Då är det liiiite besvärligt att ha flyttat ifrån samtliga av ens nära vänner.
Det blir liksom ingen riktig fest då.
Men vet ni, det blev rätt lyckat ändå.
Födelsedagen började med lyxfrukost på sängen.* Och fina paket:
Och sedan slöade jag mig igenom morgonen, tackade för alla facebookgratulationer. Satte på mig bästa prickiga vintageklänningen och höga klackar och gick ner till jobbet. Där åt jag kakor och pratade och blev stillsamt gratulerad, personligen och via sms och facebook. En blombukett, kramar, lite presenter. En sång eller två.
Och sen gick vi och åt på lokala favoritlibanesen. Och sedan drack jag champagne med familjen och arbetskamraterna och pratade strunt och tittade på tyskspråkiga Abba-videos på Youtube. Ni vet, som man gör en 38-årsdag. Och chattade med kära vänner från när och fjärran, och pratade med familj och vänner som ringde. Och tackade för ännu fler facebookhälsningar.
Och sedan var födelsedagen nästan slut och det var dags att sammanfatta den i ett blogginlägg, och se, det var gott.
* Frukost på sängen. Vem kom på det? Alltså, visst är det mysigt och så, men vem 17 är människa ens när familjemedlemmarna dyker upp långt före anständighets tid, och sjunger, och ska servera en frukost? Jag vet att jag tyckte det var toppen när jag var liten, men nu tar det sin lilla tid innan jag ens vill titta åt kaffet, och då är det kallt. Kallt kaffe. Är det värdigt en födelsedag? För att vara tydlig: jag gillar tanken, jag är inte otacksam det minsta. Jag bara undrar hur fasiken någon vuxen någonsin tyckt det var en lysande idé?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar