sorg och äckel

Jag vet att jag har lovat att skriva mer om tillbedjan med hela mig, och om församling och sånt. Men det finns sådant som är viktigare.
Som få människor har undgått var min kära hemstad Malmö värd för Eurovision Song Contest i år. Jag blev glad när jag hörde det, för Malmö är verkligen en härlig stad på många sätt, ofta orättvist beskriven i media. Jag var glad, för att Malmö är på många sätt inte den segregerade gangsterstad som media verkar vilja få den till, utan en stad där problemen är många, men framtidstron och kreativiteten och närheten större.
Sloganen för Malmö-ESC var "We Are One". Det riktigt sorgliga, det riktigt äckliga, är att det inte gäller alla.

En vän skickade mig den här bilden, av ett klistermärke som syns över hela Malmö, efter att jag delat den här artikeln på Facebook. I korthet beskriver artikeln hur Malmös judar flyr staden, eftersom det inte upplevs som möjligt att leva ett liv som öppet judisk i Malmö. Trakasserierna är för många, rädslan för stor. Glåpord, hot, krav på tystnad. Och min vän, som ville vara anonym, skrev att hen inte ens vågar hoppas på förändring, utan bara håller huvudet lågt.

Bara håller huvudet lågt.

Vad är det för samhälle som avkräver vissa att hålla tyst om sin religion eller etniska tillhörighet för att kunna leva ett normalt liv? Hur kan kritik, en del av den rättfärdig, mot en enskild stat slå så fullständigt över att myndigheter, arbetskamrater och andra låter bli att se hur individer här blir förföljda och hotade tills de inte orkar längre och flyttar? Varför reagerar vi inte?

DN-artikeln är ganska bra, balanserad, och speglar en fasansväckande verklighet. Men jag förstår fortfarande inte VARFÖR? Det finns andra ställen i Sverige där högerextremismen sitter i väggarna sedan hundra år. Det finns andra ställen i Sverige där antijudiska tv-kanaler levererar uråldriga lögner. Varför Malmö? Varför mitt älskade, vackra, öppna Malmö? Och varför låter vi det fortsätta?

Den tredje "kippavandringen" gick också av stapeln under helgen. Det behövs fler, och de som vandrar behöver bli fler. Vi behöver visa dem som är rädda, både de som funderar på att flytta, och de som av rädsla och okunnighet utför sina attentat och skränar sina hot, att Malmö är en stad för alla.