Jag sitter i mörkret i hallen utanför barnets rum och räknar välsignelser. Det är inte som att räkna får, de skuttar inte ystert över några stenmurar inte, eller kamikazerusar genom hallen som mössen emellanåt gör, utan lite mer stillsamt liksom.
Barnet var oroligt vid läggning eftersom vi och de besökande vännerna O och D hade pratat lite för mycket om märkliga brottslingar som den där amerikanske zombiemannen. Alltså sitter jag här, i ensamheten, i dunklet, och har det ändå ganska bra.
Maken är ute och inmundigar alkohol med nämnda vänner. Jag chattar med andra vänner, läser bloggar, har avslutat Ms bok, och är nöjd med mitt eget liv på det där skuldmedvetna sättet man blir när andra vänner har det svårt. En fick ett sent missfall i veckan. En annan upptäckte en fotbollsstor tumör. I båda fallen går det så bra man kan hoppas, just nu, men det har betts, och beds, mycket just nu.
Och jag är så oerhört tacksam över min familj, mina vänner, mitt hem, min hälsa, mitt arbete och allting annat som har gått bra.
Så den här ensamma kvällen på den obekväma pinnstolen - den är bra. Riktigt bra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar