barndomens (bristande) logik

Min dotter är modig, för det mesta. Hon har inga som helst problem med att vandra fram till en fullständigt främmande, fransktalande, servitör på en obekant restaurang och fråga: "Où est la toilette?" eller att fråga efter någonting i en affär.
Hon är inte det minsta bekymrad över att skutta långt före sina föräldrar på skogspromenad, eller för den delen att åka högt upp i utkikstorn.

Men att somna själv i lägenheten, när mamma är tre våningar ner i samma hus (och den ömme fadern på spelmässa i Tyskland), DET skrämmer henne så till den milda grad att hon fortfarande är vaken nu, 22.30, när jag kommer hem från 18+träffen. Det var så otäckt att en speciell larmanordning krävdes med mina nycklar hängande i ett långt snöre som sträckte sig genom trapphuset. Vid panik kunde snöret dras i, varvid nycklarna skulle skramla, och modern kunde komma till undsättning.

Logiskt? Inte så mycket. Men man får ta det goda med det onda. I kväll har jag som en följd av detta inkasserat fyra kramar, fyra näsgnuggar och säkert sju-åtta pussar (jämfört med normala en av var). Samt ett "Jag älskar dig, mamma."(jämfört med normala "Det vet jag att du gör.").

Mot det väger omaket med att dra snöre nerför tre trappor rätt lätt.