Jag hade ett mindre sammanbrott för några dagar sedan. Lite gråt, en massa prat. Ni vet, den där sorten som kräver trygg axel och medkännande tystnad för att gå över. Jag fick det, absolut, äkta makar är sannerligen bra att ha tillhands vid sammanbrott, men källan till bekymret kvarstår:
Jag känner mig ensam.
Insikten drabbade mig när jag blev helt oförklarligt jätteledsen över att IKEA hade stängt. Och då förstod jag, efter snörvlande och funderande, att det inte var bristen på billiga möbler eller 100-pack värmeljus som gjorde mig så uppbragt, det var bristen på vän-tid. Hela helgen hade jag tillbringat med min älskade familj, och vi var nog allihop lite småfrustrerade över resultatet. Jag, i ett sug efter att titta på skor och second hand-affärer och dricka kaffe, och alla de där andra sakerna som jag skulle göra med käraste vännerna N eller J eller K, hade dragit med mig familjen på just precis sådana saker, men känt mig för skyldig och därmed inte kastat mig in i fönstershoppandet med samma energi som jag skulle haft annars. Fia var uttråkad och maken tolerant men inte direkt så road... Ingen nöjd, helt enkelt.
IKEA-grejen var droppen.
Och då är det ju en sann välsignelse att käraste N i ett utbrott av synskhet smsade och frågade om ett skype-samtal skulle vara möjligt, och att käraste J kommer hit i helgen.
Och jag och maken talade strategier. Vänskap är något som ska odlas, och ibland planteras. Det finns lite ledtrådar, och vi har några projekt på gång, så nu attans ska det vara slut på ensamhetslitanian. Iväg för att odla kontakter!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar