Vi, herden, kantorn och jag, var där för att introduceras i, och diskutera, förslaget till Svenska kyrkans nya handbok, som är ute på remiss från och med första advent, och där Svenska kyrkan i Bryssel är en av församlingarna.
Det var jättekul!
Som alltid förstås alldeles för lite tid att prova, och alldeles för lite tid att diskutera, men det är så roligt att träffa kollegor och vända och vrida på orden, och inse att vi är väldigt olika men ändå längtar efter och strävar efter samma mål i det här fallet - en gudstjänst som kan förmedla Guds kärlek och nåd till människor idag. Våra vägar dit kanske är olika, och vi föredrar olika språk, både talat och musikaliskt, men passionen och glädjen finns där.
Det ger hopp för kyrkan, det gör det. Ibland undrar jag om vi i våra gemensamma uttryck (som i handboken med gudstjänstordningarna) strävar efter någon slags minsta gemensamma nämnare, ordval och stämningsval som ska förarga så få som möjligt (och därmed naturligtvis förargar en massa), men det överhängande känslan är ändå en av glädje idag. Vi vill, vi hoppas, vi arbetar, vi tror.
Det är ett spännande år framför oss.
Ja, och så åt vi gott, skrattade jättemycket, formade nya vänskaper, lärde oss saker, bad och drack kaffe. Som sig bör i dessa sammanhang. Ulrika Eleonora i London (den svenska kyrkan mitt i stan) stod värdar, och gjorde det med den äran.
Och till slut - vi bodde över på Svenska Sjömanskyrkans gästhem. Kyrkan är avsakraliserad sedan mindre än en vecka, och vi tillhörde några av de sista gästerna (den håller på att säljas). Det är alltid bitterljuvt när en kyrka avsakraliseras och säljs, hur vettigt beslutet än är. Så många människor som mött hjälp och förståelse där, som gift sig och döpt sina barn, som haft sitt andliga hem, som funnit en oas i en hetsig värld där. Nu kommer den oasen snart inte finnas, och jag sörjer lite med alla dem som sörjer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar