om tron, i grunden

Jag har för vana att planera in ett "öppet hus" för konfirmander och deras släktingar dagen innan konfirmationsgudstjänsten. Det är roligt att få träffas under mer avslappnade former och få avsluta tiden ihop på det sättet, eftersom de flesta konfirmander ska hem direkt för mottagningar och dylikt på själva dagen.
I helgen hade vi vårt, och det var fullt med glada föräldrar och gott fika och spännande samtal. Vi talade om Augustinus, bikten, Jung, Heather Nova, tolvstegsprogrammen, Thomas av Aquino, intelligent design, Marcus Aurelius, kristendomens inneboende radikalitet, dopet, Hitchens osv. Det är så spännande att möta människor med tankar och funderingar!

En sak vi talade om är huruvida människor har ett anlag för tro. Samtalet fördes på engelska, så jag gjorde en distinktion mellan "faith" och "belief", och definierade det första som en tilltro till något större än mig själv, och därmed någonting som är medfött hos alla. Det andra är, i min definition, ett sätt att finna plats för denna tilltro inom ett trossystem. Dessvärre har svenskan samma ord för dem båda, precis som vi beklagligt nog har samma ord för "parish" och "congregation".

Hon som jag talade med såg "faith" mer som en förmåga. Vissa är musikaliska, andra har tro. Jag hävdade att "faith" i min tolkning är en slags anlag, en grundläggande nödvändighet för ett liv tillsammans med andra. Babyn har inte svårt att tro, eftersom allt runtomkring den är större och oförståeligt. I själva verket är denna tro, denna tillit, nödvändig, eftersom babyn är helt beroende av allt det stora och oförståeliga. I den tolkningen kunde vi mötas.

Detta är också grundtanken som gör det möjligt att döpa spädbarn. Ett sakrament "fungerar" när det tas emot i tro. Om tro skulle vara någonting som är färdigformulerat, något som har bestämda regler och dogmer, då skulle vi vara tvungna att vänta. Men nu handlar det mycket mer om "faith" än "belief". Kanske, och nu tänker jag lite löst, är det i själva verket så att dopet hjälper människan att ge sin "faith" uttryck i "belief"?

Vidare tänker jag att det egentligen är mer förödande för en människa att förlora "faith" än "belief". Kläderna som omger tilltron kan vara olika, den kan till och med yttras i oreligiösa termer (vilket jag upplever att det finns ateistiska tänkare som gör, tex Alain de Botton). Men förlorar en människa sin tilltro, då blir det svårt för henne att leva med andra människor, hon förlorar hoppet.
Följden blir, och detta kanske är kontroversiellt, att jag ser det som oändligt mycket viktigare i mitt uppdrag som präst att hjälpa människor att känna "faith" än "belief". Jag är glad och tacksam över min kristna tro, och berättar gärna om den. Men budskapet från Gud är om och om igen "Var inte rädd." Var inte rädd, ha tilltro.

I konfirmationsgudstjänsten predikade en av våra konfirmander om vikten av församling (som i "congregation"). Hon uttryckte det som en gemenskap där inte alla behöver tro allt, men vi gör det tillsammans. Tillsammans tror vi. Tillsammans uttrycker vi "belief", för att vi har "faith" tillsammans.

utlandskyrka...fast hemma

I eftermiddags höll jag den engelskspråkiga, ekumeniska gudstjänsten i Lunds domkyrka.

På många sätt var det var som att vara hemma i utlandskyrkan. Folk gled in fem minuter för sent, kände varandra och hälsade, tog roller och ägde sin gudstjänst. De sjöng med i bekanta psalmer ("We used to sing this a lot back home in Kentucky!"), nickade igenkännande vid vissa passager i predikan... Det fanns skillnader också, förstås. En så multikulturell församling har vi sällan i Bryssel. I dopkapellet i domkyrkan fanns i kväll människor från Tjeckien, Kina, Nigeria, USA, England, Indien och en massa andra länder.

Men vad roligt det var att få vara en del av detta! En liten bit utlandskyrka, fast hemma i Sverige. Och så viktigt det är. Brysselförsamlingens fd volontär A satte ord på anledningen när hon konstaterade att det kändes konstigt och lite fel att fira gudstjänst på engelska. Vårt språk bär så mycket mening, ligger så nära vilka vi är som människor, hur vi tror och talar och älskar, att möjligheten att få be och sjunga på sitt eget modersmål är enormt viktig. Det är anledningen till att utlandskyrkan finns, även om många svenskar runt omkring i världen skulle kunna gå i de lokala församlingarna, och det är anledningen till att gudstjänster firas på andra språk i Sverige. Det är nyttigt att möta annat, tankeväckande och upplivande, men det är skönt att få vila i det egna också.

Och ändå, trots språkskillnader och kulturskillnader, delar vi samma Gud, samma ordning, samma bröd. Det är nåd. Det är evangelium.

veckomässa med sprickor

Det finns en speciell sorts närvaro och Andlighet (ja, med stort A, eftersom jag menar Helig Ande) i den lilla gudstjänsten (skrev en gång om den här).
I kväll var vi totalt sex personer. Det är inte ofta jag får leda veckomässan, det är kyrkoherdens gudstjänst, men just nu är han bortrest, och jag tog hand om den. Och det var så skönt med det lilla formatet, med den improviserade beredelsen, med de kända ansiktena med ögon så fulla av vänskap och omtanke. Det var precis vad jag behövde idag. Ibland placeras vi på precis rätt plats på precis rätt tid.

Beredelsen handlade om Leonard Cohens "There is a crack in everything, that's how the light gets in." och det japanska "kintsukuroi" (se sedan) och hur vi har en Gud som inte stöter bort oss för att vi inte är perfekta. Tvärtom.

storteologi

Den något friskare pastorskan har i kväll ägnat sig åt nattvardsteologi, eftersom det i morgon är Brödsöndagen, och det ska predikas om livets bröd och kannibalism och sådant skojigt (för den som vill tjuvkika ligger predikan redan ute, här). Huvudet snurrar, men skojigt är det att gräva ner sig i texter och kommentarer emellanåt. Flexa exegetikmusklerna, liksom. Hantverkarkunskapen.

I övrigt har det varit över 20 grader varmt, jag har druckit Kriek på uteservering och vi har begått grillpremiär med sparris och halloumi, samt druckit rosévin. Lite sommar såhär i slutet av mars. Det har sina fördelar att leva på kontinenten.

10000 röster

På Möllevångstorget, ett stenkast från vår lägenhet i Malmö, samlades idag nästan 10000 människor för att protestera mot nazism, fascism och rasism.

10000.

Det är bra många det. Så här många, faktiskt, sett från en väns fönster.

Det gör mig glad. Varm inuti. 10000 röster för människovärde och demokrati. Jag hade gärna varit där.

Istället predikade jag i samma ämne två gånger till små skaror, i Bryssel och Luxemburg. Men många bäckar små. Tillsammans kan vi vända det här till något stort och vackert och hoppfullt. 

Håll ut! 25 maj är det EU-val, 14 september val till kommun, landsting och riksdag. 10000 röster är många, men vi måste bli fler. Håll ut! Sprid hopp och glädje och framtidstro. Vi kan.

kors i pannan och blod som droppar

En liten skara samlades runt skålen med aska i kväll. Fastan är inledd. I år är fastedisciplinen vegetarisk kosthållning, inga sötsaker, tideböner och säkerligen nån Instagramutmaning eller något.

Vid kyrkvinet efter mässan (kaffe är ingen hit kl 20…) kom vi in på gamla läsarsånger, och jag reagerade, som jag ofta gör, på blodsteologin, dvs tanken på att Jesus var tvungen att dö på det mest blodiga, smärtsamma och genomgräsliga sätt för att Gud skulle kunna förlåta oss människor våra synder, vi tvättas så att säga i Jesu blod. Det här är vanlig, historiskt sett korrekt, teologi, och något som avspeglas i många av våra mest älskade psalmer, tex vers två i Bred dina vida vingar (ps 190).

Jag har flera problem med detta, framförallt i vad det gör med bilden av Gud. En sadistisk voyeur, kallade en av mina vänner det.

Så jag skulle vilja erbjuda ett annat sätt att se på Jesu död och frälsningen, som inte är speciellt kontroversiell. Kanske ändå finns en och annan av er som gärna stämplar mig som hädare och kättare, och det får väl vara så då. Ord kan betyda olika saker i olika tider.

Jesus dog för våra synders skull. Han dog för att vi människor, och våra samhällssystem, är djupt skadade och oskyldiga människor drabbas om och om igen av vår okunskap, själviskhet, makthunger, likgiltighet och så vidare. Med ett sammanfattande ord: arvssynden. Jesus dog, precis som andra oskyldiga människor, och delade därmed de allra svagastes villkor, utlämnad åt maktens godtycke.

Men det är inte den döden som i sig räddar mänskligheten från evig död.

Det som räddar oss är Jesu uppståndelse från de döda. Den hade kunnat hända om han hade trillat och slagit ihjäl sig, om han hade blivit sjuk och dött, eller om han blivit gammal och svag. Uppståndelsen är inte beroende av vilken slags död Jesus dog.

I någon slags vilja att förklara allt, blev sättet Jesus dog nästan viktigare för många teologer, än att han uppstod. Men det finns ingen "mening" med att Jesus dog på det sättet, inte mer än vad det finns med vilken orättvis, oskyldig död som helst. Jesus fulla mänsklighet och totala identifikation med de svaga ledde honom till Golgata, men inte på grund av att Gud krävde blod för att kunna förlåta oss, utan på grund av att Gud ville dela allt det som är människans lott. Av kärlek till oss alla som Guds barn, blev Gud i Jesus så svag, så mänsklig, att döden för människors hand blev resultatet.

Därför kan vi vända oss till en Gud som förstår vad det är att vara avskydd, förföljd, svag, hjälplös, tvekande, sörjande. Men också skrattande och älskande, en Gud som vet hur man grillar färsk fisk och hur man drar upp vatten från en brunn. Och framförallt: vår Gud dog som en människa dör. Och erbjuder oss alla den erfarenhet som Jesus sedan gjorde - en uppståndelse till evigt liv.

en guide till dig som vill anställa en au-pair

Nu har jag varit präst i snart två år i en församling där det regelbundet samlas en hel bunt au-pairer, och jag har hört alldeles för många märkligheter. Så därför tänkte jag sammanställa en liten guide här, i all ödmjukhet, till dig som funderar på att anställa en au-pair. Se också den här sammanställningen.

1. Minns att du är en arbetsgivare. A r b e t s g i v a r e.
Inte kompismamma. Inte värdfamilj. Du gör inte den här personen en tjänst, du köper hens arbete. Trots att ursprungsidén med au-pairerna var kulturellt utbyte, är au-pairen numera mest en barnpassare som bor i familjen.

2. Skriv ett kontrakt.
Japp. Du kanske hellre vill köra "vi är väl vänner och kan prata ifall det skulle uppstå problem", men att göra det är att svika ditt arbetsgivaransvar, är tveksamt rent lagligt sett, och försätter au-pairen i en helt omöjlig beroendesituation. Dessutom finns det då ingenting som hindrar hen från att bara dra om saker och ting inte passar, och då sitter du på pottkanten.

3. Minns att din au-pair är en ung person, oftast 19-20 år, som just slutat gymnasiet. Hen har i allmänhet inte bott hemifrån förr, bor utomlands för första gången, har eventuellt inte lagat mat eller bäddat en säng innan hen landar hos dig. Förvänta dig inte en professionell nanny, eller egentligen överhuvudtaget en person som har någon större erfarenhet, eller ser sin framtid i, barnomsorgen.
Vill du ha en nanny, betala för en nanny.

4. Minns att din au-pair har bestämda arbetstider (högst fem timmar om dagen), och lediga dagar (minst en i veckan). Allt som övergår detta bör betraktas som övertid och kompenseras därefter.
Hjälp också dina barn att respektera au-pairens lediga tider. Au-pairens rum bör vara en plats där hen får vara ifred när hen är ledig.

5. Au-pairen kommer att behöva din hjälp för att komma på plats. Hjälp hen med kontakter med myndigheter, anmälan till språkkurs osv. En bra start kommer göra din au-pair mycket gladare.

6. Prata igenom familjens regler noga, och håll dig själv till dem! Detta är, galet nog, en av de vanligaste anledningarna till att det skär sig. Au-pairen tar mängder av konflikter med barnen på grund av regler som ska hållas, och sedan kommer föräldern hem och ger omedelbart barnet den eftertraktade och förbjudna kakan. Det är dålig barnuppfostran, och det är djupt orättvist mot au-pairen.
Visa också dina barn att du stöder au-pairens beslut (om de inte är alldeles uppåt väggarna). Ibland kanske du inte skulle gjort på just det sättet, men du binder ris åt au-pairens, och i förlängningen din, rygg om du kritiserar hen inför dina barn och därmed får dem att tappa all respekt för hen.

7. Du är inte au-pairens mamma eller pappa. Hen är en vuxen person. På sin fritid har hen lika stor rätt som du har att dricka alkohol, ha sex eller resa, eller göra en hel massa andra saker inom lagens ram. Au-pairen bor i ditt hus, ja, men visa hen lika stor respekt för privatlivet som du förväntar dig tillbaka. De flesta normala 19-åringar uppskattar inte tanken på att tvingas leva i celibat i ett år bara för att du förbjuder pojk- eller flickbesök på rummet.

8. Kolla läget med jämna mellanrum. Lyssna. Kom med konstruktiv kritik, men i ett lugnt sammanhang. Sätt er ner och utvärdera. Var beredd på att au-pairen kommer att längta hem, inte kommer överens med barnen då och då (minns att du inte heller kommer överens med dina barn då och då!), kan behöva vara ledig när det är obekvämt, och kan bli sjuk. Ta ditt arbetsgivaransvar, helt enkelt, och se till att au-pairens arbetsmiljö, såväl rent fysiskt som psykosocialt, är bra.

9. Gör det möjligt för au-pairen att träffa andra au-pairer, till exempel via den lokala Svenska kyrkan. Och förhör inte au-pairen om vad de har pratat om där. Sannolikheten är rätt stor att de har pratat om dig, och det kan vara din allra bästa möjlighet att få en riktigt bra au-pair även nästa gång. Bra arbetsgivare är uppskattade. Dåliga arbetsgivare får svårt att anställa.

Sådärja. Det finns säkert sådant som kanske ska läggas till. Någon som vill bidra?

ändrade planer

Förra veckan var jag i Antwerpen. Där firade familjen och jag familjemässa med åtta äldre.

Idag var jag i Luxemburg. Där firade jag söndagsmässa med fem barn och deras fem föräldrar.

Fast familjemässan i Antwerpen fick en lång predikan, och söndagsmässan i Lux fick Lasaros uppståndelse i berättelseformat. Jag slopade den predikan jag tänkt hålla, vilken var samma som i Bryssel (finns här). Inte för att det var planerat så, utan för att det fick ändras på studs när det visade sig att detta borde varit en familjemässa. I alla fall. Familjerna, som liksom hamnade på gudstjänst nästan av en slump, var nöjda och glada och nästa gång kanske den unge herrn vågar sig fram till orgeln.

Och för övrigt kanske detta talar för att handboksutredningen är något på spåren när den slopar alla olika mässformer och istället gör den enda formen mer flexibel?

predikan

Såhär blev den. Predikan alltså.
Ibland har man nytta av prokrastinering och facebook. Ibland.

http://prastflickealster.blogspot.be/2012/09/predikan-13-e-3-2012-medmanniskan.html