Att byta kontext sätter igång saker inuti en. I mig.
Jag har i flera månader gått och känt någonting angående att vara kyrka och församling och präst. Jag har känt en viss oro inför tillbakaflytten (om två år, det gäller att börja oroa sig i tid. Jisses), och för en tid sedan lyckades jag formulera varför.
Jag är helt enkelt rädd för att komma tillbaka in i myndighetsutövandet, nio-till-fem-kyrkan, Församlingen Arbetsplatsen, kontorslandskapen och de slutna gruppernas kyrka.
Lika bra att jag säger det med en gång: Jag älskar Svenska kyrkan. Jag älskar vår liturgi, vårt sökande efter vägen framåt, vår vilja att vara relevanta och nära, jag gillar till och med hierarkierna.
Men det jag inte älskar är allt det jag ser utifrån.
Hur man måste beställa tid för att ens se en präst. Hur man bara kan engagera sig genom att bli kyrkvärd eller kaffekokare. Hur församlingsanställda stönar när det blir kvällsjobb en tredje kväll i en vecka. Hur församlingar har enorma resurser i form av anställda och lokaler, men ingen gemenskap att fylla lokalerna med eller ens gemenskap nog bland de anställda att vara nyfikna eller välvilliga angående "varandras" verksamhet. Och jag kan bara inte förstå hur församling efter församling har öppettider mellan 10 och 12 på vardagar, förmiddagsträffar och församlingsresor till hembygdsgårdar, och sedan beklagar sig över att de "mitt i livet" inte kommer till församlingen.
Och jag har kommit att förstå hur djupt rotad dubbelmoralen är: vi anställda kräver av frivilliga och församlingsmedlemmar att lägga sin fritid, ibland till och med ta ledigt från sina jobb, för att ta del av det vi erbjuder medan vi själva inte är villiga att lägga ens en sekund av vår fritid i vår församling.
Jag vet, det är inte oproblematiskt, detta. Visst handlar det lite grann om arbetstider och förväntningar också. Men nog är det någonting skevt när vi inte vill jobba kväll för att vi vill åka hem till vår familj, och därmed berättar för alla i hela världen att församlingen inte är en plats, ens för oss "proffs-kristna" där familjeliv kan blomstra? Om inte familjen vill komma till församlingen, leva med församlingen, visst gör vi något fel då? Ska inte en församling vara en familj? Full av egenheter och osäkerheter, med starka personligheter och tillbakadragna kufar, med högljudda tonåringar och läsande ettagluttare?
Det kommer komma fler inlägg av den här typen här på bloggen. Jag är långt ifrån klar med de här tankarna. Och det finns hopp. Maria Schottenius krönika för några veckor sedan visade på ett annat sätt att tänka församling, här och där växer det upp gemenskaper som fokuserar på livet tillsammans snarare än öppettider och grupper. St Lydia's i Brooklyn i New York (videon nedan) är en sådan. Och ja, många av utlandsförsamlingarna är sådana. Ofta har jag hört utlandskyrkofolk prata om att vi kan lära hemmakyrkan mycket, men oftast har det handlat om hur man hushållar med resurser (jag håller med) eller engagera frivilliga, men jag tror att den största och viktigaste lärdomen också är den svåraste: att vara kyrka som minoritet, utan myndighetsanspråk, bara en öppen famn och en familj där just du är välkommen. Här lever vi kyrka, vi jobbar inte i den.
Det här blev långt, och processen är sannerligen inte klar. Det finns många problem med utlandskyrkorna också, självklart. Men ändå. Framtidens kyrka ligger inte i ökat pappersarbete eller större enheter. Framtidens kyrka finns i oss, och i livet vi lever tillsammans.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar