en dag som inga andra

Idag har jag kört bil i Bryssel, i två timmar. Och ingen dog. Körlärare Marc lotsade mig tålmodigt genom kopplingar, lite alldeles för hastiga inbromsningar och något litet tre motorstopp. Men attans vad roligt det var!

Nu ska jag färga min 10,5-årings hår fläckvis lila.

Och i lägenheten bredvid, där nån "syndicat"(fack)-typ bor, sjungs Marseljäsen högt och möjligtvis berusat.

Så kan det vara, en fredag i Bryssel.

flyga och flänga

Jag har alltid varit lite "flängig" av mig.
Inte så att jag har haft svårt att hålla jobb eller uppdrag, inte alls. Tvärtom stannar jag i allmänhet länge i såväl vänskaper, relationer och jobb. Men jag är nyfiken och intresserad av nätverk, människor, platser, sammanhang, kunskap... Alltså studerar jag mycket (inte så värst långt från 500 högskolepoäng nu), läser, lär känna nya människor. Och reser. Inte för att jag är trött på platsen jag är på, inte alls. Utan för att jag vill se ännu mer!

Så i morgon är det dags igen. Inte i första hand till en ny plats eller ett nytt sammanhang, den här gången, utan för att stärka och bekräfta vänskaper och uppdrag. Vi, hela familjen, ska spendera helgen med bästa vännerna i Malmö. Men eftersom jag är som jag är passar jag på att hålla den engelskspråkiga gudstjänsten i Lunds domkyrka också. För att det är utmanande och kul!
Sedan åker jag till Stockholm och Uppsala för att jobba fackligt (utmanande och kul!), ha ett vigselsamtal och träffa vänner. Relationer och utmaningar. Härliga dagar!

annandag

Ingen gudstjänst idag (har glömt fråga varför, måste göra det i veckan), och jag är ledig.
Inget smink, klänning på, bara ben. Läser noveller, blänger surt på godiset (och håller mig undan).
Går ut i solen.
Väntar på familjen som anländer senare i eftermiddag.
Kanske skulle vi ta en sväng till de kungliga växthusen i kväll? De lär vara fantastiska i kvällsljus.

det där med ålder

Jag minns så tydligt hur jag och mina gymnasievänner kunde fnysa åt "de där 40-åriga direktörerna" som den stora bromsklossen i världen, de som var trista och grå, de som tjänade skottkärrsvis med pengar.
Jag minns hur jag som ung vuxen i tjugoårsåldern noterade hur alla kvinnor över 40 klädde sig i kultursjok (ni vet, asymmetriska linnetunikor från designers som bor i skånelänga på Österlen) i svart eller limegrönt, hade tvärrandiga strumpbyxor i komplementfärger, hellugg, foträta skor, röda glasögon och silverbrosch/träbrosch föreställande tulpan i med matchande tvärrandig stjälk.

Och jag märker hur jag pratar mindre och mindre om hur de däringa fyrtioåringarna är för varje år som jag kommer längre från 30.

Faktum är ju att en rätt stor procentdel av min umgängeskrets nu är över fyrtio. Det är endast för att jag bor i en stad där man får barn sent som jag fortfarande är yngre än majoriteten av mina konfirmanders, eller dotterns klasskompisars, föräldrar men det är inte med någon större marginal.

I höst fyller jag 40. Det fyller mig, än så länge i alla fall, inte med någon nämnvärd fasa. Livet bortom den stora krissiffran verkar vara rätt behagligt. Det finns mycket jag inte saknar med att vara tonåring eller i tjugoårsåldern, eller ens med att vara 30+. Men kanske har det också att göra med att jag har ett ganska rörligt yrke, vänner som finns i kreativa jobb och som reser lika mycket med sina barn som utan. Kanske har det att göra med att det finns en inre trygghet nu som inte fanns tidigare, en känsla av att jag faktiskt har hyfsad koll på vad jag är bra på och det jag behöver arbeta mer med.

Nej, någon fyrtioårskris förutser jag inte, men gräv gärna fram det här blogginlägget och vifta framför mig ifall jag gömmer mig under en filt den 27 september i år. Detta blir ett roligt och spännande år, både före och efter den stora födelsedagen. Jag hoppas att jag aldrig slutar vara nyfiken och vetgirig, aldrig slutar resa och träffa nya vänner. Då spelar inte åldern någon som helst roll.

Dessutom är jag faktiskt snyggare nu än jag var när jag var 20, så det så.

favoritmat

Barnet suckar och himlar med ögonen. Hennes föräldrar är tröttsamma (igen!).
Vi valde nämligen att äta vietnamesiska vårrullar till middag. Det är min absoluta favoriträtt nu. Om jag tvingades välja bara ett fåtal maträtter att leva på resten av mitt liv, skulle de rullarna samsas med halloumi och baba ganoush och en riktigt välgjord vegetarisk hamburgare på listan. Och vit sparris med smör.

Så här gör vi dem:

Koka glasnudlar. Behövs jättelite.
Rispapper blöts ca 30 sek i ljummet vatten.
Lägg det sedan så slätt du kan på bakplåtspapper (det klibbar!).
Placera strimlade grönsaker (tex vårlök, gurka, morötter, groddar och annat), färska örter (mynta, koriander och basilika är fantastiskt goda i), lite glasnudlar samt, om du vill, räkor eller rökt lax på pappret i en liten prydlig hög. Ska se ut ungefär som ett stopptecken, men tvärbalken ska vara längre ner än mitten.
Vik sedan försiktigt upp det mjuka slemmiga pappret över högen. Tryck ihop lite. Vik in sidorna och rulla sedan så tight du kan och vågar. Krävs lite pill för att få pappret att släppa, men det går.
Voilá! Gör sedan om ett par gånger tills du har fått in knycken.
Doppa i sweet chili eller hoisinsås.

Det känns nyttigt och fräscht och är rätt billigt. Ett paket rispapper varar riktigt länge, nudlarna likaså. Dessutom blir man mätt på det där behagliga "odästa" sättet.

mitt i smeten

Det är statsbesöks-/demonstrationstågs-/toppmötessäsong.
Det betyder avstängda gator och tunnlar, plomberade soptunnor i metron, oändliga bilköer, visslande poliser och förbisvischande korteger med bilar med mörktonade rutor, innehållande Viktiga Människor i Tjusiga Uniformer.
Rätt så underhållande för oss som inte är beroende av bilen.
Galet irriterande för alla som är.
Men i vårt hus sitter vi nästan på första parkett. Här åker de Viktiga Människorna, ut ur metrostationen som vi ser från balkongen väller med jämna mellanrum upprörda anti-den-och-den-regeringen-demonstranter, fackföreningsfolk och separatister. Just nu är det någonting stort på gång, polisen eskorterade minst 11 stora bussar nerför vår avstängda gata, och det har tutats och visslats hela dagen. Men inga helikoptrar än så länge.
Så här är det att leva mitt i smeten, där många beslut fattas.

Uppdatering: Å berättar att det är fackföreningarna som demonstrerar idag, minst 50.000 människor väntas vara ute på gatorna. Och K berättar att det är 900 bussar beställda! Ingen mes-demo det här. Och helikoptrarna ryttlar över alltihop.

en lista över sådant en präst pratar om

Det här har jag, i någorlunda kronologisk ordning, pratat om med församlingsbor idag:

- amning
- väder
- övningskörning
- kaffe
- yoghurt
- abort
- varmkorv
- helgon
- livskvalitet
- schlagerlåtar
- dödshjälp
- banklån
- kanelbullar
- sjukvården
- trafikproblem
- statsbesök
- cupcakes
- barnlöshet och -frihet
- åldersnojor
- Gamla Testamentet
- namntraditioner
- råttor
- journalistik
- Mac vs. PC
- dreadlocks
- Stockholm
- nordiska språk

Och med all säkerhet ett dussin andra ämnen. Det blir aldrig enahanda, det här uppdraget!

dagen som vann alla vinster

Jag sov dåligt i natt. Spänd, nervös.
Kl 6 i morse ringde klockan. Jag släpade mig upp, gjorde mig i ordning. 7.20 var jag på Centre des Examinations.
13 utlänningar var vi, mer eller mindre överåriga, från bland annat Östeuropa, Filippinerna, Nordamerika, Indien, Sverige, Jamaica, samlade där, mitt bland upptejpade förbudslappar, institutionsgrå väggar och en låda med bortglömda juldekorationer, för att göra körkortsteoriexamen på engelska.
Vi startade en halvtimme för sent. Det verkade ena nordamerikanen vara glad över, med tanke på hur han råpluggade alternerande parkeringsdatum-skyltar.
Tolken som översatte alla frågorna åt oss såg ut som Geoffrey Rush och var rätt charmig.

Det var mycket mindre svårt än vad jag var rädd för.

En timme efter att vi börjat studsade jag ut därifrån, glad i hågen, med tillstånd att gå till kommunen och skaffa ett provisoriskt övningskörkort.

Resten av dagen fortsatte bra. Trevliga människor och samtal.
Och kvällen tillsammans med familjen krönte dagen med lite nykärhet i staden vi bor i.
Vi åt middag på Place Chatelain, sittandes i gräset i den 22-gradiga Brysselkvällen. Fia åt en galette, vi Pad Thai. Runtomkring oss sprang skrattande barn av massor olika nationaliteter, och hundar i alla storlekar sneglade hoppfullt på charkvagnen. Förälskade par höll händer medan de köpte jordbubbar och sparris. Vi vandrade vidare på marknaden. Jag köpte ett glas champagne, barnet och maken åt glass. Sedan valde jag ut ett tjog lila tulpaner, och så gick vi hemåt. Fortfarande utan jackor, fortfarande utan att frysa.

Det är dagar som den här som den här staden, i all sin galenskap, med alla sina spanska ryttare och kravallpoliser och demonstrationståg, med allt sitt regn och sina bilköer, ändå är älskansvärd och förtjusande som vilken pittoresk liten medelhavsby som helst.

en söndag som är som de ska

* Högmässa. Ganska lång och komplicerad predikan som ändå togs emot väl, litania, nattvardsfirande, bubblande bebis i församlingen, bra psalmer. En gudstjänst som kändes precis rätt, med allra käraste församlingen. Ofta känns det bra, men ibland bara klickar det. Så skönt.
* Brödauktion. Vi var inte många, men vi hade roligt. Maken skötte utropandet med den äran, och vi skrattade, njöt av solen, och samlade in en bra slant till fastekampanjen.
* Dopgudstjänst. En härlig liten svensk-kanadensisk församling firade lille A's inträde i kyrkans gemenskap med glädje och kärlek. Och slaktade glatt varandras språk i psalmer och böner.
* Musikkafé med min kära kör, där vi sjöng allt från Duvemåla till schalger, disco och finstämda vaggvisor.

Och sedan gick vi hem genom ett ljummet Bryssel. Närvaron av tusentals separatistdemonstranter (videolänk) och av Kinas president märktes knappt alls, det var bara försommar i luften. Och då gjorde det nästan ingenting alls att min sandal gick sönder efter halva promenaden, och resten fick företas barfota. Fast smutsigt blev det…

möten

Idag har jag haft så många möten och gruppaktiviteter att det nästan känns som att jag jobbar i en "vanlig", hemma i Sverige-församling. Tokigt!
Men trevliga sådana, i och för sig. Ett om ett kreativt projekt, ett om drömmar, ett om engagemang. Och nej, så mycket mer konkret än så kan jag inte riktigt vara, annat än att det finns en del hopp och väldigt mycket nyfikenhet i luften.

en eller kanske inte-dag

Ledig lördag.

Jag hade planer. Idag skulle jag träna, kanske gå en sväng på stan, tvätta, städa sovrummet, rensa garderober (både min och dotterns), lämna kläder till återvinning, laga komplicerad och god mat, skriva predikan…

Sedan vaknade jag med snuva och ont i hela kroppen. Och det är grått och trist ute (om än inte storm och snö som på många ställen hemma, förstår jag).

Predikan låter som lagom mycket för dagen. Och stora mängder kaffe. Over and out.

solen tittar fram

Ännu en solig vårdag. Jag är ledig och väntar på dottern. Vi ska ut på stan, kanske äta lite glass, titta på papegojorna (jag skämtar inte, vi har papegojor i träden i Bryssel), bara njuta. Vi behöver det, båda två. Konstigt det där med hur man behöver dem man älskar. Behöver se och vara nära. Behöver röra och höra. Och hur frånvaron tär.
Men snart. Snart. Jag längtar så.

darra månde världen!

Bilden ovan föreställer min tidsbeställning för körkortsteoriprov på engelska, här i Bryssel.

Jag beställde tiden, och när jag betalat och vände mig om sade mannen i kön bakom mig "But you speak perfect French!" Trevlig karl. Jag log och sade att jag ville vara helt säker, och han hade tänkt samma sak men ändå gjort provet på franska och klarat det. Nu känner jag mig: 1. som grymmaste fransktalaren, och 2. fegaste bälte-och-hängslen personen.

Jaja. Tre dryga veckor av teoriplugg blir det. Sen, stackars värld, har den här sengångaren ett provisoriskt körkort och det är dags för övningskörande. Så…skoj. Men det är dags.

Övrigt: det är 18 grader varmt här. Det känns inte helt optimalt att åka till kalla Norden i morgon kväll.

djupet öppnar sig, ger plats åt ljuset

Jag satt framför den här bilden i kväll. Jag passerar den varje dag, varenda dag, på väg upp eller ner för trapporna hem eller till jobbet, eller på väg in i kyrkan. Och jag har aldrig riktigt tänkt på den.
I kväll var stolarna arrangerade annorlunda för kvällsmässan, och vi satt med den här bilden i blickfånget. Den var altartavla i församlingens förra kyrka, ute i Waterloo. Nu sitter den på en av kyrkorummets sidoväggar, eftersom altartavlan är det stora fönster som vätter ut mot Park du Cinquantenaire. Den är ljusare egentligen, detta är kvällsbelysningens färger.

I vilket fall som helst.

Vi började prata om tavlan, församlingsmedlem S och jag. "Vem föreställer det?" Hon har alltid tänkt att det är Jesus, medan jag, när jag tittade på den ordentligt, inte kunde bestämma mig för om det ska vara Maria vid bebådelsen eller Saulus på vägen till Damaskus.

Mässan startade. Kyrkoherde Larsa höll en betraktelse över kvinnan vid Sykars brunn, men mina tankar var på tavlan, och jag insåg att det inte spelade någon roll för mig om det var Maria eller Saulus/Paulus som var tanken. För de har så mycket gemensamt.

Aldrig förr har det slagit mig att detta är de två människor som badas i ljus i Nya Testamentet. Det är två människor, båda rättrogna judar, vars liv vänds helt på huvudet. Två människor som riskerar sina liv för att föra Gud till människorna. Två människor som bär Ordet, och två människor som vittnar om rent kroppslig smärta som resultat.

Maria och Saulus/Paulus. Tvillingbilder av lärjungaskap. Inte identiska, det finns mycket som skiljer, men ändå. Ljuset förvandlar, ljuset blir Ordet förkroppsligat med hjälp av människor som säger ja.

en middagskonversation (eller "vad som händer när rollspelare gifter sig med präster")

Dottern geggar med vaniljsåsen, formar någon slags mönster.
Dottern: "Vad ser det här ut som?"
Jag: "En pilgrimssymbol, en mussla."
Maken: "Cthulhu. Eller ett tassavtryck från en utomjordisk ödleras som håller på att ta över jorden."
Jag: "Det skulle också kunna vara en vänlig utsträckt hand."

Ibland finner jag extra stöd i Första Korinthierbrevet 7:14: "Ty mannen som inte tror har helgats genom sin hustru" ;)

il fait chaud

Idag är det varmt (ja, för er icke-frankofona är det en översättning av rubriken. Ordagrant "han gör varmt". En av de där märkliga sakerna som min franskalärare hävdar är det som gör språket "charmant".)

I alla fall.

Som de flesta bloggare som jag läser nuförtiden måste jag ursäkta mig för den bristande uppdateringstakten. Ni vet, livet och allt det där som kommer emellan. Resor till Sverige strax efter påsk (trevligt om än för kort), besök från flera uppsättningar vänner. Och dagens 22-gradiga värme, vilken fullständigt tvingade mig till att tillbringa större delen av dagen utomhus. Pliktkänsla 1 - Blogg 0. Eller i alla fall Härligt sommarväder 1 - Gömma sig inomhus vid datorn 0. För tjugo år sedan hade jag prioriterat annorlunda (förutom att jag inte hade en dator då, eller internet, men i alla fall, ni fattar).

Annars i det här Brysselprästlivet rör sig det mesta runt schlager nu. Kören har gått in i någon slags träningsoverdrive, vilket inte är det minsta märkligt eftersom Magnus Carlsson landar om fjuttiga 6,5 veckor, och då måste alla schlagernummer sitta som berget. Och dansnumren, och kläderna måste vara inköpta. Hysteriskt roligt är det, och ska det bli (och nervöst, jag ska ju sjunga solo gu'bevars).
Lördag 1/6 är det som gäller, så det är bara att köpa de där flygbiljetterna nu (hit alltså, skulle det händelsevis vara någon bosatt i Belgien som läser det här föreslår jag tvärtom att inga flygbiljetter köpes inför den helgen, utan att du stannar i Bryssel och kommer och lyssnar)!

2012

This is the time of year when best of-lists show up everywhere, and recaps are the melody of the day. I'll do one too, and I decided to do it in English so that those friends of mine who do not read Swedish very well (silly people) might be able to see what I write about them.

Because, yeah, this is of course a lot about friendship.

But first thing's first.

2012 was the year when I moved abroad. THE adventure, so far. We've been talking about it often, my husband and I, but it has always been one of those "maybe someday we'll"-things. This, however, is the year it happened. Sure, not to any exotic location, but away. To Belgium. Two foreign languages (formally three, counting the small German minority here too), a different sense of how things are done, new food and sights. A city, Brussels, we fell in love with and and the joy of living two hours or less from most parts of central Western Europe.

Strangely enough, 2012 was also a year of utter normalcy. I have baptized children, talked to people, sung the litany, baked bread and talked about God with teens. My husband has taught his pupils about the how's and why's of history, religion, geography and civics, and our daughter has gone to school, made friends and played a lot. And grown about a meter or two in height. We have all spent time with friends, made journeys and had good food. Been sick a little, have had fun. But all of this in a country where we barely had spent any time at all before moving here for three years.

The highs, then (except for the move):
TYCWP conference in Chicago: I not only met friends from before, but made new ones (Mariclair, I am so coming to see you in summer!) and strengthened other friendships (looking at you here, Vance). I hope to see many of you in Nashville this year.
The Poulsbo connection: Wonderful and amazing Cheryl and Paul. I love you, and I really look forward to seeing you in summer! It was great spending time with you, and getting to meet the others from Luther 500, and of course Kirsten and Todd.
Harry Potter experience: Holy cow. That place is amazing.
Choir: Joining the choir here in church in September probably helped me escape NO-I-don't-want-to-wake-up-VEMBER relatively unscathed.
New friends: Mattias, Malin and family, Gunnar and family. People at church, people in other places.
Old friends: I miss you desperately, but I am so happy for all the visits we have received. Nene and Loe, we already miss you. As a matter of fact, you totally should live here. The rest of you, get cracking. The Ormes couple are in the lead.
Obama: That election thing? Yeah, I wasn't really worried. *ahem*
Travel overall: 12 countries. Just sayin'. There won't be 13 this year.

I am pretty convinced there should be much more on this list.

The lows:
Violence: Come on, people. Stop killing each other. And stop saying stupid, hurtful and mean things, because that kind of vitriol also hurts, and makes for a great breeding ground for physical violence. And please get rid of those assault weapons.
Stupidity: Just because you're allowed to say something doesn't mean you should. Just because something is tradition doesn't mean it's automatically great. Think!
Disasters: Friends being hit by horrible misfortune, countries and cities hit by disasters. Please God, let this year be one of peace.

 I don't want to add more, even though I am sure I could if I thought about it.

So, 2013, I am ready. Bring it! There will be awesome things happening this year, I know it.

mycket politik blir det ibland

Idag var en före detta europaparlamentariker i kyrkan och hälsade på. Nyfiket tittade han på det mesta och fotade, och enligt honom kunde det hela eventuellt utmynna i en artikel för tidningen Världen Idag (det här är nog både första och sista gången jag länkar till den, inte min favorit), där han uppenbarligen är regelbundet återkommande som skribent.

Den före detta parlamentarikern var trevlig. När vi pratade vidare efteråt, vi kvinnor i föräldragruppen, blev det så småningom ett långt samtal om erfarenheter av mindre idealiskt bemötande från andra personer i privilegierad ställning (INTE på grund av att vår besökare hade sagt någonting dumt!), och det är skrämmande att inse att kvinnor i min ålder och yngre fortfarande regelbundet möts av nedvärderande attityder och kommentarer, och hålls utanför beslut enbart på grund av sitt kön. Inte kompetens.

Ja, och senare knackade ett stort gäng yngre svenskar på dörren. De visade sig tillhöra MUF, och letade efter en adress i närheten. Eftersom vi fixar det mesta, letade vi glatt fram adressen.

Och så avslutade jag min arbetsdag med att maila Sveriges ambassadör till Belgien, Ulrika Sundberg.

Ibland är det tydligare än annars att vi lever och arbetar bara ett stenkast från politikens högborg i Europa, och hur vår vardag ständigt influeras av såväl politik, som de värderingar som formar den.

Tisdag

9-10 Basarförberedelser och tentavakt
10-11.30 Barngrupp
11.30-12.30 Lunch och dopsamtal
13-14.30 Barngrupp
14.30-15.30 Julbasarspyssel
15.30-16.30 Baka kakor

Så kan det vara, en ganska vanlig dag i november.

Grâce à Dieu

Franskalektion idag. Min lärare är verkligen toppen (förutom eventuellt hennes något ... kontinentala inställning till tid). Hon har förmågan att plocka upp vad det än är som rör sig i mitt liv och förvandla det till en utmärkt utgångspunkt för veckans lektion.
Sist fick jag några sidor om "La vie spirituelle et religieuse" i läxa, med roliga ord som nåd och själ och ängel och ateist och fördömelse i ordlistan. Mycket roligare än att plugga verbet avoir, det vill jag lova.