som ett grekiskt drama

Efter en fantastisk nationaldag med massor av besökare i kyrkan, satte vi oss på flyget till Aten. Jag, herden, husmor och organisten åkte iväg för att helt enkelt göra något roligt tillsammans. Teambuilding, tror jag att det heter på modern svenska.

Och det var riktigt härligt. Mellan 28 och 33 grader, underbart god mat, trevliga "värdar" i Svenska kyrkan i Atens personal, vackra Akropolis, spännande Akropolismuseet, mysiga gränder, roliga affärer och så vidare.

Men det mer bestående intrycket var ändå ett av sorg och rädsla.

Överallt började atenarna prata med oss. Det ska vara rätt ogrekiskt, fick vi höra, att erkänna att saker och ting inte är som de ska, men nu går det inte att vara tysta. De är bedrövade, uppgivna, känner sig isolerade och missförstådda. Grekerna är rädda för framtiden och tackade oss överallt översvallande för att vi överhuvudtaget hade kommit dit. Turismen har minskat drastiskt, mycket på grund av rykten som förmedlas av tidningar i norra Europa. Be för oss, sade en dam på spårvagnen. Hon har ett lägenhetshotell på Zakynthos, och tvingats se hur grupper avbokat sina resor dit efter rykten om hur Grekland snart inte har någon elektricitet. På restaurangen där vi åt sista kvällen berättade den bekymrade servitören att de skulle behöva tio gånger så många kunder för att klara sig. Och innan vi åkte frågade vänner och bekanta oss om vi vågade, om det var säkert. En del hävdade att man inte ens kunde ta ut pengar i Aten.

Men inget av det är sant. Det är inte mindre säkert att åka till Aten än till någon annan miljonstad. Däremot behöver grekerna (och italienarna, och spanjorer och portugiser) oss mer än någonsin. De behöver våra pengar, men ännu mer behöver de känna att de inte är avpoletterade eller borträknade. De behöver vår vänskap och solidaritet. Det här Europaprojektet beror inte bara på politiker i Aten, Bryssel eller Stockholm. Det beror lika mycket på oss.  Många tidningar och hemsidor är fulla av mer eller mindre antydda påståenden om hur det hör till "nationalkaraktären" i sydeuropeiska länder att lura systemen. Ofta är dessa påståenden inte långt ifrån ren rasism. Korruption och ljusskygga ekonomiska uppgörelser finns, ja. Det är ett systemproblem. Men vårt överlägsna nordeuropeiska förakt gör ingenting för att minska problemen, snarare tvärtom. Tala om för en människa att hon inte duger tillräckligt många gånger, och hon tror till slut på det själv.
Om grekerna ska ha kraft under det decennielånga stålbad de står inför, behöver de vårt stöd. Bara så kan vi hjälpa dem hålla idioter som extremhögerpartiet Gyllene gryning stångna.

Så funderar du på var du ska spendera dina hårt ihopsparade semesterslantar - gör det i Sydeuropa i år!