un, deux, trois!

Nu händer det.
Det var tjugo år sen sist.
Klockan halv tre i eftermiddags klev Hedvige in genom dörren, ropade ett glatt "Bon jour! Comment allez-vous?" och sedan var lektionen igång.

Japp, jag läser franska igen. Den rostiga frankofona delen av hjärnan ska putsas upp igen och bli funktionell. Jag klarar mig, det är inga större problem att handla morgonbrödet eller fråga om vägen, eller ens att faktiskt konversera lite smått, men jag vill bli bättre. Mycket bättre. Och Hedvige är riktigt bra. Hon utgår från vad jag vill med studierna, använder min kontext och de kunskaper jag har, och utmanar mig. Så nu ska jag till Filigranes för att köpa en lätt roman och en grammatikbok.

Märkligt nog är faktiskt grammatiken också kul. Åtminstone än så länge. Det finns naturligtvis en rätt stor skillnad mellan att vara tonåring och plugga för att man måste, och mellan att göra det för att man bor i ett fransktalande land och tycker att språket ifråga är rätt kul.

À bientôt, mes amis!

hösten är kort, så kort

Första personalmötet för hösten hölls idag. Vi har blivit en till i den avlönade medarbetarskaran, vår volontär A. Roligt!

Och så gick vi igenom hela hösten ända till Trettondedag Jul. Ja, 6/1 2013. Den mässan håller jag i, bara så att ni kan pricka in det i era kalendrar redan nu. Eller nåt.

Hösten känns så galet kort, och det är massor som ska prickas in. Det är ju för 17 bara 116 dagar till julafton, och innan dess ska 5-årsjubileum och höstlov och ärkebiskopsmöte för barn och unga och julbasar och första advent klaras av. Jamen, ni förstår ju. Och ett visst barn fyller år och ska firas rejält, och en viss pasteure fyller år och ska firas avsevärt mycket mindre rejält. Men i alla fall.

Jag måste gå och köpa en ny kalender. Ja, så är det.

Farbror polisen!

Klockan är ett på natten, och det ringer på vår/kyrkans dörr.
Om detta händer en "vanlig" familj är det antingen bus eller något personligt hemskt. Händer det oss är det personligt, bus eller så har det hänt en svensk här i Belgien något fruktansvärt.
Jag trodde det var det som hade hänt, och släpade mig med en isklump i magen till porttelefonen.
"Allo?"
Där nere står en man i vit skjorta. En polis.
"Madame Rännar?"
En viss lättnad. Men samtidigt börjar isklumpen bulta för deras skull. En massa tankar hinner man med.
"Non, ces't l'autre 'Privé'."

Och sedan väntade vi på att Larsa skulle komma förbi vår dörr så att vi skulle få veta, och hjälpa till om det behövdes.

Det visade sig handla om en gps som inte var avstängd i kyrkans bil, och poliserna var oroliga för stöldrisken.

Fint. Men det tog ett tag att somna efteråt.

ready, steady....GO!

Idag började det. Jobbet, alltså.
Och det kändes bra att vara tillbaka! Bra att knäppa på kaffekokaren, bra att hälla upp mjölk och ta ut en bullpåse ur frysen.
Det kändes gott att sitta ner med kollegorna i flera timmar och prata om allt mellan himmel och jord, eller i det här fallet, mellan belgiska körkort och den anglikanska kyrkogemenskapen.
Gott att träffa volontär Anna, och församlingsmedlemmar som kom in för att fika.

Och till slut tittade solen fram.

Och det blev afton, och det var den första dagen.

Biskopsvigning

Jag var i Uppsala för att bli utlandskyrkoutbildad, men stannade ett extra dygn och hade turen att lyckas pricka in det pampigaste Svenska kyrkan kan bjuda på – en biskopsvigning. Det är nog möjligt att det är ännu mer storslaget när det handlar om en ny ärkebiskop, men det var gott om kåpor och mitror och annat skojigt även här.

25 biskopar, plus Åke som vigdes, räknade jag till i processionen. Till detta kom den katolske biskopsvikarien Fredrik (som vann hattkampen med sin fina biretta), och en enorm hjord av präster och pastorer i diverse utstyrslar, både bland de speciellt inbjudna och bland oss nyfikna. Bland de inbjudna fanns en hop emeritibiskopar (alltså pensionerade biskopar), Stockholms rabbi och kronprinsessan Victoria. Det var så mycket färg och glitter och pompa och ståt!

Nu finns det en massa människor som säkert tycker att tillställningar av det här slaget är för mycket. För katolskt, eller för dyrt, eller för tillgjort, eller vilken ”för” man än vill välja.

Jag gillar det. Inte varje söndag. Men någon gång då och då är det härligt att få ta i så man spricker och dundra på med orglar och processioner och korkåpor. Det ska få vara fest ibland, ordentligt så.

Till det riktigt roliga hörde de gästande biskoparna från olika länder och kyrkor. Där fanns biskop Buthelezi från Sydafrikas lutherska kyrka, och Filippinernas ”obispo maximo” (klart tuffare titel än ärkebiskop). Ganska så nyvigda och historiska biskop Agnes från Island (första kvinnan) var där, liksom biskopar från Finland, Danmark, Norge, Tyskland och Storbritannien.

Utmärkt avslutning på en vecka i utsändandets tecken!

himlen brinner

Fönstret darrar av kraften från motorn, och utanför färgas molnen lysande orange av en sjunkande sol. Himlen brinner i turkost, i lila, i den mjukaste aprikos.

Jag är på väg hem. På ett flygplan som lämnar Köpenhamn. Inte ett som återvänder dit.

Den senaste veckan har hemlängtan bara ökat.

Det är kanske ännu inte riktigt så att det är Belgien och Bryssel som är hemma. Men nog är det ändå lite så att det är Svenska kyrkan på Avenue des Gaulois som är det. Ännu mer, förstås, är fjärde våningen i det huset mitt hem. Där finns min familj och mina saker, min skosamling och mina böcker.

Just nu bor mitt hjärta i Belgien, hur konstigt det än må vara, och längtan brinner. Som molnen en augustikväll, någonstans ovanför Danmark.

ekumenik

Det är senare än det borde vara, och jag har, som vanligt, fastnat framför datorn. Jag hade tänkt mig att jag skulle titta lite på tv, nu när jag kan liksom, men icke sade nicke. Jag har kommit helt av mig med det där.

Istället surrar huvudet av tankar på ledsna vänner som ställer svåra frågor om Guds närvaro. Kontrasten känns stor till akademiska diskussioner om Faith and Order och Borgå-gemenskapen, men samtidigt är kanske inte avståndet så stort ändå.

För någonstans handlar alltihop om Guds sökande efter oss och efter gemenskap med oss, och om den kristna gemenskap som kommer ur det sökandet, och som svarar på det. Den gemenskap som ska visa på Guds relationslängtan, men som alltför ofta istället visar på bristande omtanke och respekt mellan kristna.

Jag är en entusiastisk ekumen i den meningen att jag fullkomligt njuter när det talas om diverse multilaterala överenskommelser och avtal och deras konsekvenser, men också genom att jag allt oftare finner mig själv i situationer som kanske inte har rubriken "ekumeniska", men som är det likväl. Det kan vara ett dop tillsammans med en katolsk präst, en konferens med prästkvinnor från alla möjliga olika kristna traditioner eller ett samtal över kaffekoppen i kyrkan.
Det är lätt att på en formell nivå gå bort sig i alla skillnader, och ibland till och med svårt att se poänger med att envisas med de riktigt svåra samtalen, men där, liksom i samtalet med den sörjande och frågande vännen, vandrar Jesus mitt ibland oss. Mitt i vår svaghet. För mig ger det hopp. Hopp om mening för människor och organisationer. Hopp och framtidstro.

ska man bli officiell?

Funderar här på utbildningsveckan, efter tillfrågan, om jag skulle ta och bli officiellt bloggande, via Svenska kyrkan?
Vad innebär det för känslan av måste och borde? (rätt mycket)
Vad innebär det för innehåll? (inget, misstänker jag)
Skulle det få mer fart på bloggen? (mycket möjligt)

Och så är det ju trots allt bara några år. Fast det är ju en evighet i Internetsammanhang. Vojne, vojne, så mycket att tänka på. Och bara det här, att sitta här och blogga om att blogga, hur navelskådande och meta är inte det då?

unga prästkvinnor

Min tredje konferens med The Young Clergy Women Project är över, och så är också min tid som styrelsemedlem i organisationen. Det är sorgligt. TYCWP har gett mig så mycket. Jag är fortfarande medlem, och det lutar åt att jag åker även nästa år, men sedan är det nog slut. Vid 40 får jag inte längre vara medlem, och även om jag är fullständigt för den gränsen, och känner att det nog är dags att lämna då, kommer jag att sakna de här kvinnorna så mycket. Maken till grupp full av rappkäftade, varmhjärtade, storskrattande, supersmarta och drivna teologer har jag sällan mött. Troligtvis aldrig.

 Den här organisationens raison d'etre är att förse unga prästvigda kvinnor med (nätbaserad) gemenskap och sammanhang, och dessutom lyckas vi ge ut böcker, hålla konferenser, genomföra bibelstudier och ha vansinnigt roligt under tiden. Allting genomfört av sådana som i många av våra kyrkor anses vara "för unga" för att vara i ledarskapsrollen, eller kanske till och med inte ska vara det för att vi är kvinnor. Vi är 700 medlemmar, från massor med olika kyrkor och olika länder, och vi växer snabbt.

 Jag längtar till nästa år. Under tiden kommer jag träffa några av systrarna på olika sätt, men den överväldigande majoriteten lever i USA, och den här konferensen är möjligheten att se dem live. Tack Gud för internet, så att vi kan hålla tät kontakt under året. Och så ska jag sätta igång att fundera över hur vi gamlingar fortsätter efter vi blivit utslängda. The Slightly Older But Still Awesome Clergy Women Project, typ.