måste.skriva.predikan.

Alltså. Bara så att jag är fullständigt tydlig. Jag gillar verkligen att predika. Det är precis hur roligt som helst. Faktiskt. Förväntan, samspelet, det där klicket när poängen sjunker in.
Men så finns de där tillfällena när förberedelsen tar emot. De dyker upp då och då. Och värst är det inför en söndag som i morgon.
Den barmhärtige samariern.
Stön.
Finns det någonting som inte är sagt? Någon tolkning som kommer att kännas aktuell och intressant? Jag river mitt hår varenda gång jag ska predika över en riktigt känd text, och allra värst är de texter som har dramatiserat och lästs och omskrivits i tusentals varianter i konfagrupper. Värst bland de texterna? Jajamen. Den barmhärtige samariern.

Det är inte det att texten är inaktuell. Tvärtom, faktiskt. Budskapet är evigt aktuellt och superviktigt. Det är inte det att den är besvärlig eller oengagerande eller krystad, som en del andra texter. Det är bara att det känns...gjort, liksom.

Nåja. Det är bara att sluta gnälla och rycka upp sig. Göras ska det!