snörvlande självömkan

Jag är snuvig.
Det råkar de flesta ut för, då och då. Och för de allra flesta är det något som händer i samband med en förkylning eller kanske ett allergianfall. Och för de allra flesta är det ingenting som orsakar akut och rätt omedelbar nedstämdhet.

Jag har varit snuvig säkert någon gång i veckan sedan jag var tio år gammal. 28 år. Jag har gått igenom fler allergitester än jag kan minnas, samtliga utan minsta resultat. Frisk som en nötkärna, inte minsta tecken på någon slags intolerans mot någonting.
Och ändå blir jag snuvig och nyser. Och huden på näsan blir torr och sårig, och jag blir så fruktansvärt trött att jag inte ens orkar föra en normal konversation. Jag har längtat efter att få beskedet att jag skulle vara allergisk, för då skulle jag i alla fall fatta varför. Men till slut nöjde sig läkarna med att konstatera att jag har hyperkänsliga slemhinnor i näsan. De kan reagera på vad som helst, men vanligast är cigarettrök, stark parfym, torr luft i allmänhet, damm eller, märkligast av allt, tryckförändringar (tex om jag lägger mig ner ibland). Jag har väldigt svårt för folk som röker på platser där jag inte kan undvika röken.
Jag har fått medicin. Kortisonspray två gånger om dagen hjälper för det mesta, och jag har levt hyfsat snuvfri de senaste fem åren. Just nu är näsan i uppror eftersom det blev ett glapp i medicineringen i samband med flytten, och jag hoppas sannerligen att den snart underordnar sig den nygamla disciplinen. Jag är så trött.

Och vet ni, nästan det allra mest irriterande är att denna min kroniska sjukdom eller funktionshinder eller vad man ska kalla den är så fruktansvärt löjlig. Så banal. Folk kan inte låta bli att fnissa till ibland när jag snyter mig (tro mig, 28 års erfarenhet av snytande gör en fruktansvärt effektiv), och det gör ont att höra fnisset, och jag blir generad, och jag blir arg och skäms och blir ledsen på samma gång.

Och så blir jag generad över att jag ens har mage att beklaga mig över den här fånigheten, när andra kämpar med oerhört mycket värre plågor, och gnäller oerhört mycket mindre. Självömkan är aldrig vacker. Jag tycker att det är pinsamt att jag ens skriver det här. Så personligt. Usch. Men kanske någon förstår lite bättre nu om jag är oresonlig angående rökning, eller verkar osedvanligt nedstämd när jag är snuvig. Jag vill inte vara så här, och för det mesta går det bra. Men nu ska jag gå och lägga mig, för ibland, ganska ofta, är det det enda som hjälper.