När jag flyttade utomlands i våras, blev jag strax uppringd av valberedningen för Kyrkans Akademikerförbunds utlandskrets, och efter mycket smicker övertalad att ställa upp som styrelseledamot. Eller, faktiskt, suppleant, men i alla fall.
Jag har alltid varit medlem, men emellanåt funderat på om det verkligen varit något för mig, det här med facket. Ibland har jag ogillat uttalanden eller mina representanter, och till och med övervägt att gå ur. Jag stannade eftersom jag tror att det är viktigt med solidariska föreningar som tillsammans jobbar för att göra våra arbetsplatser bättre. Det är ju ingen hemlighet att kyrkan är en rätt usel arbetsplats emellanåt, och de förväntningar som ställs på dem som arbetar i Svenska kyrkan kan vara riktigt orimliga. Där är facket viktigt, för stöd i kampen att göra den grundläggande uppgiften - att sprida Guds rike - det som vi lägger vår kraft på, inte interna stridigheter och taskig arbetsmiljö.
I alla fall.
Som styrelsemedlem i ett land nära Sverige och med täta förbindelser dit kom jag att hamna i förhandlingsdelegationen. I slutet av förra veckan åkte vi, ordförande Ann-Katrin och jag, till Uppsala för att förhandla löner med arbetsgivaren. Och det var riktigt kul! Ett spel, med turer hit och dit, telefonsamtal, enskilda samtal då och då, argumenteringar och siffror. Vi lyckades ok, vi fick upp arbetsgivarens bud lite grann, och framförallt såg vi till att det satsades på en del medarbetare som har oresonligt låg lön i jämförelse med andra med likvärdiga utvärderingar och uppgifter. Det kändes viktigt och bra att sitta där.
Det var ju inte helt lätt att ta sig till Sverige (snöstormen gjorde att jag strandades ett dygn i Amsterdam), men det var fint och vitt när jag kom fram. Och så fick jag julshoppa väsentligheter som Nyåkers pepparkakor (sorry, IKEA, era håller verkligen inte måttet) och kalkonprinskorv, samt träffa flera vänner.
Vilken härlig liten utflykt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar