sluttider

Long time no see...

Rapporten om den långa resan får vänta ett litet slag.

Efter många om och men, mycket hopp, och stora besvikelser, är det nu sedan ett tag tillbaka klart att vi återvänder till Sverige. Jag börjar i S:t Pauli i Malmö 1/11, och Christoffer går tillbaka till sin gamla tjänst från och med januari, och Fia börjar ännu en ny skola.
Det är inte med lätta hjärtan vi nu förbereder oss för att återvända. Vi skulle gärna ha stannat ett tag till, men det blev inte så. Beslutet låg inte i våra händer, men det vi kan göra är att göra det här så bra det bara går.

Ny personal blir det i Brysselkyrkan, och det är bra människor allihop. Det blir jättebra, det är jag övertygad om, även om jag sörjer över att inte vara en del av det.

Och ja, jag ser fram emot att komma hem till vännerna och familjer, och till en församling där det redan har visats mig stor tillit och förtroende. Det ska bli väldigt skönt. Det behövs.

Men Bryssel, mitt fina Bryssel. Alla fina människor. Livet, rörligheten, utlandskyrkolivet. Det gör ont att tänka på att det snart är över. Framtiden får utvisa om det någonsin blir utlandskyrka igen.

Om den här bloggen överlever vet jag inte än. Det har ju bloggats rätt sporadiskt, och det finns absolut en poäng med att inte avsluta helt och hållet. Vi får se.

All shall be well, and all shall be well, and all manner of thing shall be well.

det blyinfattade glastaket?

Jag är glad för alla yngre kollegor som får kyrkoherdetjänster. Ja, faktiskt, verkligen. Jag är inte ens ironisk. Och jag är medveten om att följande bloggpost riskerar att låta lite bitter. Det är inte avsikten.

Det är bara att det det börjar framträda ett besvärande mönster. Och innan någon börjar dra fram en massa undantag från mönstret jag ser vill jag säga: 1. det här är min blogg, det jag skrivet här är mina uppfattningar, och 2. ett, eller en flock, undantag diskvalificerar inte ett mönster.

Men det besvärar mig, verkligen, att yngre män från 35 års ålder eller så verkar anses lite allmänt vara bra kyrkoherdematerial, medan kvinnor som är 40 verkar anses vara för unga. Detta är inte bara en attityd jag har mött, utan en som flera av mina vänner också kan vittna om.

Och jag funderar på om det verkligen är såhär, eller om vi har haft otur. Jag funderar över varför det kan vara såhär. Har det med upplevd pondus att göra? Har det med stereotypa föreställningar om hur en kyrkoherde bör vara att göra? Har det med en generell känsla av att kvinnor måste bevisa mer?

Vid det här laget har det hänt flera gånger att jag har blivit avrådd att söka någon tjänst pga min ålder (vid ett tillfälle var mannen som fick den ett helt år äldre!), eller inte fått en tjänst för att jag var för oerfaren (vid ett tillfälle hade en man som fick den endast marginellt lite längre erfarenhet som präst) eller att jag sett ett flertal yngre manliga kollegor få kyrkoherde- och församlingsherdetjänster, medan de flesta av mina jämnåriga kvinnliga kollegor inte har arbetsledningstjänster ännu. Det kan inte vara ett sammanträffande. Hur kommer det sig att vi är så dåliga på att se kompetens som kompetens, och inte stirra oss blinda på kön och fördomar?

Om det nu är såhär. Mönstret kan vara en slump. Men när jag pratar med vänner verkar det inte så, och då känns det tungt och trist. Har vi inte kommit längre än så här?

bakom de stängda dörrarna

Uppdrag granskning då... Det enda jag riktigt upprörs över, angående metoden, just nu är att det bland många verkar finnas mer empati med prästerna som utsattes för smygfilmningen, än de många homosexuella som utsatts för botförsök.

Jag betvivlar inte för en sekund att prästerna känner omsorg och vill hjälpa till. Men även omsorg och hjälpvilja kan leda enormt fel, framförallt om man bekräftar något som inte ska bekräftas, en riktigt vanlig fara i själavårdssammanhang. Dessutom går dessa av mina kollegor rakt emot vad Svenska kyrkan lär. I jämförelse med detta är wallraff-metoden den mindre synden. Det är besvärligt att inte kunna försvara sig, det är det absolut. Men vad 17? Barndomstrauman?

Tack och lov är vi många tusen präster som inte anser att homosexualitet är en sjukdom.
Tack och lov är vi många tusen präster, och många många fler bland kyrkans folk, som välkomnar människor av alla sorter. Människan är skapad till Guds avbild, och Gud gör inte misstag. Sexualiteten är en central del av människans identitet, och som sådan älskad och sedd av Gud.

Ärkebiskop Anders om det hela:

det är de andras fel

Den här helgen.
Kommer vi att minnas den? Kommer vi att minnas dagen då sverigedemokraterna var största parti i ett antal skånska kommuner? Då var fjärde fransman som pallrade sig till valurnorna röstade på Front National? Då det Israelflaggbrännande ungerska nazistpartiet Jobbik fick nästan 15% av de ungerska rösterna? Då Dansk folkparti var det största partiet i vårt grannland?
Och detta dagen efter att en terrorist skjutit mot det judiska museet här i Bryssel och dödat flera människor. Dagen efter det, dagen efter att folk blivit mördade för att de är judar, röstar alltså folk på ett parti som vill registrera judar, och på en massa andra partier som tycker att det är fel att ge en fristad till människor som flyr med anledning av förföljelse på grund av etnicitet eller religion.

Jag hoppas det. Jag hoppas att vi minns och skäms och förenar oss i kampen mot mörkret.

Men idag är det inte det jag ser.

Jag ser en högerlutande vän som ger skulden för SDs frammarsch på vad han hävdar är vänsterpartiernas invandringsfientliga retorik. Han menar fackets krav på lika lön, antar jag. Men för mig låter det som en vilja att lägga skulden långt ifrån sig själv. Det är de andras fel.

Jag ser besvikna pirater diskutera resultatet, och rätt så omedelbart är det feministernas, och framförallt FI!s fel. De har varit oärliga och populistiska, säger debattörerna. Det är de andras fel.

Jag ser vänner och bekanta posta statistik över skånska städers valresultat från en tidnings valspecial, och genast konstaterar någon att Skåne borde ges tillbaka till Danmark, någon postar en bild av apor i samma tråd. Skåne är det stora problemet, det är de andras fel.

Det diskuteras om demonstrationerna och mediauppmärksamheten är det som gett SD framgångarna, och debattens vågor går höga om nyttan eller skadan med visselpipor och vända ryggar och granskande tidningsartiklar. Det är aktivisternas, medias, de andras fel.

Det är de andras fel. Det är vänsterns fel, feministernas fel, skåningarnas, aktivisternas eller medias fel.
Vem och vilka är nästa syndabock?
Den där retoriken, vänner, leder oss rakt ut i samma träsk som SD, Front National, Jobbik.

De som ska skyllas för SDs framgångar är helt enkelt de som röstade på SD. Men det är inte egentligen den stora frågan.

Frågan är snarare varför de gjorde det? Varför super Jeppe egentligen? Hur kommer det sig att vi lever i ett land där tio procent av de som röstade tycker att Sverigedemokraternas program låter bättre än de andra partiernas? Och hur i hela fridens namn kommer det sig att vi lever i ett land där hälften av de röstberättigade inte kunde tänka sig att använda varenda verktyg i sin låda för att bekämpa mörkret?

Det är inte de andras fel. Det är allas vårt fel. Vi lät det komma hit. Vi har skapat det här.

Men nog med grävande i det. Det oändligt mycket viktigare är: det är val igen om mindre än fyra månader. Vad tänker du göra, redan idag eller i morgon, för att vända vinden av rädsla och hat?

saknad

Det är något alldeles extra trist med att fira påsk själv.
Jag efterfrågar ingen ömkan. Det är inte det minsta synd om mig, egentligen.
Men när det är sol och påsk och allt är härligt… Då vill jag vara med de jag älskar.

Saknar. Längtar. Snart.

döden och livet

På väg från korsvandring i Rydebäcks kyrka, slås jag, som alla långfredagar, av kontrasterna.
Stillheten och tyngden och sorgen och allvaret i kyrkan.
Och utanför: sol, barnskratt, kvittrande fåglar, människor som handlar mat och smågnabbas, påskbuketter och fjädrar till salu.
Och det skaver. Och det är som det ska vara.

Livet stannar inte för att någon dör.
De som sörjer, oavsett om vi sörjer en som varit död i knappt tvåtusen år, eller en som dött i år, lever mitt bland barnskratten och solen.

Och jag tänkte, där jag vandrande hemåt bland radhusen och villorna, att det är för barnskratten och fågelkvittret och sorgen som Han dör.
Det är för att dela allt det som är vår verklighet som Han dör.

framtidstro

På ett av seminarierna på TUR-mässan berättade en man från Ungdomsbarometern lite om "morgondagens resenär", fast det han sade var mer intressant för morgondagen överhuvudtaget, tycker jag.
Det som drabbade mig mest var hur hans beskrev hur framtidstron hade förändrats på tjugo år.
1994 svarade ungdomar att den bästa åldern i livet var nästa åldersspann, 19-25 om jag inte minns fel.
2013 svarade de att bästa åldern var den nuvarande (13-19 tror jag).

Förstår ni vad det innebär? Att för dem är allting i fortsättningen sämre. Efter 19 går det utför. Framtiden är mörk och kanske till och med icke-existerande.

Vad gör människor som inte känner att de har någon framtid?
De bryr sig inte. De sätter sig själva främst. De gör inga planer. De satsar inte på varaktiga relationer. De sparar inte, giter inte bry sig om miljö. Allt som spelar roll är här och nu.

Det gäller så klart långt ifrån alla ungdomar, men om en överväldigande majoritet svarar så här, så har vi som vuxna beslutsfattare och opinionsmakare ett enormt ansvar att börja tala om framtiden som en möjlighet och inte som ett hot. I framtiden finns inte endast miljökatastrof, och framförallt är den möjlig att göra någonting åt. Vi och de har makten i våra händer.

Och för övrigt var ungdomarna 1994 och 2013 rörande överens om den sämsta åldern. 31-40. Häpp.

nej, så här ska det inte vara

Jag är sjuk.
Ont i hela kroppen, feber, illamående. Nån form av influensa eller nåt.

Tecken på att jag är sjukare än vanligt:
1. Jag ser på TV.
2. Jag har endast kunnat äta en skål popcorn som middag.
3. Jag drack chokladmjölk till frukost.

Uppenbarligen blir jag en pre-teen när jag är sjuk. Om jag börjar lyssnar på sockersöta pop-pojkar på Spotify får ni lägga in mig på sjukhus.

skräckbilder

På ena stället svarar de inte i telefon kl 13.15, för telefontiden är 10-12, och om någon behöver det kan de väl ringa jourhavande präst?

På det andra stället öppnar de inte dörren om någon ringer på utanför kontorstid, inte ens om de är där och syns ut genom fönstren, för då skulle ju alla börja komma på fel tider.

På ett tredje ställe måste man prata in i en porttelefon för att få en tid då man kan komma tillbaka och släppas in.

Detta är svenskkyrkliga församlingar, år 2014. Det finns dessvärre många fler exempel. Är det konstigt, tycker ni, att folk tröttnar, tappar förtroendet, inte kommer tillbaka, inte känner sig välkomna eller hemma?

Det finns goda exempel också. Faktiskt. Men sorgligt nog väger människors negativa upplevelser alltid tyngre, märks mer i media och orsakar fler utträden än de goda upplevelserna orsakar inträden. Och kanske ska det vara så, för vet ni, jag tycker att folk ska kunna förvänta sig att bli sedda och hörda och mötta när de kommer till sin församling och sin kyrka. Varenda en som går från församlingshemmet eller kyrkan och känner sig osedd och oviktig är ett svidande nederlag för hela Svenska kyrkan, och något som vi måste börja ta på allvar. Vi håller på att göra oss själva irrelevanta för människor, eftersom dessa människors svårigheter och glädjeämnen och frågor bara är välkomna när det behagar våra öppettider. 10-12, onsdagar, jämna veckor, på skottår. 

Och sen undrar någon varför folk inte går i kyrkan på söndagen? Varför skulle de, när de inte är intressanta för oss de andra 6 dagarna i veckan?

Som sagt. Det finns många ställen där detta inte stämmer. Tack gode Gud för de platserna. Men de dåliga platserna är för många, och det måste ändras nu. Omedelbums.

en eller kanske inte-dag

Ledig lördag.

Jag hade planer. Idag skulle jag träna, kanske gå en sväng på stan, tvätta, städa sovrummet, rensa garderober (både min och dotterns), lämna kläder till återvinning, laga komplicerad och god mat, skriva predikan…

Sedan vaknade jag med snuva och ont i hela kroppen. Och det är grått och trist ute (om än inte storm och snö som på många ställen hemma, förstår jag).

Predikan låter som lagom mycket för dagen. Och stora mängder kaffe. Over and out.

skriver jag inte… men rösta!

Här fanns ett inlägg som var lite…trött och ledset. Men jag tog bort det. Det finns saker som jag inte delar. Men du får gärna be lite grann för mig.

Det jag däremot måste skriva är att du, just precis du, har ett ansvar att mota vågen av högerextremism som just nu pryder de svenska dagstidningarnas framsidor. Och det allra bästa sättet är faktiskt att rösta. Rösta 25/5 till europaparlamentet, rösta 14/9 till riksdag, landsting och kommun. Fascisterna är odemokratiska och våldsförhärligande, släpp inte in dem i våra demokratiska institutioner. Prata med folk, utbilda de unga, se till att orättvisa klyftor försvinner, ge människor hopp och framtidstro. Och rösta! Det är din rätt, något våra förfäder kämpade för. Släng inte bort möjligheten.

Och ni partier och partiföreträdare som inte vill gynna högerextremisterna - prata ideologi!
Visa varför just ni tror på människovärde och framtid.
Visa på allas lika rättigheter, ge alla möjligheter.

Min upplevelse är att den rörelse in mot mitten som ni nästan allihop har gjort har öppnat för högerextremisterna. Det går knappt att höra någon skillnad på er längre ens för någon som jag som är rätt insatt, och då är det klart att det för en person som känner sig utanför samhället, ohörd och ointressant för etablissemanget, utan jobb eller framtid, känns mer logiskt att stödja några som i alla fall inte låter likadant som alla andra, som i alla fall inte har varit med och skapat klyftorna hen nu drabbas av. När människor upplever att de stora partierna är likgiltiga inför deras fattigdom och utanförskap drivs de till extremerna. Ni måste börja lyssna. Ni måste ta fattigdomen på allvar. Jag vet att det är medelklassen som är kassakon, att det är vi som ska lockas med diverse sätt att ge extra pengar i plånboken, men jag ger inte mycket för den slanten om resultatet i förlängningen blir att jag måste bo bakom låsta grindar för att hålla människor som är desperata av fattigdom och osynlighet ute.

om en film och en församling

Jag har sett den nu, Gud är inget lyckopiller (finns på SVTPlay).
Det är vansinnigt svårt att försöka förhålla sig balanserat och neutralt. Jag var, bevisligen, där när den gjordes, i församlingen som ligger närmare mitt hjärta än någon annan. Det skär i mig när det hela tiden antyds och berättas hur fördömande och nertryckande vi upplevdes. Och jag säger inte att det inte var så, hur Ks perspektiv, men sanningen är sällan ensidig. Jag visste ju att filmen skulle berättas ur ett enda perspektiv, ett som inte alls är mitt, och det är väl helt ok att det är så, men jag har inte velat se den förrän nu. Det har varit som en stor isklump i magen när jag hört om den, och idag blev det akut när lovorden, på många sätt befogade, och omtalandena började fylla mitt facebook-flöde.

Så jag satte mig ner och såg.

Ks kamp är en som många av oss känner igen oss i. Tröttheten, ifrågasättandet (av sig själv, sin kallelse, och kyrkan), sökandet efter plats och mening, kaftanångesten... Alltihop, skulle jag vilja påstå, känner alla nyblivna präster det första året. Minst.
Men bekräftelsen som K får, från kollegor och församlingsbor och biskopar och nära och kära, också så närvarande i filmen, kan de flesta av oss också känna igen oss i.

Det här ska inte bli ett försvarstal för älskade Slottsstaden eller den bästa chef jag någonsin har haft (inte allas bästa, säkert, men vi funkade fantastiskt väl ihop). De som lever och älskar (den snart före detta) Slottsstadens församling vet varför de känner sig hemma där.

Däremot kanske en film som denna kan bidra till ett samtal om hur viktigt det är att våra församlingar får vara olika, att högt och lågt kan rymmas i samma kyrka, att högtidlighet och enkelhet båda har sin tid. Och någonting av det viktigaste i hela filmen, tycker jag, sägs i början av kyrkoherde T, när han konstaterar att gudstjänsten är församlingens gudstjänst. Inte prästens egendom.
Och kanske kan filmen också bidra till ett samtal om pastorsadjunktåret, och vad det är till för. Vad ska hända under året? Hur placeras pastorsadjunkterna, hur mottas de, hur förbereder vi nyanställda? Vad sägs och vad hörs? Vilken är kyrkohandbokens roll, och hur förmedlar vi det?

Det är skönt att jag har sett filmen. Som sagt, på många sätt kände jag igen mig. På andra inte alls, och väl är väl det. Ens upplevelse är inte en annans, och nog blir kyrkan, i slutändan, rikare på grund av det? Jag hoppas och ber, med hela mitt hjärta, och tror fullt och fast att det finns plats för både K, och T, och mig i vår gemensamma kyrka.

karlar, karlar, karlar

Först, innan något annat: jag är feminist. Jag anser att det är en fråga om medborgerliga rättigheter och mänskliga rättigheter, inget mindre, och håller du inte med eller tänker diskutera "hur synd det är män också, faktiskt", kan du sluta läsa här. Verkligen. Jag menar det. Otrevliga eller "mansplainande"(för en samling exempel på mansplaining, titta här) kommentarer kommer inte att publiceras.

Precis som hösten härjades av diskussion efter diskussion runt nykolonialism och rasism i media (Tintin-diskussionen?), har början av det här året handlat om kvinnor och män, och den backlash som de som ifrågasätter rådande strukturer har utsatts för. Kvinnor som talar om hur de utsätts för hot har talat ut, och utsatts för än mer hot. En nioårig flicka kallades för "cunt" i Twitterfeeden hos dunderliberala satirtidningen The Onion, och juryn är fortfarande ute angående om Seth McFarlanes insats som värd för Oscargalan var ännu ett manschauvinistiskt paradnummer, eller tvärtom ett angrepp på Hollywoods grisighet. Och samma hemma: exceptionell mansdominans (9 av 10 bidrag i finalen sjungs av män) i Melodifestivalen, och snowboardåkare i landslaget som uttalar sig förnedrande mot kvinnor som kritiserar honom. Det finns fler exempel.

Och hela tiden, varenda gång detta tas upp, samma sak:
"Men tål ni inte lite skämt? Det var ju inte på allvar."
"Det är medias fel."
"Man får inte säga vad man vill i det landet längre."

Jo, det får man. Men man får faktiskt inte säga vad man vill utan att få mothugg. Det finns folk som inte håller med, och de har lika stor rätt att yttra sig utan att bli förlöjligade, hotade och tystade. Att säga emot är inte att tysta demokratin, det är att respektera den.

Vad som skrämmer mig med just den här vågen av dumheter är att det kommer från oväntat håll. Det är inte de högerextrema som är ute och viftar med könsorden, inte de riktigt konservativa som skämtar om kvinnors plats, utan det kommer från dem som borde vara de allierade: liberalerna, satirikerna, konstnärerna, ungdomarna. Det gör ondare, men det påminner mig om att kampen för allas lika rättigheter och skyldigheter gäller oss alla. Männen är lika fast som kvinnorna, offren finns på alla sidor. Alla sidor, och såväl offer som förövare finns på båda sidor om det politiska spektrat.

Alla ni goda, kloka, vackra, fina män. Detta är er kamp också.

konfirmander och förkylning

Tiden springer iväg.
Jag jobbar, snyter mig, äter, snyter mig, sover, snyter mig, kramar familjen, och ja, snyter mig. Förkylningen är här. Två dagar gammal önskar jag redan livet ur den. Avskyr känslan av svaghet i varje muskel, den där såriga huden under näsan, tyngden i ögonlocken, trycket mellan ögonen. Förkylning. En så harmlös liten sjukdom att det knappt är en sjukdom ens, men den kan verkligen få en människa att bli ynklig och liten.

Och mitt i detta ett sextimmars konfapass. Ibuprofen, Strepsils, kaffe och fejkad energi. Det gick det också. Inte idealiskt, men vad göra när det inte finns någon som kan ta över, inget sätt att meddela sig snabbt till alla konfirmanderna, och konfapasset ska avslutas med ett nödvändigt och mycket försenat föräldramöte? Inte mycket. Droger in, trötthet undanstoppad. Hej hopp, nu kör vi!
Det gick bra, faktiskt. Trots dubbelbokning, paj som vägrade låta sig tinas och vild improvisation så blev det alldeles utmärkt.

Men nu känns det som att jag förtjänar min lediga måndag.

opp å ner

Opp och ner, ner och opp ...
Det känns som att allt är obeslutsamt just nu. Vädret pendlar snabbt från över tjugo grader till strax över noll. Hälsan går från "mår bra" till "nu är jag riktigt attans sjuk" på bara en dag, och tillbaka igen. Humöret svajar också, så klart.
Jag undrade över det, tills jag insåg att det finns en enda simpel förklaring:
Det är nästan november.
Det enda förlåtande som finns med november är det lov som brukar inleda månaden ifråga, och att julpyntet dyker upp på allvar (och att N fyller år, men någon fest blir det inte i år, för hon ska minsann åka långt bort. Suck). Annars är det bara grått och vått och allt mörkare. Morr. Jag gillar inte november. Dum-månad.

Nej, inte tänka på det nu. Nu är det ju lov, och i morgon åker jag till London med kollegorna för att prata om det nya kyrkohandboksförslaget. Det är faktiskt kul, för en sådan som jag. Och jag har haft en bra dag. Firade gudstjänst hos anglikanerna i Holy Trinity idag, pratade dopteologi med en av prästerna där, drack sedan kaffe på favvohaket Aksum och har sedan haft en skön dag med familjen. Allt är bra. November är inte här än, så det så.

snörvlande självömkan

Jag är snuvig.
Det råkar de flesta ut för, då och då. Och för de allra flesta är det något som händer i samband med en förkylning eller kanske ett allergianfall. Och för de allra flesta är det ingenting som orsakar akut och rätt omedelbar nedstämdhet.

Jag har varit snuvig säkert någon gång i veckan sedan jag var tio år gammal. 28 år. Jag har gått igenom fler allergitester än jag kan minnas, samtliga utan minsta resultat. Frisk som en nötkärna, inte minsta tecken på någon slags intolerans mot någonting.
Och ändå blir jag snuvig och nyser. Och huden på näsan blir torr och sårig, och jag blir så fruktansvärt trött att jag inte ens orkar föra en normal konversation. Jag har längtat efter att få beskedet att jag skulle vara allergisk, för då skulle jag i alla fall fatta varför. Men till slut nöjde sig läkarna med att konstatera att jag har hyperkänsliga slemhinnor i näsan. De kan reagera på vad som helst, men vanligast är cigarettrök, stark parfym, torr luft i allmänhet, damm eller, märkligast av allt, tryckförändringar (tex om jag lägger mig ner ibland). Jag har väldigt svårt för folk som röker på platser där jag inte kan undvika röken.
Jag har fått medicin. Kortisonspray två gånger om dagen hjälper för det mesta, och jag har levt hyfsat snuvfri de senaste fem åren. Just nu är näsan i uppror eftersom det blev ett glapp i medicineringen i samband med flytten, och jag hoppas sannerligen att den snart underordnar sig den nygamla disciplinen. Jag är så trött.

Och vet ni, nästan det allra mest irriterande är att denna min kroniska sjukdom eller funktionshinder eller vad man ska kalla den är så fruktansvärt löjlig. Så banal. Folk kan inte låta bli att fnissa till ibland när jag snyter mig (tro mig, 28 års erfarenhet av snytande gör en fruktansvärt effektiv), och det gör ont att höra fnisset, och jag blir generad, och jag blir arg och skäms och blir ledsen på samma gång.

Och så blir jag generad över att jag ens har mage att beklaga mig över den här fånigheten, när andra kämpar med oerhört mycket värre plågor, och gnäller oerhört mycket mindre. Självömkan är aldrig vacker. Jag tycker att det är pinsamt att jag ens skriver det här. Så personligt. Usch. Men kanske någon förstår lite bättre nu om jag är oresonlig angående rökning, eller verkar osedvanligt nedstämd när jag är snuvig. Jag vill inte vara så här, och för det mesta går det bra. Men nu ska jag gå och lägga mig, för ibland, ganska ofta, är det det enda som hjälper.