smaka och se att Gud är god

De sista skälvande timmarna på Kreta är här.
Jag sitter på terrassen och ser ut över ett gråblått oroligt hav. Det blåser och regnar, men det är varmt. Doften av jord och jasmin fyller luften. En arg tupp gal i protest borta vid klostret.

Dagarna här har varit en glimt av paradiset. Det är som att hinnan mellan himmel och jord är tunnare på det här stället. Flera gånger har mina ögon tårats när den överväldigande känslan av riktighet, av helhet, har drabbat mig. Prosopos me prosopos, ansikte mot ansikte.

För en stund sedan började jag ta mina inre farväl, och tänkte att resan tillbaka till verkligheten börjar nu. Men är det så? Kanske är detta verkligare? I alla fall är detta en oas, en plats jag kommer att återkomma till.

Med mig hem bär jag en citron jag plockade igår, en liten flaska kretensisk likör, en påse rökelse från Athos och traktens goda olivolja. Och ett hjärta fullt av längtan och lugn. Smaka och se, dofta och hör. Gud är god.

Så småningom kommer det funderingar här, om dofter och smaker och tillbedjan med allt jag är. Men nu får det räcka med två bilder. I S:t Makarios grottkapell firade vi mässa i morse, och aldrig har orden "mötesplats mellan himmel och jord" känts starkare.

kreta!

I morgon sätter jag mig på flyget mot Kreta och tre dagars retreat på OAC.
Nej, det är inte det minsta synd om mig.

Utlandskyrkans (dvs Visby stifts) biskop Sven-Bernhard ska leda retreaten och jag ser fram emot att lära känna honom lite bättre. För att inte tala om hur jag ser fram emot de 24-26 grader det kommer att vara, och tystnaden, och den grekiska maten.

Nej, som sagt. Inte det minsta synd om mig. Tänkte att jag ska läsa och skriva en del också. Och be, förstås. Ja, det blir bra det här.

Och på tal om tystnad (nu blir det långsökt) så är det väldigt tyst i rymden för det mesta. Men där Soyuz susar fram är det ljuv musik. Är nog en smula förälskad i kommendör Chris Hadfield, trots att han har mustasch.

det här med kyrka och familj

Att byta kontext sätter igång saker inuti en. I mig.
Jag har i flera månader gått och känt någonting angående att vara kyrka och församling och präst. Jag har känt en viss oro inför tillbakaflytten (om två år, det gäller att börja oroa sig i tid. Jisses), och för en tid sedan lyckades jag formulera varför.
Jag är helt enkelt rädd för att komma tillbaka in i myndighetsutövandet, nio-till-fem-kyrkan, Församlingen Arbetsplatsen, kontorslandskapen och de slutna gruppernas kyrka.

Lika bra att jag säger det med en gång: Jag älskar Svenska kyrkan. Jag älskar vår liturgi, vårt sökande efter vägen framåt, vår vilja att vara relevanta och nära, jag gillar till och med hierarkierna.

Men det jag inte älskar är allt det jag ser utifrån.
Hur man måste beställa tid för att ens se en präst. Hur man bara kan engagera sig genom att bli kyrkvärd eller kaffekokare. Hur församlingsanställda stönar när det blir kvällsjobb en tredje kväll i en vecka. Hur församlingar har enorma resurser i form av anställda och lokaler, men ingen gemenskap att fylla lokalerna med eller ens gemenskap nog bland de anställda att vara nyfikna eller välvilliga angående "varandras" verksamhet. Och jag kan bara inte förstå hur församling efter församling har öppettider mellan 10 och 12 på vardagar, förmiddagsträffar och församlingsresor till hembygdsgårdar, och sedan beklagar sig över att de "mitt i livet" inte kommer till församlingen.
Och jag har kommit att förstå hur djupt rotad dubbelmoralen är: vi anställda kräver av frivilliga och församlingsmedlemmar att lägga sin fritid, ibland till och med ta ledigt från sina jobb, för att ta del av det vi erbjuder medan vi själva inte är villiga att lägga ens en sekund av vår fritid i vår församling.

Jag vet, det är inte oproblematiskt, detta. Visst handlar det lite grann om arbetstider och förväntningar också. Men nog är det någonting skevt när vi inte vill jobba kväll för att vi vill åka hem till vår familj, och därmed berättar för alla i hela världen att församlingen inte är en plats, ens för oss "proffs-kristna" där familjeliv kan blomstra? Om inte familjen vill komma till församlingen, leva med församlingen, visst gör vi något fel då? Ska inte en församling vara en familj? Full av egenheter och osäkerheter, med starka personligheter och tillbakadragna kufar, med högljudda tonåringar och läsande ettagluttare?

Det kommer komma fler inlägg av den här typen här på bloggen. Jag är långt ifrån klar med de här tankarna. Och det finns hopp. Maria Schottenius krönika för några veckor sedan visade på ett annat sätt att tänka församling, här och där växer det upp gemenskaper som fokuserar på livet tillsammans snarare än öppettider och grupper. St Lydia's i Brooklyn i New York (videon nedan) är en sådan. Och ja, många av utlandsförsamlingarna är sådana. Ofta har jag hört utlandskyrkofolk prata om att vi kan lära hemmakyrkan mycket, men oftast har det handlat om hur man hushållar med resurser (jag håller med) eller engagera frivilliga, men jag tror att den största och viktigaste lärdomen också är den svåraste: att vara kyrka som minoritet, utan myndighetsanspråk, bara en öppen famn och en familj där just du är välkommen. Här lever vi kyrka, vi jobbar inte i den.

Det här blev långt, och processen är sannerligen inte klar. Det finns många problem med utlandskyrkorna också, självklart. Men ändå. Framtidens kyrka ligger inte i ökat pappersarbete eller större enheter. Framtidens kyrka finns i oss, och i livet vi lever tillsammans.

en middagskonversation (eller "vad som händer när rollspelare gifter sig med präster")

Dottern geggar med vaniljsåsen, formar någon slags mönster.
Dottern: "Vad ser det här ut som?"
Jag: "En pilgrimssymbol, en mussla."
Maken: "Cthulhu. Eller ett tassavtryck från en utomjordisk ödleras som håller på att ta över jorden."
Jag: "Det skulle också kunna vara en vänlig utsträckt hand."

Ibland finner jag extra stöd i Första Korinthierbrevet 7:14: "Ty mannen som inte tror har helgats genom sin hustru" ;)

upstairs downstairs

Som "alla andra" har vi fastnat i Downton Abbeys garn. Intriger, vackra kläder, fantastiska repliker, omöjlig och möjlig kärlek, samhällsomstörtande - alltihop finns där, och i dess mitt den oöverträffade McGonagall änkegrevinnan lady Violet, spelad av Maggie Smith. En blick, ett lätt skakande på huvudet, och hon förvandlar vilket meningsutbyte som helst från ett platt växlande av repliker till ett darrande tassande över minerade isflak. Mästerligt!

En sådan dag

Detta är mina fötter. Vår soffa och barnets täcke. Jag vill inte röra mig härifrån. Det är, helt utan anledning, en sån dag idag.

il fait chaud

Idag är det varmt (ja, för er icke-frankofona är det en översättning av rubriken. Ordagrant "han gör varmt". En av de där märkliga sakerna som min franskalärare hävdar är det som gör språket "charmant".)

I alla fall.

Som de flesta bloggare som jag läser nuförtiden måste jag ursäkta mig för den bristande uppdateringstakten. Ni vet, livet och allt det där som kommer emellan. Resor till Sverige strax efter påsk (trevligt om än för kort), besök från flera uppsättningar vänner. Och dagens 22-gradiga värme, vilken fullständigt tvingade mig till att tillbringa större delen av dagen utomhus. Pliktkänsla 1 - Blogg 0. Eller i alla fall Härligt sommarväder 1 - Gömma sig inomhus vid datorn 0. För tjugo år sedan hade jag prioriterat annorlunda (förutom att jag inte hade en dator då, eller internet, men i alla fall, ni fattar).

Annars i det här Brysselprästlivet rör sig det mesta runt schlager nu. Kören har gått in i någon slags träningsoverdrive, vilket inte är det minsta märkligt eftersom Magnus Carlsson landar om fjuttiga 6,5 veckor, och då måste alla schlagernummer sitta som berget. Och dansnumren, och kläderna måste vara inköpta. Hysteriskt roligt är det, och ska det bli (och nervöst, jag ska ju sjunga solo gu'bevars).
Lördag 1/6 är det som gäller, så det är bara att köpa de där flygbiljetterna nu (hit alltså, skulle det händelsevis vara någon bosatt i Belgien som läser det här föreslår jag tvärtom att inga flygbiljetter köpes inför den helgen, utan att du stannar i Bryssel och kommer och lyssnar)!