala och stort möte

Fredag-lördag var jag i Uppsala och ärkebiskopens möte för barn och unga.
1100 kyrkoarbetare, frivilliga, representanter från andra organisationer och samfund träffades, lyssnade på föredrag och tal, åt, firade gudstjänster, sjöng och gick på seminarier.

Det var bra dagar. Jag njöt av att träffa gamla och nya vänner och göra nya bekantskaper. Det var härligt att känna sig som en i en stor skara som bryr sig om och kämpar för barns och ungas framtid och nutid. Många av föreläsarna och inspiratörerna var fantastiska och tankeväckande. Under estradprogrammen vill jag särskilt framhålla Morgan Alling, Lars H Gustafsson, ärkebiskop Anders Wejryd och framförallt Dogge Doggelito (!). De delade med sig av erfarenheter, var öppna med vad och vem som burit dem genom det svåra och förmedlade hopp. Seminarierna var, enligt twitterflödet (hashtag: #äbmöte), också fulla av klokskap och erfarenheter, och det gällde också de som jag var med på.
Och konferensväskan var full med finfina böcker som jag snart ska kasta mig över (efter basaren *host*).

Med det sagt, fanns det också sådant som kunde varit bättre:
Tekniken strulade på alla panelsamtal jag var på.
Flera som jag pratade med kände att det var väl prästtungt i panelerna.
Gäster från andra organisationer och samfund var utelämnade till att klara sig själva i denna enorma sjö av internskvaller och återknytande av bekantskaper som det blir när svenskkyrkliga från alla hörn träffas.
Man kanske borde fundera ännu ett varv vad gäller om det ska serveras alkohol på ett möte som handlar om barns livssituation, och där just alkohol är en av de vanligaste orsakerna till att barn far illa.
Jag saknade någon form av större inspirationstorg där utställare från företag kunde blandas med organisationer och folk från församlingar som hade bra saker att berätta.
Morgonmässa 7.30? När frukosten på hotellet började serveras 8? Hm.
Och till sist, kanske den största invändningen - barns och ungas röster hördes knappt alls. Det var ett möte OM snarare än med, förvisso, men nog borde man kunnat finna vägar för att hela tiden tänka in hur de skulle kunnat vara en tydligare del. Det blir svårt att lyssna till barn när de inte är på plats.

Men, icke desto mindre, helhetsintrycket är positivt. Jag hoppas på fler sådana här möten, tror att de skulle kunna vara regelbundet återkommande och en stor kraftkälla.

torsdag 15 november 2012

Bicicleta

Om hela Almqvist/Ekeroth-grejen har jag bara en sak att säga: tack gode Gud för att det inte var de som ledde anfallet mot England i kväll, utan en sådan där som de inte vill ha i Sverige.
Almqvist/Ekeroth = ingen bicicleta.
Zlatan = 4-2.

Vänligen, en "blattelover"

tisdag 13 november 2012

Tisdag

9-10 Basarförberedelser och tentavakt
10-11.30 Barngrupp
11.30-12.30 Lunch och dopsamtal
13-14.30 Barngrupp
14.30-15.30 Julbasarspyssel
15.30-16.30 Baka kakor

Så kan det vara, en ganska vanlig dag i november.

fredag 9 november 2012

Grâce à Dieu

Franskalektion idag. Min lärare är verkligen toppen (förutom eventuellt hennes något ... kontinentala inställning till tid). Hon har förmågan att plocka upp vad det än är som rör sig i mitt liv och förvandla det till en utmärkt utgångspunkt för veckans lektion.
Sist fick jag några sidor om "La vie spirituelle et religieuse" i läxa, med roliga ord som nåd och själ och ängel och ateist och fördömelse i ordlistan. Mycket roligare än att plugga verbet avoir, det vill jag lova.


tisdag 6 november 2012

status quo

Det händer inte direkt någonting här just nu. Antingen är jag just hemkommen, eller väg väg någon annanstans. För så har liksom livet utvecklat sig. Nästa resa: Uppsala nästa torsdag-söndag, för ärkebiskopens möte för barn och unga. Seminarier och föreläsningar och panelsamtal och en massa återknytande av bekantskaper och återseende av vänner och mingel och gudstjänst och det blir säkert skojigt. Lite stressigt, måhända, sådär veckan innan BASAREN. Ja, med versaler. Det är en stor grej.

Maken går omkring och är småsjuk (be gärna för tillfrisknande), dottern skuttar hyfsat lycklig till skolan varje dag, jag gullar med bebisar, säljer kanelbullar och talar om livets väsentligheter och djup. Livet. Det rullar på. Inte alltid utan grus i maskineriet.
Och helt plötsligt inser jag att för ett år sedan hade jag varit på intervju för en prästtjänst i Bryssel, av alla ställen, och höll just på att få besked. Tänk vad snabbt livet kan ändra sig dramatiskt, och snabbt det blir vardag igen.

fredag 2 november 2012

Holland i bilder och tankar

Vi åkte på en liten resa, familjen och jag. Här är bilder från den.


Första anhalten var Rotterdam, och Svenska kyrkan där. Lena, assistent och musiker där, tog emot oss och öppnade sitt hem, och vi gullade med snörvlig bebis en stund. Sedan gav vi oss ut på stan.





Trots, eller kanske på grund av, att Rotterdam är så nytt (i stort sett allt blev bombat under andra världskriget) charmade staden oss, lite sådär underifrån. Totalt respektlös arkitektur, närheten till havet och en sanslös mix av människor gjorde vår promenad riktigt rolig.
Efteråt kollapsade vi hemma hos Lena och Mikael (präst i Svenska kyrkan i Rotterdam), lagade mat och skrattade tills det var dags att gå och lägga sig. Härlig kväll!



Dagen efter, i morse alltså, åkte vi till Amsterdam tidigt på morgonen. Staden tog emot oss med snålblåst, vackra vyer och självmordsbenägna cyklister. Vi vandrade från centralstationen ner genom kanalområdet Jordaan, för att till slut hamna i den timslånga kön till Anne Franks Hus.


Museet var drabbande. Vi grät allihop. Sofia deklarerade att hom hatade det här museet, men tillbringade mycket tid under resten av dagen med att rita Anne, och skriva om besöket och Anne Franks liv. Vi visste ju att hon skulle bli oerhört berörd, men det här är så viktigt. Jag är oerhört glad att vi lade tiden och genomled kön.


Och sedan strövade vi fram och tillbaka. Vi åt pannkakor och drack kaffe, köpte små souvenirer här och där, och hittade lustiga små affärer. Den ovan kändes som något för vännerna i Malmö. Och så pratade vi om allvarliga saker som narkotika (det luktar verkligen marijuana överallt) och prostitution och främlingshat. Och överallt såg vi Swarte Piet, Sinterklaas medhjälpare.


Godis med Piet. Pietparuker. Black face-smink. Böcker om Sinterklaas med sin uppassare. Omslagspapper med Piet. Det fullständigt kröp i kroppen. Hur i hela fridens namn kan det gå? Är det ingen som reagerar?

Många tankar snurrar i huvudet just nu. Länder som berömmer sig om att vara frihetens bastioner, sådana som Holland och Danmark, hur kommer det sig att denna frihet alltid måste uttrycka sig i termer av rasistiska påhopp, lagstiftning, partier och "rätten" att fullständigt strunta i de ärr som århundraden av förtryck och kolonialism har lämnat? Hur kommer det sig att den enes frihet att röka på är viktigare än den andres trygghet att inte utsättas för frestelse? Jag har inga svar, men det bekymrar mig. Var tog solidariteten vägen?

Ja, jag är politiskt korrekt. Och stolt över det.
Otto Frank, Annes pappa, får avsluta det här, för det kan inte sägas bättre.