kalas på hogwarts

Dotterns nioårskalas gick av stapeln igår. Temat var enkelt: Harry Potter! Så föräldrarna hennes ägnade dagar och kvällar i ett bra tag före till att tillverka chokladgrodeaskar med samlarkort, köpa trollstavsmaterial, baka pajer, vika papperspåseugglor och annat nödvändigt för dylika kalas.
Inte minst viktigt var kläder och hår. Dotterns hår färgades klart orange, eftersom hon ville vara Ginny Weasley. Hennes mor iklädde sig kaftan och kompletterade med kolsvart peruk för att föreställa Severus Snapes okända syster Severia (även hon med visst socialt handikapp, och en begåvning för trolldrycker), och maken kammade ut håret, skaffade ett större skägg och iförde sig jättelik rock. Med ett rosa paraply över armen blev han en utmärkt Rubeus Hagrid!

De stackars ungarna som kom på kalaset utsattes för lektioner i trolldryckslära, vård av magiska djur och trollstavstillverkning. Severia blev vederbörligen avskydd (framförallt av den där snorungen Potter), och Hagrid synnerligen populär. Allt blev som planerat, helt enkelt, och dottern sken som en sol!

Gryffindor. Så utomordentligt fånigt.

seghet, socker och storhetsvansinne

Som sig bör, dagen efter födelsedagen, har det varit segt idag, trots sovmorgon och träning (ja, och jobb, tro inget annat). Kan ju haft lite att göra med att barnkörsbarnen verkade ha fått lite extra mycket socker strött över sina mackor med speculooskräm och nerrört i sina Cécémeldrickor.

Men nu är det kväll, och förberedelserna för dotterns Harry Potter-kalas håller på att gå in i den sista, frenetiska, fasen. Jag har köpt olikfärgade glasflaskor till trolldrycksstationen och Christoffer knåpar med lådor med magiska djur. I morgon ska vi den sista shoppingrundan, och då ska såväl pajingredienser och trollstavsdekorationer, som peruk och Hagridrock inköpas. Och så ska vi fixa Bertie Botts-askarna och ugglepåsar.

Överambitiöst? Storhetsvansinne? Nu förstår jag ingenting.

Dags att logga ut och börja titta på trolldrycksformelhäftet.

födelsedagande

Jag är en sådan som gillar att ha fest. Födelsedagar, flyttar, grannens hamsters nästkusins bomullsbröllopsdag, vilken anledning som helst duger finfint för mig.
Då är det liiiite besvärligt att ha flyttat ifrån samtliga av ens nära vänner.
Det blir liksom ingen riktig fest då.
Men vet ni, det blev rätt lyckat ändå.

Födelsedagen började med lyxfrukost på sängen.* Och fina paket:

Och sedan slöade jag mig igenom morgonen, tackade för alla facebookgratulationer. Satte på mig bästa prickiga vintageklänningen och höga klackar och gick ner till jobbet. Där åt jag kakor och pratade och blev stillsamt gratulerad, personligen och via sms och facebook. En blombukett, kramar, lite presenter. En sång eller två.

Och sen gick vi och åt på lokala favoritlibanesen. Och sedan drack jag champagne med familjen och arbetskamraterna och pratade strunt och tittade på tyskspråkiga Abba-videos på Youtube. Ni vet, som man gör en 38-årsdag. Och chattade med kära vänner från när och fjärran, och pratade med familj och vänner som ringde. Och tackade för ännu fler facebookhälsningar.

Och sedan var födelsedagen nästan slut och det var dags att sammanfatta den i ett blogginlägg, och se, det var gott.

* Frukost på sängen. Vem kom på det? Alltså, visst är det mysigt och så, men vem 17 är människa ens när familjemedlemmarna dyker upp långt före anständighets tid, och sjunger, och ska servera en frukost? Jag vet att jag tyckte det var toppen när jag var liten, men nu tar det sin lilla tid innan jag ens vill titta åt kaffet, och då är det kallt. Kallt kaffe. Är det värdigt en födelsedag? För att vara tydlig: jag gillar tanken, jag är inte otacksam det minsta. Jag bara undrar hur fasiken någon vuxen någonsin tyckt det var en lysande idé?

Till alla evil overlords

Här är listan av do's och don't's. Ni vill inte missa detta. Hela Den Stora Planen vilar på detta.

frustration

Dagens ytlighetsrapport: Lindex Missonikollektion släpps vid midnatt. Fast de släppte för "VIP-kunder" (dvs de som hade anmält sig i förhand, jag till exempel) klockan 18 idag. En minut över eller så pajade kösystemet. En och en halv timme senare hade jag fortfarande inte ens kommit in i webshopen. Då lade jag ner och gick till körövning (vilket var mycket bättre för min själsliga välmåga).

Ska försöka igen vid midnatt. Fast Lindex egentligen inte alls förtjänar mina pengar. Även om en del av det går till Rosa Bandet. Morr.

ändrade planer

Förra veckan var jag i Antwerpen. Där firade familjen och jag familjemässa med åtta äldre.

Idag var jag i Luxemburg. Där firade jag söndagsmässa med fem barn och deras fem föräldrar.

Fast familjemässan i Antwerpen fick en lång predikan, och söndagsmässan i Lux fick Lasaros uppståndelse i berättelseformat. Jag slopade den predikan jag tänkt hålla, vilken var samma som i Bryssel (finns här). Inte för att det var planerat så, utan för att det fick ändras på studs när det visade sig att detta borde varit en familjemässa. I alla fall. Familjerna, som liksom hamnade på gudstjänst nästan av en slump, var nöjda och glada och nästa gång kanske den unge herrn vågar sig fram till orgeln.

Och för övrigt kanske detta talar för att handboksutredningen är något på spåren när den slopar alla olika mässformer och istället gör den enda formen mer flexibel?

brysselkål

Jag har bara dåliga minnen av brysselkål. Mosiga, överkokta små bittra kålhuvuden, påtvingade en av välmenande äldre släktingar, eller en oförstående matatant.
Följaktligen beslutade jag mig i kväll för att nu skulle familjen få äta brysselkål! Med logiken "det kan bara inte vara så äckligt om man bara tillagar det på rätt sätt" traskade jag till affären och köpte en påse, och väl hemma tittade jag på de recept på Pinterest som hade med brysselkål att göra, och fastnade för det mest idiotsäkra: ugnsstek de små rackarna med vitlök, olivolja och citron, och riv sedan parmesanost över.
Allt blir ju faktiskt bättre med citron, vitlök och parmesan. Det är en universell sanning i stil med "allt blir bättre med (kalkon)bacon".

Och nog blev de bättre än de tidiga barnaårens skräckmos. På samma sätt som torsk är mycket godare än det där som serverades i 80-talets skolmatsalar (innan alaska pollock och hoki tog över, och alla fattade att torsk minsann var fina och utrotningshotade grejer), och broccoli är riktigt gott när det inte serveras sönderkokt till en blekgrön gegga.

Men det är klart. Nog var det helt ok med brysselkål såhär, men trots allt kommer det inte serveras så himla ofta. Om jag inte kan hitta något annat recept? Kanske med bacon?

oj då, det var ju ett tag sedan

Tiden springer iväg, och så helt plötsligt har jag inte bloggat på nästan jättelänge. Jag som tänkte att det skulle bloggas varje dag, eller så.
Under veckan har följande hänt (håll i er för nu blir det spännande värre):

Jag har jobbat.
Jag har varit med min familj.
Jag har varit nyttig, men också ätit lite rabarberpaj, bara för att det är så attans gott.

Jag har tränat, och gått på stan.

Jag har inte lunchat eller fikat med någon kompis, trots lätta ansträngningar åt det hållet.

Jag har nyst, men jag har också skaffat recept för min nässprej, så nu ska det vara slut med nysandet.

Jag har blivit kramad av barn, mitt eget men även andra.

Jag har varit ledsen och glad.

Revolutionerande tider i familjer Krämer, indeed.

Så här såg det ut när vi firade mässa i källaren i onsdags. Mysigt värre.

körsång

Jag har börjat sjunga i Svenska kören här i Bryssel (hemsida här).
Det. Är. Så. Roligt.
Allt från Diggiloo Diggiley till All Things Bright And Beautiful. Det är utmanande och riktigt underbar föda för själen. Måndag kväll blev plötsligt en kväll att längta lite till.

Vad är det här för sång då? Någon som kan gissa?

Anvers / Antwerpen

Antwerpen.
Att komma dit är lite som att ... Äh, jag vet inte vad jag ska likna det vid, faktiskt. Det är som att det alltid är något som går fel före gudstjänsten. Det är småkaotiskt, och än mer den här gången, när ingen av de anställda var på plats. Damerna som bär församlingen pratar en lustig mix av svenska, norska och flamländska, och de har inte direkt koll på var saker och ting finns eller hur vi brukar göra.
Så efter en smula intensivt sökande slutade det med att vi idag firade familjemässa, eftersom jag inte hittade söndagsmässans ordning. Jag, maken och dottern, två herrar, och sex äldre damer.

De ursäktade att inte fler kom. Och frågade vilka nu som skulle sjunga sångerna. Och jag sade att det gör ju vi! Varhelst två eller tre är samlade i Jesu namn, är Jesus mitt ibland oss.

Så vi sjöng. Vi delade nattvarden. En del grät lite stillsamt. Jag predikade om smärtan i förändring och om rädsla (här finns den predikan), och efteråt fikade vi och talade om vad det innebär att vara kristen, och att leva i tro, och vad som är en församling.

De är så fina, den lilla församlingen i Antwerpen. De är inte många ens på en välbesökt söndag, men det är fina människor. Trogna, troende. Sådana som i all stillhet bär kyrkan.

Och då får det vara hur kaotiskt som helst innan gudstjänsten, faktiskt. Gud är granne med kaos, sägs det ju. Amen, säger jag.

Norska Sjömanskyrkan i Antwerpen. Bild av Ad Meskens, från Wikipedia Commons.

sund själ i sund kropp

Träningen är igång ordentligt igen. Så skönt.
Jag är alldeles uppenbart inte skapt för att lufsa runt i parken. Jag blir jättesjälvmedveten på ett synnerligen, för träning, okonstruktivt sätt. Men gymmet fixar jag, oavsett hur många vältrimmade töser med minsta träningsshortsen som springer på löpbanden.
Kanske har det med att jag har lätt att bli uttråkad att göra. På gymmet springer jag på löpbandet ena gången, styrketränar den andra, och tacklar crosstrainern den tredje gången. Det är lätt att blanda, men också lätt att hålla ut när man väl står där på pedalerna och trampar iväg.

Och idag fick jag dit maken också. Så präktigt att det nästan gör ont.

Sen är det ju det där med den sunda själen också. Jag jobbar på det, Jesus, det gör jag. Kanske skulle tillämpa samma princip där. Mixa upp det lite grann. Be på det sättet, be på ett annat. Hm. Värt att fundera på.

kalastätt

Igår natt lackade vi en massa inbjudningar till dotterns Harry Potter-temakalas (29/9), och de kom till de flesta av adressaterna idag.
För någon minut sedan skickade jag iväg facebookmailet med inbjudan till champagnemingel på min födelsedag (26/9).
För att i vår familj fyller vi år i klump.

Men det är rätt trevlig klump, förstås.

vänner

En av de saker som är svårast med att flytta långt är att flytta ifrån sina vänner. Att flytta ifrån en spontanfika eller middag, eller att helt enkelt inte finnas i varandras omedelbara närhet. Det går inte en vecka utan att jag saknar kära N eller finaste J, till exempel, och så kommer det fortsätta att vara.

Men en av de saker som är trevligt med att flytta är att det öppnar sig oväntade och nya vänskapsmöjligheter. Sakta smyger de sig på, och det är inte riktigt klart om detta är Vänskap eller Skojig Bekantskap (vad nu skillnaden är, och hur den ser ut...kanske värt en bloggpost även det).

Och så helt plötsligt sitter kvinnan i den snyggaste klänningen vid vårt matbord och viskar konspiratoriskt om barnens födelsedagspresenter. Och sedan plingar det till på facebook och en karl bjuder in sig själv på kaffe och spel. Dottern nynnar lyckligt när hon går och lägger sig, för även för henne glimmar det av möjligheter med spontanlek och sleep-overs. Och det känns som att det här med vänskap och möjligheter är rätt så gyllene ändå.

bröllopshelg (bildspecial)

Vännerna Filip och Ida gifte sig i helgen, med benäget bistånd av mig (som präst) och maken (som best man). Sofia bidrog med att titta på. Och med att äta oförskämda mängder godis och dansa till midnatt, som sig bör.

På Bryssels flygplats Zaventem finns dessa fina muggar. En sådan kommer att införskaffas innan vi åker hem. Just nu känns det som att vi tillbringar en hel del tid på just den flygplatsen. Sämre flygplatser finns definitivt, även om det hade kunnat finnas några fler affärer.

Det vackra brudparet ler lättat efter vigseln. Och sensommarvarmt var det där utanför Rörums kyrka på Österlen.

Det här är en annan Sofia, nämligen hon som var drottning över Sverige och Norge och gift (stackars kvinna) med Oscar II. Han hade en smula svårt att hålla sig till den kungliga sängen, men barn blev det ändå, bland andra prins Eugen. Eugen målade fint (bland annat till Kirunas fantastiska kyrka). För övrigt tycker jag att min Sofia är sötare, även om drottningen har en cool plym. Den här bilden finns uppsatt på Borrby Kungsgård, där festen var.

Och här är vi. Fina, tycker jag. Flor har jag aldrig haft förr, men det var kul och uppskattat. Mer flor till folket, helt enkelt. Nu sitter den lilla hatten på min Luther-staty. Han är inte lika snygg i den som jag är.

på resande fot igen

Ja, det är ingen lång resa direkt, men ändå. Jag har ju inte ens packat upp allt sen sist!
I alla fall. Är på flygplatsen. I morgon viger jag goda vänner ute på Österlen. Det är en ynnest att få göra sånt.

Till avdelningen "hur tänkte ni där?" hör det här fotot, från flygplatsen.

drömsurfar

Eskapism kan ta sig många uttryck.
Igår: Delvaux, Furla och Longchamp.
Idag: Disneyland Paris.
I morgon: ?

Drömmar är roliga.
Men egentligen är jag ju väldigt nöjd med att vara jag, här, med min familj, och med min billiga väska.

predikan

Såhär blev den. Predikan alltså.
Ibland har man nytta av prokrastinering och facebook. Ibland.

http://prastflickealster.blogspot.be/2012/09/predikan-13-e-3-2012-medmanniskan.html

måste.skriva.predikan.

Alltså. Bara så att jag är fullständigt tydlig. Jag gillar verkligen att predika. Det är precis hur roligt som helst. Faktiskt. Förväntan, samspelet, det där klicket när poängen sjunker in.
Men så finns de där tillfällena när förberedelsen tar emot. De dyker upp då och då. Och värst är det inför en söndag som i morgon.
Den barmhärtige samariern.
Stön.
Finns det någonting som inte är sagt? Någon tolkning som kommer att kännas aktuell och intressant? Jag river mitt hår varenda gång jag ska predika över en riktigt känd text, och allra värst är de texter som har dramatiserat och lästs och omskrivits i tusentals varianter i konfagrupper. Värst bland de texterna? Jajamen. Den barmhärtige samariern.

Det är inte det att texten är inaktuell. Tvärtom, faktiskt. Budskapet är evigt aktuellt och superviktigt. Det är inte det att den är besvärlig eller oengagerande eller krystad, som en del andra texter. Det är bara att det känns...gjort, liksom.

Nåja. Det är bara att sluta gnälla och rycka upp sig. Göras ska det!