Tiden springer iväg.
Jag jobbar, snyter mig, äter, snyter mig, sover, snyter mig, kramar familjen, och ja, snyter mig. Förkylningen är här. Två dagar gammal önskar jag redan livet ur den. Avskyr känslan av svaghet i varje muskel, den där såriga huden under näsan, tyngden i ögonlocken, trycket mellan ögonen. Förkylning. En så harmlös liten sjukdom att det knappt är en sjukdom ens, men den kan verkligen få en människa att bli ynklig och liten.
Och mitt i detta ett sextimmars konfapass. Ibuprofen, Strepsils, kaffe och fejkad energi. Det gick det också. Inte idealiskt, men vad göra när det inte finns någon som kan ta över, inget sätt att meddela sig snabbt till alla konfirmanderna, och konfapasset ska avslutas med ett nödvändigt och mycket försenat föräldramöte? Inte mycket. Droger in, trötthet undanstoppad. Hej hopp, nu kör vi!
Det gick bra, faktiskt. Trots dubbelbokning, paj som vägrade låta sig tinas och vild improvisation så blev det alldeles utmärkt.
Men nu känns det som att jag förtjänar min lediga måndag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar