Fredag-lördag var jag i Uppsala och ärkebiskopens möte för barn och unga.
1100 kyrkoarbetare, frivilliga, representanter från andra organisationer och samfund träffades, lyssnade på föredrag och tal, åt, firade gudstjänster, sjöng och gick på seminarier.
Det var bra dagar. Jag njöt av att träffa gamla och nya vänner och göra nya bekantskaper. Det var härligt att känna sig som en i en stor skara som bryr sig om och kämpar för barns och ungas framtid och nutid. Många av föreläsarna och inspiratörerna var fantastiska och tankeväckande. Under estradprogrammen vill jag särskilt framhålla Morgan Alling, Lars H Gustafsson, ärkebiskop Anders Wejryd och framförallt Dogge Doggelito (!). De delade med sig av erfarenheter, var öppna med vad och vem som burit dem genom det svåra och förmedlade hopp. Seminarierna var, enligt twitterflödet (hashtag: #äbmöte), också fulla av klokskap och erfarenheter, och det gällde också de som jag var med på.
Och konferensväskan var full med finfina böcker som jag snart ska kasta mig över (efter basaren *host*).
Med det sagt, fanns det också sådant som kunde varit bättre:
Tekniken strulade på alla panelsamtal jag var på.
Flera som jag pratade med kände att det var väl prästtungt i panelerna.
Gäster från andra organisationer och samfund var utelämnade till att klara sig själva i denna enorma sjö av internskvaller och återknytande av bekantskaper som det blir när svenskkyrkliga från alla hörn träffas.
Man kanske borde fundera ännu ett varv vad gäller om det ska serveras alkohol på ett möte som handlar om barns livssituation, och där just alkohol är en av de vanligaste orsakerna till att barn far illa.
Jag saknade någon form av större inspirationstorg där utställare från företag kunde blandas med organisationer och folk från församlingar som hade bra saker att berätta.
Morgonmässa 7.30? När frukosten på hotellet började serveras 8? Hm.
Och till sist, kanske den största invändningen - barns och ungas röster hördes knappt alls. Det var ett möte OM snarare än med, förvisso, men nog borde man kunnat finna vägar för att hela tiden tänka in hur de skulle kunnat vara en tydligare del. Det blir svårt att lyssna till barn när de inte är på plats.
Men, icke desto mindre, helhetsintrycket är positivt. Jag hoppas på fler sådana här möten, tror att de skulle kunna vara regelbundet återkommande och en stor kraftkälla.
Att barnen var så delaktiga i gudstjänsterna tar jag med mig. Att ta emot nattvarden av ett barn var stort.
SvaraRaderaVar det på avslutningsmässan? Jag fick förvisso ta emot av en ung person på kvällsmässan, men det är jag van vid. Synd att missa utdelande barn, det hade varit fint!
Raderajepp på sändningsmässan var det en massa barn om delade ut nattvarden från ca 6 år och upppåt
RaderaFörstår hur du tänker.
SvaraRaderaAlltid lika udda när man talar Om istället för Med.
Samtidigt måste jag erkänna, just då det gäller mässan, att jag skulle tycka det skulle kännas väldigt konstigt att ta emot nattvarden av ett barn.
Har, erkänner jag, inte tänkt färdigt, men spontant känns det...fel.
*nickar* I många församlingar vet jag att praxis är att man ska vara konfirmerad, men rent teologiskt finns det ju ingenting som hindrar ett yngre barn att dela ut. Frågan är om ovana ska hålla oss tillbaka?
RaderaIbland tänker jag att barnens frimodighet vad gäller att ta på sig uppgifter i mässan är så skön. Man behöver inte truga och be och utlova utbildningar, de är bara glada över att få bidra. Det är sannerligen något jag längtar efter att se mer av bland vuxna!