Ibland frestas jag att tro att teologi är någonting akademiskt, någonting världsfrånvänt och rätt så oanvändbart mitt i vardagen.
Men så kommer det dagar och stunder då teologin blir på liv och död. Då frågorna kommer trillande som tårar, tränger genom vardagen som krokusskott genom jorden, ställer en mot väggen som en plötslig Malmövind.
När frågorna ställs med nedslagna ögon eller darrande röst. Med ett ursäktande leende eller viskat i förbifarten. I en chatt sent på kvällen på facebook, eller precis när vi just skulle säga hej då. I gränslandet växer frågorna, svajar verkligheten. I gränslandet skalas allt oväsentligt bort. Mellan dröm och vakenhet, mellan länder, mellan jobb, mellan åldrar, mellan relationer, mellan närvaro och frånvaro. Där försvinner maskerna och rollerna, och vi möts ansikte mot ansikte. Människa, människa och Gud.
Var det mitt fel?
Har Gud gett upp på mig?
Finns det en framtid?
Vågar jag komma tillbaka till Gud?
Vem är Gud?
Vem är jag?
Och vi vandrar tillsammans. Ibland talar vi, ibland är vi tysta tillsammans. Och ofta, väldigt ofta, är jag tacksam över att finnas här, i gråzonen, i mellanrummet mellan land och land. Precis här där jag kan vara med mina frågor, här där jag kan möta dig med dina.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar