Sista högmässan, avtackning, farväl.
Jag visste att det skulle bli svårt. Vi räknade till 13 personer som frågade mig innan hur det kändes, och varje gång svarade jag "Darrigt". För precis så var det. Jag höll knappt ihop. Men sedan var det gudstjänst, och strukturen och musiken bar mig. Fram till avtackningen förstås, när jag nästan brast igen. Jag samlade mig till nattvardsbönen, och det höll fram till utdelandet, då många tårfyllda blickar utbyttes.
Och sedan gick vi ut. Sofia ledde processionen, och jag stannade i vapenhuset och blev kramad och kindpussad tills kyrkan var tom.
Räkmacka, tal och den sedvanliga sången (jag publicerar utdrag av den snart) från arbetskamraterna. Och jag kunde inte förstå att jag faktiskt tagit det här beslutet. Hur i hela fridens namn kan man lämna människor som arbetskamraterna och församlingsborna i Slottsstadens församling? Och ändå är det så rätt. Trots allt.
Så kära vänner. Torkil, Marie, Ariane, Johan, Mats, Nicolas, Ajan, Anders, Stefan, Marlene, Robert, Aina, Anna-Karin, Angelica, Lars. Och Tommy, Bodil. Anita och Caroline. och många fler. Jag älskar er. Tack!
Och tack Udi för den vackra, vackra broschen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar