God Jul!

Dr Martin och jag önskar er alla en riktigt god och välsignad jul!

Från Martin Luthers predikan om herdarna:
“This is a fair, dear and precious assurance to troubled and tormented consciences laden with sins, that to them and to us all a Child is born who will rule and vindicate, who will help and not destroy, murder, strangle or kill.”

det närmar sig och EN STOR GREJ

Sista kafédagen idag. Den här veckan har varit stillsam. Vi har hunnit en massa sådant som aldrig hinns med annars, som t.ex. att slipa bänkarna. Leksakerna är diskade, vi har lagat mat och övat duetter inför julafton. Och vi har haft tid att sitta ner och prata med varandra. Inte minst viktigt, det.

Nu har familjen till slut julpyntat lägenheten och till och med dekorerat granen (näst intill blasfemiskt tidigt, men eftersom vi ska till Sverige redan på annandagen kändes det som att vi ville hinna njuta lite först). Vi julstädar, tittar på julfilmer och har handlat nästan alla klapparna.

Lite sådär superharmoniskt, skulle man kunna säga. Det är ju en uppenbar brist på snö i den här staden, men å andra sidan är jag inte så värst förtjust i slasket som blir, eller i att halka, så det är lika bra. Tycker jag.

Men alldeles bortsett de små bagatellerna fick jag paket i förrgår. Från Svenska kyrkan unga. Det var några exemplar av alldeles förträffliga lilla antologin 96 sidor om kristen tro. Som jag har varit med och skrivit! Fatta! Min bok! Jag var alldeles flämtig av lycka.

Om du jobbar med ungdomar i kyrkan, och letar efter en bra liten bok att sätta i händerna på dem, ta en titt på den här. 10 kapitel om kärnfrågorna: Gud, ondskan, nattvarden och så vidare. Jag har skrivit de skönlitterära introtexterna, och en massa kloka människor har skrivit faktatexterna. Dessutom finns det en fiffig liten studiehandledning om man vill använda den i t.ex. ledararbete.
Som vår volontär Anna skulle säga: klart värt!

medan livet går vidare. eller?

Helt plötsligt blev alla julsångerna så kvalmigt glättiga. Helt plötsligt kom behovet av melankoli. Något litet sätt att utrycka all sorg och rädsla. Jag predikade om, bland annat, skolskjutningen och -huggningen (här finns den), jag grät vid datorn när jag läste berättelserna från Newtown, och när de vackraste sångerna sjöngs på dotterns skolas julkonsert. Kvällen tillbringades med att skapa en blue christmas-lista på Spotify.

Och under tiden spenderar folk sin ilska och energi på Disneybeslut? Nej, hörni. Väx upp. Det finns barn som lider precis just i samma kvarter där ni bor. Det finns de som dagligen utsätts för rasism av grövsta sort, i just staden där ni bor. Det finns de som känner sig så utanför samhället, så missförstådda och isolerade, att de tycker att våld i alla fall kommer att göra dem till en Någon. Och de finns nära dig.

Gör någonting! Rösta på partier som vill förändra. Engagera er i kampen mot rasismen, och då menar jag INTE att gå med i någon idiotisk "disneydockan är inte rasistisk"-grupp på facebook. Betala era skatter så att den psykiatriska vården får ordentliga resurser. Säg hej till den ensamme grannen. Töm spargrisen i Frälsis gryta på stan.

För, vet ni, vårt samhälle må vara annorlunda än USA eller Kina, men samma tendenser till "sköt dig själv och skit i andra"-ideologi finns också hos oss. Och om vi inte vårdar och tar hand om de svagaste, då är inte vårt samhälle vatten värt. Och då är vi snart där. När förtvivlan är större än självbevarelsedriften, ensamheten större än tryggheten, när det är bättre att vara känd än att vara god. Känns det igen? Mm, trodde väl det. Det är hög tid.

man borde skriva en massa om en massa

Det finns så mycket som förtjänar en bloggpost.
Som gårdagens Luciagalenskap (härligt, festligt, ambassadör, fullständig utmattning, underbemanning, glädje, iskyla),
eller 
Dagens besked att Disney klipper en smula i Tomtens julafton (det var väl ändå på tiden at pickaninnydockan försvann, och den dansande juden?) och den vansinniga upprördheten över det, och när jag ändå är igång, över rapparen på SVTs Lucia, och den ursöta Lucian som råkade vara mörk,
eller 
Fasan och skräcken och hatet som drabbar när någon jävel stackare skjuter eller knivhugger barn (den totala hjälplösheten),
eller
Malins fina besök i kyrkan i tisdags,
eller
den överväldigande och galet starka längtan efter fred och lycka och tydlig och varm Gudsnärvaro jag plötsligt insåg att jag bär på.

Men jag är för trött och för sorgsen idag. Jag lämnar det i Guds händer, både sorgen och glädjen, frågorna och tacksamheten. All shall be well.

men för sjutton pepparkaksgubbar, släpp det!

Sitter här, halvsjuk, framför datorn och jagar upp mig angående pepparkaksgate (vet ni inte, googla det. Eller gör inte det och förbli lite mer övertygade om människors intelligens och välvilja än vad jag är numera).
Inte för att den där skolan ville förbjuda, och inte för att pepparkakor inte serverades, eller vad nu som är sant i denna soppa av halvsanningar och pudlar och rykten.
Utan för att folk helt enkelt inte kan släppa det.

För (lusse-)katten. Släpp det. NU tack. Eller ännu hellre igår. Det är en storm i en glöggmugg.

Sverige kommer inte att sluta existera för att några barn inte får vara pepparkaksgubbar (har inte många av oss önskar bort dem ur tågen ändå?). Det handlar inte om någon konspiration ägnad åt att förstöra svenska traditioner så att den islamistiska feministmaffian kan ta över. Det enda det här handlar om är med all sannolikhet en välmenande lärare som försökte vara så genomtänkt som det bara går. Ingen ond konspiration alls. Inte ens ett bevis på att den politiska korrektheten håller på att ta över. Bara (kanske) ett mindre smart beslut, följt av en explosion av semi-rasistiska, konspirationsteoretiska och okunniga inlägg på facebook.

Det håller på att bli negerchokladbollstatus på det här. Samma ängsliga klamrande fast vid inte så gamla traditioner (hur länge har vi haft ungar i bruna pyjamaser i tågen? 40 år?) och namn, samma envisa hävdande av sin rätt att säga vad sjutton som helst, samma hävdande av sin verklighet som den enda riktiga. Och samma frågor som måste ställas:

Varför är det så viktigt för dig att säga/göra något som kan göra andra ledsna, bara för att det är tradition?
och
Varför utgår du automatiskt från att andras motiv är att göra livet sämre för dig, och inte bättre för flera?
och till sist
Varför vidarebefordrar du automatiskt saker du inte är säker på är sanna, och struntar i allt vad källkritik heter?

Och det var det sista jag har att säga om det här. Får en nästan, men bara nästan, att vilja sluta äta pepparkakor bara för att.

facket och annat skoj

När jag flyttade utomlands i våras, blev jag strax uppringd av valberedningen för Kyrkans Akademikerförbunds utlandskrets, och efter mycket smicker övertalad att ställa upp som styrelseledamot. Eller, faktiskt, suppleant, men i alla fall.
Jag har alltid varit medlem, men emellanåt funderat på om det verkligen varit något för mig, det här med facket. Ibland har jag ogillat uttalanden eller mina representanter, och till och med övervägt att gå ur. Jag stannade eftersom jag tror att det är viktigt med solidariska föreningar som tillsammans jobbar för att göra våra arbetsplatser bättre. Det är ju ingen hemlighet att kyrkan är en rätt usel arbetsplats emellanåt, och de förväntningar som ställs på dem som arbetar i Svenska kyrkan kan vara riktigt orimliga. Där är facket viktigt, för stöd i kampen att göra den grundläggande uppgiften - att sprida Guds rike - det som vi lägger vår kraft på, inte interna stridigheter och taskig arbetsmiljö.

I alla fall.

Som styrelsemedlem i ett land nära Sverige och med täta förbindelser dit kom jag att hamna i förhandlingsdelegationen. I slutet av förra veckan åkte vi, ordförande Ann-Katrin och jag, till Uppsala för att förhandla löner med arbetsgivaren. Och det var riktigt kul! Ett spel, med turer hit och dit, telefonsamtal, enskilda samtal då och då, argumenteringar och siffror. Vi lyckades ok, vi fick upp arbetsgivarens bud lite grann, och framförallt såg vi till att det satsades på en del medarbetare som har oresonligt låg lön i jämförelse med andra med likvärdiga utvärderingar och uppgifter. Det kändes viktigt och bra att sitta där.

Det var ju inte helt lätt att ta sig till Sverige (snöstormen gjorde att jag strandades ett dygn i Amsterdam), men det var fint och vitt när jag kom fram. Och så fick jag julshoppa väsentligheter som Nyåkers pepparkakor (sorry, IKEA, era håller verkligen inte måttet) och kalkonprinskorv, samt träffa flera vänner.
Vilken härlig liten utflykt!

mycket politik blir det ibland

Idag var en före detta europaparlamentariker i kyrkan och hälsade på. Nyfiket tittade han på det mesta och fotade, och enligt honom kunde det hela eventuellt utmynna i en artikel för tidningen Världen Idag (det här är nog både första och sista gången jag länkar till den, inte min favorit), där han uppenbarligen är regelbundet återkommande som skribent.

Den före detta parlamentarikern var trevlig. När vi pratade vidare efteråt, vi kvinnor i föräldragruppen, blev det så småningom ett långt samtal om erfarenheter av mindre idealiskt bemötande från andra personer i privilegierad ställning (INTE på grund av att vår besökare hade sagt någonting dumt!), och det är skrämmande att inse att kvinnor i min ålder och yngre fortfarande regelbundet möts av nedvärderande attityder och kommentarer, och hålls utanför beslut enbart på grund av sitt kön. Inte kompetens.

Ja, och senare knackade ett stort gäng yngre svenskar på dörren. De visade sig tillhöra MUF, och letade efter en adress i närheten. Eftersom vi fixar det mesta, letade vi glatt fram adressen.

Och så avslutade jag min arbetsdag med att maila Sveriges ambassadör till Belgien, Ulrika Sundberg.

Ibland är det tydligare än annars att vi lever och arbetar bara ett stenkast från politikens högborg i Europa, och hur vår vardag ständigt influeras av såväl politik, som de värderingar som formar den.

tandfen

Ja, dottern skriver som en kratta (delvis en effekt av hennes förra skola, där det var ok att skriva precis från vilket håll som helst, bara man skrev), men nog är ett sådant här brev till tandfen ungefär det sötaste som finns?

(och för den som händelsevis inte kan läsa det: "Jag är dit [= ditt] största fän [= fan]. Sofia" Med bild av tand och hjärta. Fint ska det va.)