ibland är det bara tårar kvar

Jag har tänkt mycket på vad jag borde skriva om Mandela.

Det var lätt surrealistiskt. Ena sekunden läste jag facebookposter om mat och barn och kyrka, och så rullade jag uppåt i listan, och helt plötsligt fanns det ingenting annat än sorgerop. Och jag började gråta omedelbart. Jag satte på Simple Minds' Mandela Day, läste artikel efter artikel, medan jag grät och snörvlade. Mitt emot mig satt maken vid sin dator, och gjorde samma sak.

Han var ingen helgon, Madiba. Han hade många fel. Men i sin envisa mänsklighet, sin oböjbara kamp för rättvisa och frihet, var han något större än en vanlig människa. Han blev en symbol för storheten inom oss. Och en inspiration för miljoner människor, mig själv inkluderad. Han var den som mer än någon annan präglade min generations antirasistiska kamp.

Jag minns när apartheid föll, jag kan fortfarande känna den berusande glädjen.
Jag har svepts med i lyckoruset på jättearenorna, där tusentals fogats samman i U2-hymnerna och tron på en bättre värld.

Och nu är den eran över.
Kanske föll tårarna för en tidsanda som dog ut.
Kanske föll tårarna för ett allt kallare samhälle, ett samhälle som handlar allt mer om jobbskatteavdrag, och mindre om solidaritet med världens kämpande och lidande folk.

Vi har fortfarande Tutu. Vi har Malala. Men sedan?

Var är dagens hjältar? Vilka är de?
Ibland är det bara tårar kvar.

vad är en präst?

De senaste månaderna har jag pratat med flera blivande präster, och med kollegor och andra kyrkliga vänner, och frågan om tro och hemhörande i kyrkan och identitet kommer upp ofta. Antagligen har det att göra med hela diskussionen om Antjes och KGs tro, och med alla dessa människors erfarenheter av hur präster agerar, ser sig själva och ses av andra.

Jag tänker inte kommentera Antje eller KG, mer än vad jag gjort tidigare.

Däremot blir jag en smula oroad av undertonen i en del av det som sägs.

För vad är en präst egentligen?

"A Pastor's Prayer" av Martin Luther (för alla vet ju att den gode Martin pratade arkaisk engelska ;) )

“Lord God,

Thou hast placed me in Thy church as a bishop and pastor. Thou seest how unfit I am to administer this great and difficult office. Had I hitherto been without help from Thee, I would have ruined everything long ago. Therefore I call on Thee. I gladly offer my mouth and heart to Thy service. I would teach the people and I myself would continue to learn. To this end I shall mediate diligently on Thy Word. Use me, dear Lord, as Thy instrument. Only do not forsake me; for if I were to continue alone, I would quickly ruin everything. Amen.”

De viktiga orden, för mig, i den vackra bönen ovan är "unfit". Olämplig. 

Martin Luther ansåg sig själv olämplig som präst och biskop. Han var väl medveten om sina brister, och tvingades förlita sig på Gud. Själv skulle han förstöra alltihop.

Ämbetet och kyrkan är större än den enskilda prästen. Vi är tjänare, utvalda inte för att vi är bättre eller klokare eller frommare än någon annan, utan med Guds underliga och fantastiska logik. Samma logik som placerade den impulsive och oförstående Petrus i ledningen för den unga kyrkan. Gudstjänsten är inte prästens eget uttryck för prästens egen tro, utan platsen och stunden då församlingens och kyrkans tro uttrycks, med prästens hjälp. Vi behövs för att det är viktigt att någon håller ordning på hur sakramenten (dopet, nattvarden och bikten) förvaltas, och för att någon ska kunna lägga tid på att tillägna sig kunskap om Bibeln och kyrkans historia. Och lite annat. Vi präster kan också ses som en historisk tråd, en koppling tillbaka till (de lika odugliga, förvirrade och emellanåt tvivlande) lärjungarna.

Men vi är inte bättre, klokare, viktigare än någon enda annan människa. Och vår tro är sannerligen inte starkare eller bättre än andras. Kanske har vi fått förmånen att få fundera mer över den, och människor bör kunna förvänta sig att vi ska kunna prata om den. Men de frommaste och godaste människor jag känner är inte präster.

De som kallas till präster av Gud och kyrka är av många olika slag. Det är bra. Kyrkan behöver tjänare som kan förkunna det goda budskapet på många olika sätt, till många olika slags människor. En präst offrar en del genom att gå in i ämbetet, men vinner också mycket. Kyrkan har rätt att förvänta sig lojalitet med tro och ordningar, och prästen rätt att förvänta sig stöd och uppmuntran. Alla varken kan eller bör vara präster, eller för den delen diakoner, församlingspedagoger, organister eller någon annan tjänandefunktion i kyrkan. Men vi kan alla finna sätt att bidra och tjäna.

Jag har aldrig ångrat att jag sade ja till kallelsen. Att vara präst är vad jag är menad att vara. Det är vansinnigt roligt, ibland tungt, märkligt och ljuvligt. Det är skönt att känna så, i all min ovärdighet. Och jag hade aldrig klarat det på egen hand.

november

Alltså. November. Varenda år dyker den upp, säkert som fönsterkuvert när kontot är tomt. Och lika välkommen.

Så därför har jag inte så värst mycket att skriva. Finns inte energi just nu, faktiskt, mellan basarförberedelser, vanligt jobb, kursplugg i Uppsala, fackförhandlingar, tråkigt fuktigt väder och en inomkyrklig "debatt" som får mig att vilja emigrera. Fast det har jag redan gjort.

Och förutom vädret och debatten är allt rätt kul, och emellanåt till och med energigivande. Och idag fick jag döpa finaste A, och det blev en riktig liten toppendopgudstjänst. Det finns egentligen ingenting alls att klaga på, livet är bra, min familj är fin och frisk, jag har fantastiska vänner.

Fast det är november, vädret är tråkigt och fuktigt, och nu lägger jag mig en stund.

en guide till dig som vill anställa en au-pair

Nu har jag varit präst i snart två år i en församling där det regelbundet samlas en hel bunt au-pairer, och jag har hört alldeles för många märkligheter. Så därför tänkte jag sammanställa en liten guide här, i all ödmjukhet, till dig som funderar på att anställa en au-pair. Se också den här sammanställningen.

1. Minns att du är en arbetsgivare. A r b e t s g i v a r e.
Inte kompismamma. Inte värdfamilj. Du gör inte den här personen en tjänst, du köper hens arbete. Trots att ursprungsidén med au-pairerna var kulturellt utbyte, är au-pairen numera mest en barnpassare som bor i familjen.

2. Skriv ett kontrakt.
Japp. Du kanske hellre vill köra "vi är väl vänner och kan prata ifall det skulle uppstå problem", men att göra det är att svika ditt arbetsgivaransvar, är tveksamt rent lagligt sett, och försätter au-pairen i en helt omöjlig beroendesituation. Dessutom finns det då ingenting som hindrar hen från att bara dra om saker och ting inte passar, och då sitter du på pottkanten.

3. Minns att din au-pair är en ung person, oftast 19-20 år, som just slutat gymnasiet. Hen har i allmänhet inte bott hemifrån förr, bor utomlands för första gången, har eventuellt inte lagat mat eller bäddat en säng innan hen landar hos dig. Förvänta dig inte en professionell nanny, eller egentligen överhuvudtaget en person som har någon större erfarenhet, eller ser sin framtid i, barnomsorgen.
Vill du ha en nanny, betala för en nanny.

4. Minns att din au-pair har bestämda arbetstider (högst fem timmar om dagen), och lediga dagar (minst en i veckan). Allt som övergår detta bör betraktas som övertid och kompenseras därefter.
Hjälp också dina barn att respektera au-pairens lediga tider. Au-pairens rum bör vara en plats där hen får vara ifred när hen är ledig.

5. Au-pairen kommer att behöva din hjälp för att komma på plats. Hjälp hen med kontakter med myndigheter, anmälan till språkkurs osv. En bra start kommer göra din au-pair mycket gladare.

6. Prata igenom familjens regler noga, och håll dig själv till dem! Detta är, galet nog, en av de vanligaste anledningarna till att det skär sig. Au-pairen tar mängder av konflikter med barnen på grund av regler som ska hållas, och sedan kommer föräldern hem och ger omedelbart barnet den eftertraktade och förbjudna kakan. Det är dålig barnuppfostran, och det är djupt orättvist mot au-pairen.
Visa också dina barn att du stöder au-pairens beslut (om de inte är alldeles uppåt väggarna). Ibland kanske du inte skulle gjort på just det sättet, men du binder ris åt au-pairens, och i förlängningen din, rygg om du kritiserar hen inför dina barn och därmed får dem att tappa all respekt för hen.

7. Du är inte au-pairens mamma eller pappa. Hen är en vuxen person. På sin fritid har hen lika stor rätt som du har att dricka alkohol, ha sex eller resa, eller göra en hel massa andra saker inom lagens ram. Au-pairen bor i ditt hus, ja, men visa hen lika stor respekt för privatlivet som du förväntar dig tillbaka. De flesta normala 19-åringar uppskattar inte tanken på att tvingas leva i celibat i ett år bara för att du förbjuder pojk- eller flickbesök på rummet.

8. Kolla läget med jämna mellanrum. Lyssna. Kom med konstruktiv kritik, men i ett lugnt sammanhang. Sätt er ner och utvärdera. Var beredd på att au-pairen kommer att längta hem, inte kommer överens med barnen då och då (minns att du inte heller kommer överens med dina barn då och då!), kan behöva vara ledig när det är obekvämt, och kan bli sjuk. Ta ditt arbetsgivaransvar, helt enkelt, och se till att au-pairens arbetsmiljö, såväl rent fysiskt som psykosocialt, är bra.

9. Gör det möjligt för au-pairen att träffa andra au-pairer, till exempel via den lokala Svenska kyrkan. Och förhör inte au-pairen om vad de har pratat om där. Sannolikheten är rätt stor att de har pratat om dig, och det kan vara din allra bästa möjlighet att få en riktigt bra au-pair även nästa gång. Bra arbetsgivare är uppskattade. Dåliga arbetsgivare får svårt att anställa.

Sådärja. Det finns säkert sådant som kanske ska läggas till. Någon som vill bidra?

Vad var det jag sade?!

Redan efter att jag träffat henne första gången, kanske till och med efter jag hade lyssnat på henne första gången (och röstat på henne i biskopsvalet i Lund 2007), sade jag "Antje kommer att bli vår första kvinnliga ärkebiskop".

Idag är jag oerhört glad och stolt och lycklig över att ha fått rätt!

Antje har varit enormt viktig för mig personligen, och som präst. Hon har stöttat mina drömmar och resor, hon har alltid haft ett intresserat och vänligt ord över, varit närvarande i möten, predikat med Jesus i centrum, och inspirerat massor av oss präster att satsa på just predikans konst. Hon är klok, from, rolig och ambitiös. Kanske inte Sveriges främsta liturg direkt, men på många andra sätt är hon en förebild och en inspiration för mig, och många andra. För mig är detta en fantastisk dag, en jublets och hoppets dag! Äntligen!

winter is coming?

Jag rensade bland mina facebookgrupper igår.
Ut rök ett tiotal grupper. De flesta för att de inte längre känns aktuella, eller inte längre roade mig. Och så en specifik, för att den konstant fylls av inlägg som på inget vis präglas av den vilja till förståelse och syskonlig välvilja som jag tänker mig att världen och vi själva har rätt att förvänta oss av kristna syskon. Det är gruppen "Diskussionsgrupp om handboksförslaget" som startades med det goda syftet att vara en plats där vi som tjänstgör och lever i församlingar som är remisser för Svenska kyrkans nya handbok kan utbyta tankar och diskutera förslaget.

Så upplever jag inte längre gruppen.

Den har, i mitt tycke, degenererat till att bli en plats där några av de skränigaste och bittraste motståndarna till Svenska kyrkans ledning samlas för att tillsammans beklaga sig över tingens tillstånd. Jag inser att jag blottar halsen här, jag förväntar mig till och med att en och annan kanske blir sur över att kategoriseras så, men jag är faktiskt inte intresserad av att diskutera min upplevelse. Jag är intresserad av att berätta om min sorg över tonläget i den kyrka jag älskar så.

Utan att dra några övriga paralleller låter det emellanåt från handboks- och Kyrkans Hus-motståndarna på ungefär samma sätt som det låter från sverigedemokrater. "Ingen lyyyyysssnar på oss!" "Man får inte säga vad man vill längre i kyrkan!" "Det finns en pk-kultur som förtrycker oliktänkande." "Egentligen tycker alla som vi!" Och detta basuneras ut från hemsidor, Kyrkans tidnings debattsidor, och emellanåt ledare, i facebookgrupper och andra sammanhang. Det sägs av kyrkorådsledamöter, organister, kyrkoherdar, författare och andra. Högt och tydligt. Och jag ser ingen munkavel.

Att de som inte håller med säger emot är inte att tysta någon.

Men de som längtar efter en tid då Svenska kyrkan var svenskast av alla, där alla sjöng samma liturgiska musik, där en präst var byns auktoritet, där människor glatt och frivilligt satte sig i kyrkbänkarna på den enda heliga högmässotiden 11 på förmiddagen, då kyrkan inte var det minsta politisk, då ingen någonsin var ovän med någon, då det inte var den förrförra handboken som höjdes till skyarna...de längtar efter en kyrka som aldrig funnits, och de är i mina ögon Svenska kyrkans motsvarighet till de konspirationsteoretiker som hävdar att riksdagen vill utplåna det svenska, eller vad det nu kan vara. De är foliebirettor eller foliehättor, väl matchade med omvärldens foliehattar.

Just nu går drevet mot biskop Antje. Tonläget är högt och hetsigt, och hennes teologi ifrågasätts. Sansade röster som konstaterar att hon ligger tryggt i Svenska kyrkans mittfåra drunknar i gallan från de som ropar högt om jungfrufödelsens allt överskuggande vikt, eller så hånas denna mittfåra som sekulariserad och vek.
Visst skulle det vara skönt med ett enkelt ja eller nej. Och visst kan jag också någon gång önska att svaret kunde vara "Ja, och så här tänker jag..." istället för "Det beror på hur du menar...", men att från den önskan gå till personangrepp och högljudda utträdanden, det tycker jag tyder på en ovilja att ens lyssna på den andra. Foliebirettorna har i sina egna sinnen alltid rätt, det finns bara ett svar, världen är svart och vit, och Svenska kyrkan på väg ner i avgrunden ackompanjerad av musik komponerad på 2000-talet.

Jag är ledsen över klimatet i den kyrkliga mediesfären. Ledsen över personangrepp på alla håll, ledsen över dömande och misstolkande. Och med den här bloggposten kanske jag ställer mig i den skräniga tyckargruppen, kanske orättvist kategoriserar mina meningsmotståndare på sätt de inte förtjänar, kanske misslyckas med att visa dem den kärlek som jag avkräver dem själv.

För detta ber jag om förlåtelse. Mea culpa. Jag är, som alla ni, syndare och rättfärdig. Ofärdig och alltid på väg, sitter inte inne med alla sanningar. Jag delar er oro över vår kyrka, men kanske inte av samma anledning. Men i slutändan är det bara en sak som är avgörande: Jesus är Herre. Allt annat är öppet för diskussion.

om en tioåring

Verkar som att den här bloggerskan är lite slö för tillfället. Ja, i alla fall i det här forumet. Annars är det full fart, ska ni veta. Det har firats multipla födelsedagar (min och dotterns), löneförhandlats i Uppsala, varits (där har vi ju en verbform som ser riktigt tokig ut, kan man ens skriva så?) sjuk samt åkts på körläger, sedan jag sist uppdaterade. Plus det vanliga livet.
Kanske inte helt underligt att just bloggen hamnar lite i "ordna senare"-högen, då. Predikningarna läggs i alla fall ut på prästflickealster hela tiden.

Mest märkligt är att en av födelsedagarna betyder att min dotter nu är 10 år gammal.

Det är alltså 10 år sedan vi satt hemma i lägenheten på Maltesholmsvägen och tittade förvirrat på det lilla knytet som inte var så värst bra på att få mat i sig.
10 år sedan som jag förundrades över hur de pyttepyttesmå fingrarna kunde ha så perfekta naglar.
Ett helt decennium sedan som jag frågade mig om det verkligen var på riktigt, det här.

Sedan har vi varit med om en hel massa, snorpan och vi.

Hon har massor med smeknamn. Snorpan, snuttan, gumman, barnet, Fian, råttan, pussgurkan... Hon har glittrande mörkblå ögon och okammat hår, åker rullskridskor som en dröm (en ibland lite tilltufsad och Bambi-aktig dröm) och kan se igenom en bluff på en kilometers avstånd. Hon läser hela tiden, och verkar tro att vi inte märker när hon smygtittar på paddan i sin klädkammare. Hon lagar fantastisk potatis-purjolökssoppa och vill just nu bli arkitekt när hon blir stor, eftersom hon älskar Gaudí. Hon är superempatisk och konstnärlig.
Hon är det bästa som någonsin hänt mig.