Biskopsvigning

Jag var i Uppsala för att bli utlandskyrkoutbildad, men stannade ett extra dygn och hade turen att lyckas pricka in det pampigaste Svenska kyrkan kan bjuda på – en biskopsvigning. Det är nog möjligt att det är ännu mer storslaget när det handlar om en ny ärkebiskop, men det var gott om kåpor och mitror och annat skojigt även här.

25 biskopar, plus Åke som vigdes, räknade jag till i processionen. Till detta kom den katolske biskopsvikarien Fredrik (som vann hattkampen med sin fina biretta), och en enorm hjord av präster och pastorer i diverse utstyrslar, både bland de speciellt inbjudna och bland oss nyfikna. Bland de inbjudna fanns en hop emeritibiskopar (alltså pensionerade biskopar), Stockholms rabbi och kronprinsessan Victoria. Det var så mycket färg och glitter och pompa och ståt!

Nu finns det en massa människor som säkert tycker att tillställningar av det här slaget är för mycket. För katolskt, eller för dyrt, eller för tillgjort, eller vilken ”för” man än vill välja.

Jag gillar det. Inte varje söndag. Men någon gång då och då är det härligt att få ta i så man spricker och dundra på med orglar och processioner och korkåpor. Det ska få vara fest ibland, ordentligt så.

Till det riktigt roliga hörde de gästande biskoparna från olika länder och kyrkor. Där fanns biskop Buthelezi från Sydafrikas lutherska kyrka, och Filippinernas ”obispo maximo” (klart tuffare titel än ärkebiskop). Ganska så nyvigda och historiska biskop Agnes från Island (första kvinnan) var där, liksom biskopar från Finland, Danmark, Norge, Tyskland och Storbritannien.

Utmärkt avslutning på en vecka i utsändandets tecken!