"men du är ju aaaaalltid på facebook!"

Alternativa rubriker: "Det var då värst vad folk ska ha åsikter om hur andra tillbringar sin fritid." eller "Det hade varit skönt att inte behöva skriva den här bloggposten."

En smula irritation kanske anas. Ända sedan jag skaffade mig en sida på facebook (typ år 2007), har vänner och bekanta haft åsikter om hur mycket tid jag spenderar där. Mest har dessa åsikter kommit från folk som inte spenderar någon nämnvärd tid på facebook, men som ser att jag är online, eller har kommenterat någonting eller gillat något, och detta har hamnat bland deras notiser, och så tycker de att jag ju inte verkar göra annat än att facebooka. Oftast finns en underton av "har du inget annat vettigt att göra?".
Här är min apologi.

1. Att vara online på facebook är INTE samma sak som att aktivt ägna tid där. Jag spelar inga facebook-spel alls, till exempel. Emellanåt visar FB att jag är online när jag inte är det, eftersom det är kopplat till min mobil och Messenger-appen är korkad och stänger aldrig riktigt ner. Däremot är det sant att jag är inloggad de flesta kvällar, flera timmar. Ibland ser man mig inloggad under dagtid. Då kan det vara vettigt att minnas att mina arbetstider inte är som de flestas, bland annat är jag helt eller delvis ledig på dagtid ett par vardagar i veckan.

2. På facebook sker det mesta av mitt sociala liv. Mina vänner finns där, och chattfunktionen har varit en riktig räddningsplanka när jag har känt mig ensam och isolerad här i utlandet. Större delen av de timmar jag befinner mig inloggad på facebook befinner jag mig i samtal med vänner och familj i Sverige, USA, Australien och andra ställen. Det är den absolut mest användbara funktionen med FB, i mina ögon, och den jag använder mest. I gengäld tittar jag nästan aldrig på TV. Jag vet inte ens hur vår fjärrkontroll funkar! Många av dem som har åsikter om mitt facebookande sitter framför TVn två-tre timmar varje kväll. Vilket är minst socialt, tycker du?

3. Kanske en fjärdedel av mina FB-vänner är amerikaner, och tvärt emot vad många sällan- eller icke-användare av FB verkar tro handlar dessa om riktiga vänner som jag har träffat i verkligheten. Av mina 745 facebookvänner är det kanske ett tiotal som jag aldrig har träffat, och de är vänners vänner som har sökt kontakt med mig. Om jag vill hålla kontakten med dem, och det vill jag, är FB det överlägset bästa sättet, och kvällarna den tid som är möjlig pga tidsskillnaderna.

4. Jag använder FB också i min egenskap av präst, men ganska sällan på formell arbetstid. Jag uppdaterar församlingens FB-sida, men det tar inte särskilt lång tid. Den stora fördelen vad gäller användning i tjänsten är kontakten med församlingsbor. Det är omöjligt att räkna hur många timmar jag har ägnat åt FB-samtal av själavårdskaraktär, eller svarat på teologiska frågor, eller informerat om vad som kommer hända på söndag, eller pratat framtid och liv och död i mer allmänna termer med konfirmander, ungdomar, konfaföräldrar, andra församlingsbor och så vidare. Det är helt enkelt mycket mycket lättare för de allra flesta att skicka iväg ett facebook-meddelande än att ringa, framförallt när ångesten griper tag klockan 23. Om prästen då är online, sänks tröskeln avsevärt.

Så, nästa gång du tänker "Det var då värst vad hon är online ofta, har hon inget bättre för sig?", fundera ett varv till innan du kläcker ur dig något dumt. Vi människor är olika. Våra behov av värme och närhet och mänsklig kontakt är rätt lika, men vi har väldigt olika sätt att hantera de behoven. I mina ögon finns det inte en online-värld och en verklighet utanför den, jag ogillar skarpt begreppet IRL (In Real Life) som någon slags beskrivning av allt som inte sker på sociala media. Allt handlar om relationer, och både som vän, som dotter, syster, kollega och präst är relationer något jag ska syssla med. Detta är ett av många sätt som jag gör det. Om du inte förstår för att det inte är ditt sätt, försök då i alla fall tänka att även de sätt att sköta relationer som du inte förstår inte behöver vara sämre för det.

Om du inte dömer mig för mitt facebookanvändande, lovar jag att inte döma dig för Let's Dance-tittandet. Deal?

framtidstro

På ett av seminarierna på TUR-mässan berättade en man från Ungdomsbarometern lite om "morgondagens resenär", fast det han sade var mer intressant för morgondagen överhuvudtaget, tycker jag.
Det som drabbade mig mest var hur hans beskrev hur framtidstron hade förändrats på tjugo år.
1994 svarade ungdomar att den bästa åldern i livet var nästa åldersspann, 19-25 om jag inte minns fel.
2013 svarade de att bästa åldern var den nuvarande (13-19 tror jag).

Förstår ni vad det innebär? Att för dem är allting i fortsättningen sämre. Efter 19 går det utför. Framtiden är mörk och kanske till och med icke-existerande.

Vad gör människor som inte känner att de har någon framtid?
De bryr sig inte. De sätter sig själva främst. De gör inga planer. De satsar inte på varaktiga relationer. De sparar inte, giter inte bry sig om miljö. Allt som spelar roll är här och nu.

Det gäller så klart långt ifrån alla ungdomar, men om en överväldigande majoritet svarar så här, så har vi som vuxna beslutsfattare och opinionsmakare ett enormt ansvar att börja tala om framtiden som en möjlighet och inte som ett hot. I framtiden finns inte endast miljökatastrof, och framförallt är den möjlig att göra någonting åt. Vi och de har makten i våra händer.

Och för övrigt var ungdomarna 1994 och 2013 rörande överens om den sämsta åldern. 31-40. Häpp.

djupt deprimerande om utanförskapet

Jag vill försöka förstå. Lyssnade på den här intervjun, och det jag förstår är att om man har bestämt sig bekräftar allt ens världsbild. "Verkligheten" är aldrig samma som mediernas verklighet, politikernas verklighet, de invandrades verklighet, min verklighet. "Verkligheten" de beskriver finns endast på Avpixlat eller Flashback.

Och det är yngre män, nästan allihop. Utan jobb, som tillbringar sin tid på Flashback. Som drömmer om länder som inte tillåter invandring. Som tar emot bidrag och hjälp, och sedan skriver långa inlägg om hur staten inte borde hjälpa folk. Och jag känner hur min vilja till förståelse minskar. Det är klart att journalisten har valt sina intervjuoffer, men han låter dem också prata, styr inte deras uttalanden.

Min dotter sitter i soffan och lyssnar. Hon bara gapar. Uttalanden som att "jag trivs bäst bland vita" får henne att protestera högt. Hon är väl en sådan som "indoktrinerats" av svensk skola och av sina hemska  antirasistiska medelklassföräldrar. Hon kan inte heller förstå. Vi bor som invandrare i ett land och en stad där hela världen syns på gatorna. I Sverige bodde vi i Malmö, på Möllevången, med folk från hela världen. För ingen av oss har det någonsin varit ett problem, tvärtom.

Men, måste jag krasst konstatera, flyttar de här unga männen från Sverige kommer jag inte att sörja. Och jag tänker att det kanske är bra för dem också. Bra att få vara minoritet, bra att få inse problemen med att flytta till en annan kultur och ett annat system. Bra att få uppskatta det de hade, och bra att få uppskatta det främmande.

Här är intervjun: http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/316961?programid=909 51 minuter. Skrämmande, men fascinerande. Och en bild av ett Sverige vi andra sällan ser.

en kvinnlig präst?

De flesta av de många kommentarer jag fått i egenskap av den uppenbarligen underliga kombinationen präst och kvinna försvinner efter hand. Jag skrattar till eller irriterar mig, och glömmer.
I Belgien är det synnerligen ovanligt med prästvigda kvinnor, och de få som finns i de protestantiska kyrkorna här tenderar att inte bära prästskjorta. Så när jag traskar omkring med frimärket lysande strax under hakan väcker det en del uppmärksamhet. När jag bär ut soppåsarna efter att kyrkan stänger på fredag eftermiddag, och Hop On-Hop Off-turistbussen åker förbi, blir jag alltid fotad.

Men det är sällan någon säger något om att jag är kvinna inne i församlingens hus.
Kommentarer om mitt utseende och kläder - javisst. Det är nog vardag för de flesta kvinnor. Men att jag som kvinna har det här märkliga jobbet, det är svenskar numera i allmänhet vana vid. Ibland studsar någon till och säger "Oj, en KVINNLIG präst!", men det följs för det mesta av "Vad trevligt!".

Därför blev det så otroligt lustigt när en besökare sade häromdagen:
"Åh, en kvinnlig präst! Du är gift med den andra prästen?", i en ton som antydde att det skulle förklara mitt konstiga jobbval. Som om det är ett jobb man delar på (ja, det var väl det förr, i och för sig, men ändå). Som om kvinnor blev präster genom att gifta sig med andra präster. Jag kanske övertolkar, men det fanns definitivt en ton i den här mannens uttalande som både markerade inledande förvåning och sedan någon slags förklaringsmodell (och nej, detta var inte en person med erfarenhet från hur utlandskyrkor ofta fungerar, med ett par som båda är utsända).

Så, om det är någon som händelsevis skulle undra: nej, jag är inte gift med kyrkoherden. Inte med en präst överhuvudtaget. Min man är lärare, och mitt ämbete har inte ett dyft att göra med vem jag är gift med.
Så. Nästa fråga.

winter is coming?

Jag rensade bland mina facebookgrupper igår.
Ut rök ett tiotal grupper. De flesta för att de inte längre känns aktuella, eller inte längre roade mig. Och så en specifik, för att den konstant fylls av inlägg som på inget vis präglas av den vilja till förståelse och syskonlig välvilja som jag tänker mig att världen och vi själva har rätt att förvänta oss av kristna syskon. Det är gruppen "Diskussionsgrupp om handboksförslaget" som startades med det goda syftet att vara en plats där vi som tjänstgör och lever i församlingar som är remisser för Svenska kyrkans nya handbok kan utbyta tankar och diskutera förslaget.

Så upplever jag inte längre gruppen.

Den har, i mitt tycke, degenererat till att bli en plats där några av de skränigaste och bittraste motståndarna till Svenska kyrkans ledning samlas för att tillsammans beklaga sig över tingens tillstånd. Jag inser att jag blottar halsen här, jag förväntar mig till och med att en och annan kanske blir sur över att kategoriseras så, men jag är faktiskt inte intresserad av att diskutera min upplevelse. Jag är intresserad av att berätta om min sorg över tonläget i den kyrka jag älskar så.

Utan att dra några övriga paralleller låter det emellanåt från handboks- och Kyrkans Hus-motståndarna på ungefär samma sätt som det låter från sverigedemokrater. "Ingen lyyyyysssnar på oss!" "Man får inte säga vad man vill längre i kyrkan!" "Det finns en pk-kultur som förtrycker oliktänkande." "Egentligen tycker alla som vi!" Och detta basuneras ut från hemsidor, Kyrkans tidnings debattsidor, och emellanåt ledare, i facebookgrupper och andra sammanhang. Det sägs av kyrkorådsledamöter, organister, kyrkoherdar, författare och andra. Högt och tydligt. Och jag ser ingen munkavel.

Att de som inte håller med säger emot är inte att tysta någon.

Men de som längtar efter en tid då Svenska kyrkan var svenskast av alla, där alla sjöng samma liturgiska musik, där en präst var byns auktoritet, där människor glatt och frivilligt satte sig i kyrkbänkarna på den enda heliga högmässotiden 11 på förmiddagen, då kyrkan inte var det minsta politisk, då ingen någonsin var ovän med någon, då det inte var den förrförra handboken som höjdes till skyarna...de längtar efter en kyrka som aldrig funnits, och de är i mina ögon Svenska kyrkans motsvarighet till de konspirationsteoretiker som hävdar att riksdagen vill utplåna det svenska, eller vad det nu kan vara. De är foliebirettor eller foliehättor, väl matchade med omvärldens foliehattar.

Just nu går drevet mot biskop Antje. Tonläget är högt och hetsigt, och hennes teologi ifrågasätts. Sansade röster som konstaterar att hon ligger tryggt i Svenska kyrkans mittfåra drunknar i gallan från de som ropar högt om jungfrufödelsens allt överskuggande vikt, eller så hånas denna mittfåra som sekulariserad och vek.
Visst skulle det vara skönt med ett enkelt ja eller nej. Och visst kan jag också någon gång önska att svaret kunde vara "Ja, och så här tänker jag..." istället för "Det beror på hur du menar...", men att från den önskan gå till personangrepp och högljudda utträdanden, det tycker jag tyder på en ovilja att ens lyssna på den andra. Foliebirettorna har i sina egna sinnen alltid rätt, det finns bara ett svar, världen är svart och vit, och Svenska kyrkan på väg ner i avgrunden ackompanjerad av musik komponerad på 2000-talet.

Jag är ledsen över klimatet i den kyrkliga mediesfären. Ledsen över personangrepp på alla håll, ledsen över dömande och misstolkande. Och med den här bloggposten kanske jag ställer mig i den skräniga tyckargruppen, kanske orättvist kategoriserar mina meningsmotståndare på sätt de inte förtjänar, kanske misslyckas med att visa dem den kärlek som jag avkräver dem själv.

För detta ber jag om förlåtelse. Mea culpa. Jag är, som alla ni, syndare och rättfärdig. Ofärdig och alltid på väg, sitter inte inne med alla sanningar. Jag delar er oro över vår kyrka, men kanske inte av samma anledning. Men i slutändan är det bara en sak som är avgörande: Jesus är Herre. Allt annat är öppet för diskussion.

men för sjutton pepparkaksgubbar, släpp det!

Sitter här, halvsjuk, framför datorn och jagar upp mig angående pepparkaksgate (vet ni inte, googla det. Eller gör inte det och förbli lite mer övertygade om människors intelligens och välvilja än vad jag är numera).
Inte för att den där skolan ville förbjuda, och inte för att pepparkakor inte serverades, eller vad nu som är sant i denna soppa av halvsanningar och pudlar och rykten.
Utan för att folk helt enkelt inte kan släppa det.

För (lusse-)katten. Släpp det. NU tack. Eller ännu hellre igår. Det är en storm i en glöggmugg.

Sverige kommer inte att sluta existera för att några barn inte får vara pepparkaksgubbar (har inte många av oss önskar bort dem ur tågen ändå?). Det handlar inte om någon konspiration ägnad åt att förstöra svenska traditioner så att den islamistiska feministmaffian kan ta över. Det enda det här handlar om är med all sannolikhet en välmenande lärare som försökte vara så genomtänkt som det bara går. Ingen ond konspiration alls. Inte ens ett bevis på att den politiska korrektheten håller på att ta över. Bara (kanske) ett mindre smart beslut, följt av en explosion av semi-rasistiska, konspirationsteoretiska och okunniga inlägg på facebook.

Det håller på att bli negerchokladbollstatus på det här. Samma ängsliga klamrande fast vid inte så gamla traditioner (hur länge har vi haft ungar i bruna pyjamaser i tågen? 40 år?) och namn, samma envisa hävdande av sin rätt att säga vad sjutton som helst, samma hävdande av sin verklighet som den enda riktiga. Och samma frågor som måste ställas:

Varför är det så viktigt för dig att säga/göra något som kan göra andra ledsna, bara för att det är tradition?
och
Varför utgår du automatiskt från att andras motiv är att göra livet sämre för dig, och inte bättre för flera?
och till sist
Varför vidarebefordrar du automatiskt saker du inte är säker på är sanna, och struntar i allt vad källkritik heter?

Och det var det sista jag har att säga om det här. Får en nästan, men bara nästan, att vilja sluta äta pepparkakor bara för att.

om religion i skolan

Det är ju hemskt traditionellt detta med den halvårliga diskussionen om skolavslutningar i kyrkan/med religiösa inslag. Därför har jag ett litet förslag.

Det är nämligen så att här ute i delar av Europa har ungarna ingen obligatorisk religionsundervisning alls. Man kan välja religion eller etik, och om man väljer religion dyker det upp en företrädare för just din religion och ska undervisa. Det säger sig själv att det kan vara lite si och så med objektiviteten, och det tycker jag är skogstokigt. Faktiskt.
Hur i hela fridens namn ska de lära sig på ett någorlunda opartiskt sätt om olika religioner och hur de funkar? Hur ska de fatta trettioåriga kriget, om nu det kan tänkas vara viktigt? Eller korstågen, vem Lucia var, Israel-Palestinakonflikten, var Martin Luther King fick sin motivation ifrån, 9/11, diskussionen om hijab (sjal), omskärelse, kosher- och halalslakt, munkar som tänder eld på sig själva i Tibet, varför kossor inte blir uppätna i Indien, varför folk var så upprörda över att Mitt Romney (ja, ni vet, han som försökte bli president i USA nyss) är mormon, och så vidare, och så vidare. Ingen av de här sakerna har enbart med religion att göra, det är en skön soppa av historia, kultur, makt och religion i de flesta fall, men det är ett faktum att människors religiösa övertygelse, eller faktiskt även deras avsaknad av sådan, påverkar väldigt mycket i deras liv. Att beröva barn och ungdomar information och erfarenhet av religiösa uttryck (och icke-religiösa i den mån det finns specifika sådana) är att medverka till att göra dem till livsåskådningsanalfabeter, och deras okunskap blir en farlig grogrund för allsköns fördomar och rädslor.

Därför tycker jag att våra skolungdomar borde exponeras inför mer religion, och mer livsåskådningar, inte mindre. Strunta i att komma till kyrkan (också känd som "den snygga och stämningsfulla lokalen") för skolavslutningen, men bjud in imamer, präster, rabbiner, munkar, shamaner, humanist-ateistiska ceremonimästare och alla möjliga andra till avslutningen i skolan. Ge dem micken i två minuter var, och låt dem (oss!) välsigna/välgångsönska allt vad de orkar. Våra samhällen är lapptäcken av övertygelser och kulturer, låt dem få synas. Det är en sannare bild av verkligheten, och rustar barn och unga bättre, än alla slags försök till ideologitvätt.

djupa suckar

Idag röstade Church of England mot kvinnliga biskopar med en sorglig 6 rösters övervikt. Och det var lekmännen som röstade emot.
Det finns massor att undra över, och be över och bli upprörd över i hela processen. Det finns mycket att fundera över vad gäller synen på ämbete, och på manligt respektive kvinnligt ledarskap.

Men mest sörjer jag.

Jag sörjer över att människor är så rädda för förändring att man är villig att slänga bort kompetensen hos hälften av mänskligheten. Jag sörjer över att en kyrka som jag känner och tycker mycket om allt mer avlägsnar sig från vardagen hos majoriteten av engelsmän. Jag sörjer över att man, när man inser att ens beslut kommer göra vissa arga, och andra lättade, väljer att hellre stöta sig med de som ivrar för förändring än de som helst inte hade sett några kvinnliga präster alls.

En av mina vänner skrev på Facebook att hon tycker att hennes kyrka är för rädd för schismer. Den rädslan hindrar mycket. Jag håller med. En annan av mina vänner argumenterade istället för tålamod och att allt inte måste ske i min tid. Det finns sanning även i det, men lite vasst kan jag också tycka att det är väldigt lätt att argumentera så för en man som aldrig har varit så slentrianmässigt ifrågasatt vad gäller sin lämplighet för ämbete i kyrkan, utifrån sitt kön i alla fall.

Rachel Held Evans skrev klokt på sin blogg. Det finns säkert många andra som tänkt ännu klokare, och jag utesluter inte på något sätt att det finns kloka människor även på andra sidan. Men idag sörjer jag för mina systrar i den engelska kyrkan, vars ledarskap är oönskat.

uppsala och stort möte

Fredag-lördag var jag i Uppsala och ärkebiskopens möte för barn och unga.
1100 kyrkoarbetare, frivilliga, representanter från andra organisationer och samfund träffades, lyssnade på föredrag och tal, åt, firade gudstjänster, sjöng och gick på seminarier.

Det var bra dagar. Jag njöt av att träffa gamla och nya vänner och göra nya bekantskaper. Det var härligt att känna sig som en i en stor skara som bryr sig om och kämpar för barns och ungas framtid och nutid. Många av föreläsarna och inspiratörerna var fantastiska och tankeväckande. Under estradprogrammen vill jag särskilt framhålla Morgan Alling, Lars H Gustafsson, ärkebiskop Anders Wejryd och framförallt Dogge Doggelito (!). De delade med sig av erfarenheter, var öppna med vad och vem som burit dem genom det svåra och förmedlade hopp. Seminarierna var, enligt twitterflödet (hashtag: #äbmöte), också fulla av klokskap och erfarenheter, och det gällde också de som jag var med på.
Och konferensväskan var full med finfina böcker som jag snart ska kasta mig över (efter basaren *host*).

Med det sagt, fanns det också sådant som kunde varit bättre:
Tekniken strulade på alla panelsamtal jag var på.
Flera som jag pratade med kände att det var väl prästtungt i panelerna.
Gäster från andra organisationer och samfund var utelämnade till att klara sig själva i denna enorma sjö av internskvaller och återknytande av bekantskaper som det blir när svenskkyrkliga från alla hörn träffas.
Man kanske borde fundera ännu ett varv vad gäller om det ska serveras alkohol på ett möte som handlar om barns livssituation, och där just alkohol är en av de vanligaste orsakerna till att barn far illa.
Jag saknade någon form av större inspirationstorg där utställare från företag kunde blandas med organisationer och folk från församlingar som hade bra saker att berätta.
Morgonmässa 7.30? När frukosten på hotellet började serveras 8? Hm.
Och till sist, kanske den största invändningen - barns och ungas röster hördes knappt alls. Det var ett möte OM snarare än med, förvisso, men nog borde man kunnat finna vägar för att hela tiden tänka in hur de skulle kunnat vara en tydligare del. Det blir svårt att lyssna till barn när de inte är på plats.

Men, icke desto mindre, helhetsintrycket är positivt. Jag hoppas på fler sådana här möten, tror att de skulle kunna vara regelbundet återkommande och en stor kraftkälla.

Holland i bilder och tankar

Vi åkte på en liten resa, familjen och jag. Här är bilder från den.

Första anhalten var Rotterdam, och Svenska kyrkan där. Lena, assistent och musiker där, tog emot oss och öppnade sitt hem, och vi gullade med snörvlig bebis en stund. Sedan gav vi oss ut på stan.

Trots, eller kanske på grund av, att Rotterdam är så nytt (i stort sett allt blev bombat under andra världskriget) charmade staden oss, lite sådär underifrån. Totalt respektlös arkitektur, närheten till havet och en sanslös mix av människor gjorde vår promenad riktigt rolig.
Efteråt kollapsade vi hemma hos Lena och Mikael (präst i Svenska kyrkan i Rotterdam), lagade mat och skrattade tills det var dags att gå och lägga sig. Härlig kväll!

Dagen efter, i morse alltså, åkte vi till Amsterdam tidigt på morgonen. Staden tog emot oss med snålblåst, vackra vyer och självmordsbenägna cyklister. Vi vandrade från centralstationen ner genom kanalområdet Jordaan, för att till slut hamna i den timslånga kön till Anne Franks Hus.

Museet var drabbande. Vi grät allihop. Sofia deklarerade att hom hatade det här museet, men tillbringade mycket tid under resten av dagen med att rita Anne, och skriva om besöket och Anne Franks liv. Vi visste ju att hon skulle bli oerhört berörd, men det här är så viktigt. Jag är oerhört glad att vi lade tiden och genomled kön.

Och sedan strövade vi fram och tillbaka. Vi åt pannkakor och drack kaffe, köpte små souvenirer här och där, och hittade lustiga små affärer. Den ovan kändes som något för vännerna i Malmö. Och så pratade vi om allvarliga saker som narkotika (det luktar verkligen marijuana överallt) och prostitution och främlingshat. Och överallt såg vi Swarte Piet, Sinterklaas medhjälpare.

Godis med Piet. Pietparuker. Black face-smink. Böcker om Sinterklaas med sin uppassare. Omslagspapper med Piet. Det fullständigt kröp i kroppen. Hur i hela fridens namn kan det gå? Är det ingen som reagerar?

Många tankar snurrar i huvudet just nu. Länder som berömmer sig om att vara frihetens bastioner, sådana som Holland och Danmark, hur kommer det sig att denna frihet alltid måste uttrycka sig i termer av rasistiska påhopp, lagstiftning, partier och "rätten" att fullständigt strunta i de ärr som århundraden av förtryck och kolonialism har lämnat? Hur kommer det sig att den enes frihet att röka på är viktigare än den andres trygghet att inte utsättas för frestelse? Jag har inga svar, men det bekymrar mig. Var tog solidariteten vägen?

Ja, jag är politiskt korrekt. Och stolt över det.
Otto Frank, Annes pappa, får avsluta det här, för det kan inte sägas bättre.

på resande fot igen

Ja, det är ingen lång resa direkt, men ändå. Jag har ju inte ens packat upp allt sen sist!
I alla fall. Är på flygplatsen. I morgon viger jag goda vänner ute på Österlen. Det är en ynnest att få göra sånt.

Till avdelningen "hur tänkte ni där?" hör det här fotot, från flygplatsen.