utlandskyrka...fast hemma

I eftermiddags höll jag den engelskspråkiga, ekumeniska gudstjänsten i Lunds domkyrka.

På många sätt var det var som att vara hemma i utlandskyrkan. Folk gled in fem minuter för sent, kände varandra och hälsade, tog roller och ägde sin gudstjänst. De sjöng med i bekanta psalmer ("We used to sing this a lot back home in Kentucky!"), nickade igenkännande vid vissa passager i predikan... Det fanns skillnader också, förstås. En så multikulturell församling har vi sällan i Bryssel. I dopkapellet i domkyrkan fanns i kväll människor från Tjeckien, Kina, Nigeria, USA, England, Indien och en massa andra länder.

Men vad roligt det var att få vara en del av detta! En liten bit utlandskyrka, fast hemma i Sverige. Och så viktigt det är. Brysselförsamlingens fd volontär A satte ord på anledningen när hon konstaterade att det kändes konstigt och lite fel att fira gudstjänst på engelska. Vårt språk bär så mycket mening, ligger så nära vilka vi är som människor, hur vi tror och talar och älskar, att möjligheten att få be och sjunga på sitt eget modersmål är enormt viktig. Det är anledningen till att utlandskyrkan finns, även om många svenskar runt omkring i världen skulle kunna gå i de lokala församlingarna, och det är anledningen till att gudstjänster firas på andra språk i Sverige. Det är nyttigt att möta annat, tankeväckande och upplivande, men det är skönt att få vila i det egna också.

Och ändå, trots språkskillnader och kulturskillnader, delar vi samma Gud, samma ordning, samma bröd. Det är nåd. Det är evangelium.