djupet öppnar sig, ger plats åt ljuset

Jag satt framför den här bilden i kväll. Jag passerar den varje dag, varenda dag, på väg upp eller ner för trapporna hem eller till jobbet, eller på väg in i kyrkan. Och jag har aldrig riktigt tänkt på den.
I kväll var stolarna arrangerade annorlunda för kvällsmässan, och vi satt med den här bilden i blickfånget. Den var altartavla i församlingens förra kyrka, ute i Waterloo. Nu sitter den på en av kyrkorummets sidoväggar, eftersom altartavlan är det stora fönster som vätter ut mot Park du Cinquantenaire. Den är ljusare egentligen, detta är kvällsbelysningens färger.

I vilket fall som helst.

Vi började prata om tavlan, församlingsmedlem S och jag. "Vem föreställer det?" Hon har alltid tänkt att det är Jesus, medan jag, när jag tittade på den ordentligt, inte kunde bestämma mig för om det ska vara Maria vid bebådelsen eller Saulus på vägen till Damaskus.

Mässan startade. Kyrkoherde Larsa höll en betraktelse över kvinnan vid Sykars brunn, men mina tankar var på tavlan, och jag insåg att det inte spelade någon roll för mig om det var Maria eller Saulus/Paulus som var tanken. För de har så mycket gemensamt.

Aldrig förr har det slagit mig att detta är de två människor som badas i ljus i Nya Testamentet. Det är två människor, båda rättrogna judar, vars liv vänds helt på huvudet. Två människor som riskerar sina liv för att föra Gud till människorna. Två människor som bär Ordet, och två människor som vittnar om rent kroppslig smärta som resultat.

Maria och Saulus/Paulus. Tvillingbilder av lärjungaskap. Inte identiska, det finns mycket som skiljer, men ändå. Ljuset förvandlar, ljuset blir Ordet förkroppsligat med hjälp av människor som säger ja.

det närmar sig och EN STOR GREJ

Sista kafédagen idag. Den här veckan har varit stillsam. Vi har hunnit en massa sådant som aldrig hinns med annars, som t.ex. att slipa bänkarna. Leksakerna är diskade, vi har lagat mat och övat duetter inför julafton. Och vi har haft tid att sitta ner och prata med varandra. Inte minst viktigt, det.

Nu har familjen till slut julpyntat lägenheten och till och med dekorerat granen (näst intill blasfemiskt tidigt, men eftersom vi ska till Sverige redan på annandagen kändes det som att vi ville hinna njuta lite först). Vi julstädar, tittar på julfilmer och har handlat nästan alla klapparna.

Lite sådär superharmoniskt, skulle man kunna säga. Det är ju en uppenbar brist på snö i den här staden, men å andra sidan är jag inte så värst förtjust i slasket som blir, eller i att halka, så det är lika bra. Tycker jag.

Men alldeles bortsett de små bagatellerna fick jag paket i förrgår. Från Svenska kyrkan unga. Det var några exemplar av alldeles förträffliga lilla antologin 96 sidor om kristen tro. Som jag har varit med och skrivit! Fatta! Min bok! Jag var alldeles flämtig av lycka.

Om du jobbar med ungdomar i kyrkan, och letar efter en bra liten bok att sätta i händerna på dem, ta en titt på den här. 10 kapitel om kärnfrågorna: Gud, ondskan, nattvarden och så vidare. Jag har skrivit de skönlitterära introtexterna, och en massa kloka människor har skrivit faktatexterna. Dessutom finns det en fiffig liten studiehandledning om man vill använda den i t.ex. ledararbete.
Som vår volontär Anna skulle säga: klart värt!

basaren ... BASAREN!

Om man pratar med någon som jobbar/har jobbat i en utlandskyrka kommer ganska snabbt samtalsämnet Basaren upp. Ja, med stort B. Julbasaren är årets händelse, den som i allmänhet ger allra mest inkomst, och är därmed i stort sett helt nödvändig för en utlandsförsamlings överlevnad.

Det säger sig själv att det är en stor grej.

Vi hade vårt första basargruppsmöte i februari. Sedan har vi ringt samtal, skickat mail, funderat över frivilliglistor, ringt fler samtal, promenerat in i butiker och bett att få saker, skickar påminnelsemail, packat och packat upp, dekorerat ljusstakar och kottar och pepparkakshus och allt möjligt annat, bakat 2000 lussekatter, sex-sjuhundra kanelbullar och ett tjugotal mjuka pepparkakor, och sådär i allmänhet förberett oss.

Och sen gick allt av stapeln förra helgen. 2000 människor invaderade vårt vackra hus. Det åts jultallrik och mystes, handlades juldukar, spelades på tombola, chokladhjul och flasklotteri. Andra köpte påsvis med böcker och fikade eller drack glöggen som Åke serverade på uteserveringen. Barn fiskade godispåsar och blev målade till tigrar och fjärilar. Och över alltihop vilade en skön stämning av "äntligen" och "vad bra det går" och "vad fint det är". Vi jobbade som små blå, och hade fantastisk hjälp av en veritabel hjord av frivilliga; från konfirmander och andra ungdomar, över au-pairer (vilka klippor ni var!), till alldeles färska inresta släktingar som min mamma, och de kära basarrävarna som varit med sedan 60-talet. Och en massa andra. Dessutom var det en oerhörd massa företag och privatpersoner som stödde oss genom att skänka priser till tombola, chokladhjul och flasklotteri. Vi är så oerhört tacksamma!

En julbasar är ett gemensamt arbete, och resultatet en gemensam seger. Vi slog rekord i år, kära vänner! Och det gjorde vi tillsammans. Vår församling, vår kyrka, vår stad och vår basar. Tillsammans.

Nu är vi lite trötta. Men på söndag är det första söndagen i advent! Ladda om är modellen, vila gör vi i januari ;)

sakta vardag

Tavlor kommer upp. Rutiner prövas och införs. Första strejken på massor med år sammanföll naturligtvis med snöfall. Pratar med försäkringskassan (synnerligen trevligt) och fixar möte på byrån för registrering av utlänningar (Orwell, anyone?). Dricker kriek och äter onsdaglig ärtsoppa med församlingen. Har en begravning, i ovanlighetens namn, på fredag. Blir inte många sådana här, de flesta är ju i arbetsför ålder, eller väljer att ha begravningsgudstjänsten i Sverige.
Dottern kämpar med sin frequent word list, och i morgon är det läxprov i engelskan. Det är en liten jobbig puckel just nu. Hon beklagar sig inte i någon större grad, men det är mycket som ska vänjas vid. Framförallt är det besvärligt att lära sig språk när man aldrig har gjort det förr, men vi tragglar på med glosorna.
Långsamt börjar det kännas lite mer som hemma än som en slags konstig semester. Det är skönt att bara vara på en plats, och på söndag är det mottagning av mig i gudstjänsten. Härligt!

framme

Sitter i soffan i vardagsrummet i mitt nya hem och känner...ingenting. Ingenting konstigt eller nytt i alla fall. Det bara känns naturligt. Och en smula lustfyllt.
Jag längtar efter att vi hit våra saker (i morgon!), och att få ta lägenheten helt i besittning. Att hitta den "perfekta" möbleringen i vardagsrummet, att hänga i kläderna, fylla barnets rum med hennes leksaker. Att hitta hem, här långt borta.

Men under tiden sticker det till i hjärterötterna när jag tänker på alla er fina där hemma. Käraste N som bjöd på farvälbrunch. Fantastiske T som skyndade till finansiell hjälp. Alla de fina familjemedlemmarna. Jag kommer sakna er massor.