Att komma dit är lite som att ... Äh, jag vet inte vad jag ska likna det vid, faktiskt. Det är som att det alltid är något som går fel före gudstjänsten. Det är småkaotiskt, och än mer den här gången, när ingen av de anställda var på plats. Damerna som bär församlingen pratar en lustig mix av svenska, norska och flamländska, och de har inte direkt koll på var saker och ting finns eller hur vi brukar göra.
Så efter en smula intensivt sökande slutade det med att vi idag firade familjemässa, eftersom jag inte hittade söndagsmässans ordning. Jag, maken och dottern, två herrar, och sex äldre damer.
De ursäktade att inte fler kom. Och frågade vilka nu som skulle sjunga sångerna. Och jag sade att det gör ju vi! Varhelst två eller tre är samlade i Jesu namn, är Jesus mitt ibland oss.
Så vi sjöng. Vi delade nattvarden. En del grät lite stillsamt. Jag predikade om smärtan i förändring och om rädsla (här finns den predikan), och efteråt fikade vi och talade om vad det innebär att vara kristen, och att leva i tro, och vad som är en församling.
De är så fina, den lilla församlingen i Antwerpen. De är inte många ens på en välbesökt söndag, men det är fina människor. Trogna, troende. Sådana som i all stillhet bär kyrkan.
Och då får det vara hur kaotiskt som helst innan gudstjänsten, faktiskt. Gud är granne med kaos, sägs det ju. Amen, säger jag.
Norska Sjömanskyrkan i Antwerpen. Bild av Ad Meskens, från Wikipedia Commons.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar