Så jag reser, hattar fram och tillbaka. Min familj vinkar farväl och välkomnar hem, medvetna om att den här flyktiga människan inte skulle vara lycklig på en enda plats i alla sina dagar.
Men idag var det svårare att åka än på länge. Jag ska på styrelsemöte för facket och på kollektivavtalsförhandling, det är viktigt och roligt, men när min rödgråtna dotter borrade in ansiktet mellan min axel och hals och snyftande protesterade mot att jag skulle åka...då kändes resan inte särskilt viktig. Just nu, just idag, önskar jag att jag vore stadig och rotad. Och jag önskar att jag vore hos henne.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar