Idag röstade Church of England mot kvinnliga biskopar med en sorglig 6 rösters övervikt. Och det var lekmännen som röstade emot.
Det finns massor att undra över, och be över och bli upprörd över i hela processen. Det finns mycket att fundera över vad gäller synen på ämbete, och på manligt respektive kvinnligt ledarskap.
Men mest sörjer jag.
Jag sörjer över att människor är så rädda för förändring att man är villig att slänga bort kompetensen hos hälften av mänskligheten. Jag sörjer över att en kyrka som jag känner och tycker mycket om allt mer avlägsnar sig från vardagen hos majoriteten av engelsmän. Jag sörjer över att man, när man inser att ens beslut kommer göra vissa arga, och andra lättade, väljer att hellre stöta sig med de som ivrar för förändring än de som helst inte hade sett några kvinnliga präster alls.
En av mina vänner skrev på Facebook att hon tycker att hennes kyrka är för rädd för schismer. Den rädslan hindrar mycket. Jag håller med. En annan av mina vänner argumenterade istället för tålamod och att allt inte måste ske i min tid. Det finns sanning även i det, men lite vasst kan jag också tycka att det är väldigt lätt att argumentera så för en man som aldrig har varit så slentrianmässigt ifrågasatt vad gäller sin lämplighet för ämbete i kyrkan, utifrån sitt kön i alla fall.
Rachel Held Evans skrev klokt på sin blogg. Det finns säkert många andra som tänkt ännu klokare, och jag utesluter inte på något sätt att det finns kloka människor även på andra sidan. Men idag sörjer jag för mina systrar i den engelska kyrkan, vars ledarskap är oönskat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar