Jag rensade bland mina facebookgrupper igår.
Ut rök ett tiotal grupper. De flesta för att de inte längre känns aktuella, eller inte längre roade mig. Och så en specifik, för att den konstant fylls av inlägg som på inget vis präglas av den vilja till förståelse och syskonlig välvilja som jag tänker mig att världen och vi själva har rätt att förvänta oss av kristna syskon. Det är gruppen "Diskussionsgrupp om handboksförslaget" som startades med det goda syftet att vara en plats där vi som tjänstgör och lever i församlingar som är remisser för Svenska kyrkans nya handbok kan utbyta tankar och diskutera förslaget.
Så upplever jag inte längre gruppen.
Den har, i mitt tycke, degenererat till att bli en plats där några av de skränigaste och bittraste motståndarna till Svenska kyrkans ledning samlas för att tillsammans beklaga sig över tingens tillstånd. Jag inser att jag blottar halsen här, jag förväntar mig till och med att en och annan kanske blir sur över att kategoriseras så, men jag är faktiskt inte intresserad av att diskutera min upplevelse. Jag är intresserad av att berätta om min sorg över tonläget i den kyrka jag älskar så.
Utan att dra några övriga paralleller låter det emellanåt från handboks- och Kyrkans Hus-motståndarna på ungefär samma sätt som det låter från sverigedemokrater. "Ingen lyyyyysssnar på oss!" "Man får inte säga vad man vill längre i kyrkan!" "Det finns en pk-kultur som förtrycker oliktänkande." "Egentligen tycker alla som vi!" Och detta basuneras ut från hemsidor, Kyrkans tidnings debattsidor, och emellanåt ledare, i facebookgrupper och andra sammanhang. Det sägs av kyrkorådsledamöter, organister, kyrkoherdar, författare och andra. Högt och tydligt. Och jag ser ingen munkavel.
Att de som inte håller med säger emot är inte att tysta någon.
Men de som längtar efter en tid då Svenska kyrkan var svenskast av alla, där alla sjöng samma liturgiska musik, där en präst var byns auktoritet, där människor glatt och frivilligt satte sig i kyrkbänkarna på den enda heliga högmässotiden 11 på förmiddagen, då kyrkan inte var det minsta politisk, då ingen någonsin var ovän med någon, då det inte var den förrförra handboken som höjdes till skyarna...de längtar efter en kyrka som aldrig funnits, och de är i mina ögon Svenska kyrkans motsvarighet till de konspirationsteoretiker som hävdar att riksdagen vill utplåna det svenska, eller vad det nu kan vara. De är foliebirettor eller foliehättor, väl matchade med omvärldens foliehattar.
Just nu går drevet mot biskop Antje. Tonläget är högt och hetsigt, och hennes teologi ifrågasätts. Sansade röster som konstaterar att hon ligger tryggt i Svenska kyrkans mittfåra drunknar i gallan från de som ropar högt om jungfrufödelsens allt överskuggande vikt, eller så hånas denna mittfåra som sekulariserad och vek.
Visst skulle det vara skönt med ett enkelt ja eller nej. Och visst kan jag också någon gång önska att svaret kunde vara "Ja, och så här tänker jag..." istället för "Det beror på hur du menar...", men att från den önskan gå till personangrepp och högljudda utträdanden, det tycker jag tyder på en ovilja att ens lyssna på den andra. Foliebirettorna har i sina egna sinnen alltid rätt, det finns bara ett svar, världen är svart och vit, och Svenska kyrkan på väg ner i avgrunden ackompanjerad av musik komponerad på 2000-talet.
Jag är ledsen över klimatet i den kyrkliga mediesfären. Ledsen över personangrepp på alla håll, ledsen över dömande och misstolkande. Och med den här bloggposten kanske jag ställer mig i den skräniga tyckargruppen, kanske orättvist kategoriserar mina meningsmotståndare på sätt de inte förtjänar, kanske misslyckas med att visa dem den kärlek som jag avkräver dem själv.
För detta ber jag om förlåtelse. Mea culpa. Jag är, som alla ni, syndare och rättfärdig. Ofärdig och alltid på väg, sitter inte inne med alla sanningar. Jag delar er oro över vår kyrka, men kanske inte av samma anledning. Men i slutändan är det bara en sak som är avgörande: Jesus är Herre. Allt annat är öppet för diskussion.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar