Det är senare än det borde vara, och jag har, som vanligt, fastnat framför datorn. Jag hade tänkt mig att jag skulle titta lite på tv, nu när jag kan liksom, men icke sade nicke. Jag har kommit helt av mig med det där.
Istället surrar huvudet av tankar på ledsna vänner som ställer svåra frågor om Guds närvaro. Kontrasten känns stor till akademiska diskussioner om Faith and Order och Borgå-gemenskapen, men samtidigt är kanske inte avståndet så stort ändå.
För någonstans handlar alltihop om Guds sökande efter oss och efter gemenskap med oss, och om den kristna gemenskap som kommer ur det sökandet, och som svarar på det. Den gemenskap som ska visa på Guds relationslängtan, men som alltför ofta istället visar på bristande omtanke och respekt mellan kristna.
Jag är en entusiastisk ekumen i den meningen att jag fullkomligt njuter när det talas om diverse multilaterala överenskommelser och avtal och deras konsekvenser, men också genom att jag allt oftare finner mig själv i situationer som kanske inte har rubriken "ekumeniska", men som är det likväl. Det kan vara ett dop tillsammans med en katolsk präst, en konferens med prästkvinnor från alla möjliga olika kristna traditioner eller ett samtal över kaffekoppen i kyrkan.
Det är lätt att på en formell nivå gå bort sig i alla skillnader, och ibland till och med svårt att se poänger med att envisas med de riktigt svåra samtalen, men där, liksom i samtalet med den sörjande och frågande vännen, vandrar Jesus mitt ibland oss. Mitt i vår svaghet. För mig ger det hopp. Hopp om mening för människor och organisationer. Hopp och framtidstro.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar