Först av allt - detta är INTE en film man tar sina barn till. Den skiljer sig enormt mycket från de pastellfärgade bilderböckerna med lyckliga små djur och en leende Noa. Snarare skymtade Dorés bibelillustrationer förbi då och då.
Det är tveksamt att ta konfirmander till den här filmen. Inte utan en rejäl dos av historisk-kritisk bibeltolkning innan, och inte utan att vara beredd på en konfirmandgrupp som möjligtvis kommer känna mer sympati för de människor som drunknar, eller Noas ende mer rebelliske son, än för Noa själv eller framförallt Gud.
Filmen gör avsteg från bibeltexten i en del fall. Vissa av dessa är baserade på Henoks bok, en apokryfisk (dvs en biblisk bok som inte ingår i kanon [=de böcker som utvalts att ingå i den officiella Bibeln]) judisk bok som tillskrivs Noas farfarsfar Henok. Andra är baserade på assyrisk eller babylonisk legend (liksom faktiskt hela tanken på syndafloden!), och ytterligare andra är påhitt av filmmakarna för att fylla ut hål eller göra dynamiken mellan personerna mer spännande.
Jag har inga större invändningar mot någon av tilläggen, faktiskt. De varken minskar eller ökar vidrigheten i berättelsen.
Noa är en hedersman av klassiskt gammaltestamentligt snitt. Han gör det som han blivit tillsagd, och tar sin familj med sig, alldeles oavsett hur de förhåller sig. Däri finns filmens grundläggande konflikter. Dels mellan Noa och Ham, eftersom Ham är mer nyfiken och mer självständig än vad som är nyttigt för en pojke i ett bokstavligen patriarkalt system att vara, och dels mellan Noa och resten av hans familj när han, i en snygg parallell till Abrahams offer av Isak, vill döda Sems döttrar.
Det här tjurnackade förhållningssättet, att göra vad som krävs oavsett konsekvenserna, är också den kvalitet som gör att Noa är den utvalde. Han får det gjort, som han själv konstaterar. Han är inte godare eller bättre än någon annan, men han fullföljer det som måste göras. Det är en obehaglig tanke. Skulle Gud (som kallas Skaparen i filmen) verkligen föredra en man som struntar i känslor och konsekvenser framför en som visar barmhärtighet? Det visar sig att det inte är så enkelt.
Noa väckte många känslor hos mig och hos maken. Jag var mest fascinerad, vände och vred på skillnaderna mellan filmen och Bibeln, uppskattade att Aronofsky inte på något sätt väjde för mörkret eller de enorma skuldkänslor den överlevande familjen måste känt. Den märkliga lilla bibeltexten om hur Noa dricker sig berusad efter att ha gått i land får därmed en mycket rimlig kontext. Maken var arg, både på Noa och på Gud. Vi hade ett långt samtal i bilen hem om mänsklighet och Gudsbild och GT gentemot NT och så vidare.
Många kristna har haft många invändningar mot filmen. Utan att ha satt mig särskilt grundligt in i anledningarna till detta skulle jag tro att den främsta invändningen är en känslomässig en. Berättelsen är för gräslig, för mörk och våldsam, målar Gud i ett närmask psykopatiskt ljus. Där kommer den historisk-kritiska läsningen i alla fall mig till hjälp. Bara för att Gud sägs göra alla dessa hemskheter (och många fler i Gamla testamentet) betyder det inte att det faktiskt är så att Gud har gjort dem. Bibeln berättelser är vittnesmål om ett folks brottning med tillvaron och Gud. Ibland är dessa berättelser legender (med avsevärd inspiration från andra legender i närområdet), men det betyder inte att det som är berättelsens kärna, relationen mellan Gud och folk och det senares sökande efter mening, är mindre sann. Vi människor vill så gärna ha en förklaring till allting, och helst en syndabock som inte är vi, att vi tillskriver Gud mycket vi inte kan hantera på annat sätt. Många gör likadant idag. Enligt vissa orsakades orkanen Katrina av Guds vrede mot homosexuella.
Men Gud är inte sådan. Gud är inte en micromanager, inte en voyeuristisk psykopat. Gud är inte heller annorlunda under gammaltestamentlig tid än under nytestamentlig (den tanken är rätt vanlig, men den målar judisk tro i ett rätt obehagligt ljus), men berättelsen om Gud är annorlunda. Gud försöker och försöker och försöker nå oss med sin kärlek, och vi missförstår, eller vänder oss bort, eller svarar lite ljumt då och då. Till slut ger Gud upp sin gudomlighet för att komma oss nära, så nära så att Gud blir en av oss, så nära så att Gud dör för och med oss. Nu är vi i Stilla veckan, och vilken tid är mer lämpad att minnas just Guds svaghet och kärlekstörst än just den här?
Tillbaka till filmen. Jag är nämligen inte helt nöjd, trots allt.
Invändning ett: Om vi nu befinner oss i ett mytiskt förflutet, komplett med stenjättar och märkliga maskiner (estetiken är rätt mycket Mad Max emellanåt), och kvinnorna har byxor och är barhuvade, kunde inte då relationerna varit mindre patriarkala? Noas hustru Naameh (woohoo, hon har ett namn!) har en konversation med uråldrige farfarsfar Metushelach om att försöka påverka Noa till att låta pojkarna få hustrur och barn, och Metushelach påminner henne om att det är Noas beslut och bara hans. För övrigt är filmen synnerligen heteronormativ också, även om det nog är svårt att komma ifrån i en berättelse där heterosexuell tvåsamhet är i själva kärnan, och den är tack och lov inte så betonad som den skulle kunnat vara.
Invändning två: Alla skådisarna är vita som snö. Det finns inte en enda minoritet representerad, varken på eller utanför arken. Det hade väl åtminstone varit klädsamt om folket hade sett ut som man gör runt Medelhavet? Att, som vissa bloggare gjort, begära att Ham skulle se afrikansk ut (enligt traditionen att han var afrikanernas stamfader) skulle orsakat en hel massa nya problem med hur afrikaner avbildas, med konflikten mellan honom och Noa och så vidare, men man kunde i alla fall valt att låta familjen se ut som de kommer från Mellanöstern.
Båda dessa invändningar känns som eftergifter gentemot en mer konservativ del av amerikansk kristenhet, något som verkar ha misslyckats helt. De avskyr filmen.
Aronofsky är modig som tar sig an en så pass våldsam och kontroversiell bibeltext och gör den till en enorm Hollywoodproduktion, och jag är glad att den gjordes. Den kunde gjorts en liten smula bättre, men i det stora hela är jag nöjd. Ska bli spännande att höra och läsa vad andra svenska teologer och andra tycker.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar