luxembourg

I helgen var vi i Luxemburg.
Vilken förtjusande liten plats!
Staden är byggd i och kring en djup ravin. Det mesta av den ligger på höjden ovanför, vilket gör att det skär en djup, grön dal genom hela stan, med svindelframkallande broar och fantastisk utsikt nästan överallt. Rester av diverse borgar och fästen finns naturligtvis också överallt, staden har alltid haft strategisk betydelse. Ett tag, på 1700-talet, var invånarna 8000, och i garnisonen fanns 4000 soldater ... Sådant präglar en stad.


Vi har gått fram och tillbaka, upp och ner. Besökt byarna i ravinen (det var inte helt lätt att hitta rätt därnere, och både Sofia och jag var bra sura av hunger när vi till slut kom upp igen), vandrat igenom det fantastiska historiska museet och ätit gott.
Idag hade jag gudstjänst i Bertrange (predikan här), precis utanför Lux city, vilket var trevligt, och när vi lämnade det lilla storhertigdömet var det med avsikten att komma tillbaka!

semmelgalenskap

Jag är ensam präst i tjänst den här veckan. Och husmor är också iväg. Och det har gått alldeles utmärkt, with a little help from my friends.
Harriet kom hit och hjälpte till med luncherna tisdag och torsdag, vilket var himla bra. Maken gjorde en hjälteinsats. Framförallt tisdag var rätt galen. Fet-tisdag, alltså. Vi gjorde och sålde ungefär 100 semlor. Under resten av veckan har kanske 70 gått. Och igår sålde vi också en och annan prinsess-semla, för att fira Estelle lite grann (och alla andra bebisar, jag har inte gått och blivit rojalist. Bara glad över en nyfödd bebis.)

Och så är det fasta. Målsättningen den här gången är att hålla mig ifrån allt vad kanelbullar och andra bakade godsaker heter, samt choklad, och dessutom försöka be laudes och completorium varje dag. Det där sista har inte riktigt kommit igång, får jag erkänna. Jag är inte så from på morgnarna. Men completorium blev det igår kväll i alla fall, och det är i alla fall något.

Och så en fin lila bild, bara för att det är fasta. Titta så många fasteklädda människor. Kolla framförallt in Antjes fina purpurfärgade strumpbyxor. Välmatchat! Den skäggige karln mellan Eva och Antje är min nuvarande biskop, Sven Bernhard Fast. Lustigt med Stockholm, Visby och Lund så där bredvid varandra, mina tre senaste stift. Fattas bara att Hans Stiglund, Luleåbiskopen, skulle stått med dem också. Jaja, man kan inte få allt.

"festlig" vecka tar slut

På måndagkvällen, efter besöket på Bureau des Étrangers, och efter allehanda mysigheter under dagen, vaknade barnet av att hon kräktes över hela ryamattan. Och sängen. Och sig själv.

Och svisch, där gick veckan.

Ja, hon hade inte kräksjuka, faktiskt, utan bara en rejäl influensa. Stackarn kräks när hon har hög feber. Men hemma från skolan resten av veckan var melodin. Och nu, fem dagar efteråt, är hon fortfarande rätt blek om nosen om än glad och kvittrig för det mesta.

Hade det inte varit för det, och för att maken också var sjuk, hade detta varit en toppenhelg. Ja, förutom att jag börjar sloka lite också, så.

Men Antwerpen var fint. Dit åker jag tillbaka med glädje. Skön stämning i stan, trevlig församling. och man kan ju inte bara låta bli att gilla en stad som fått sitt namn efter att en jättes hand slängdes i floden, inte sant?

oh the joys of bureaucracy

Om det nu var någon som trodde att man i Bryssel, av alla ställen, INTE är byråkratisk, så har den personen fel.
Ingen större överraskning för de flesta.

Alltså, idag: registrering på utlänningsbyrån (jadå, Bureau d'Etrangers).

Besöket där har föregåtts av en ordentlig dokumentinsamling (inte som till försäkringsbolaget, men ändå), inklusive ett besök på konsulatet här för en fransk förklaring av vad som står i mitt personbevis. Vi tog foton, samlade ihop allt vi hade av anställningsbevis etc, och hamnade till slut här:

Ja, så glada var vi i den tentakeldekorerade källarvåningen i Hôtel Communal d'Etterbeek. En sant deprimerande plats, där vi fick vänta betydligt längre än vad vi hade anat.

När vi till slut kom in visade det sig att vår fina, 13 €-kostande, franska förklaring inte var det minsta tillräcklig för vår tjänsteman som bara kallt konstaterade att han inte förstod svenska. Skaffa översättningar, alltså. Suck. Men till slut, efter en sant komisk omgång felstavningar och misstag som ett tag höll på att registrera Christoffer som italienare (se, mamma, nu höll du till sist på att få den där italienske svärsonen!), är nu maken och jag registrerade här (dock ej som gifta eftersom vi inte kunde producera ett äktenskapsbevis), men dottern är fortfarande oregistrerad. Belgien 1, Krämrarna 0.
Men vi kommer tillbaka! Den här fajten är inte över än!

un jour normal: Mercredi

7.30 Maken och dottern lämnar huset.
9 Jag är i kaféet. Förbereder: laddar kassan med växel, sätter på kaffe och tevatten, tar fram en påse kanelbullar. Tömmer diskmaskinen, tänder i lokalen.
Sedan bakar jag ibland. Barnkören som kommer på torsdagar behöver fika, så då bakar jag frallor på onsdagar eller fredagar.
10 öppnar kaféet.
10.30 kommer städerskan, så då ställer jag upp alla stolarna på borden i lokalen.
Sedan kan det komma folk under hela dagen. Gör det inte det, finns det alltid något att fixa med. Idag tittade jag på pyssel till barnen och pratade med organist Åke.
Vid 12 kom dottern hem från skolan. Belgiska barn har i allmänhet en halv skoldag på onsdagar. Vi gjorde hennes franska- och engelskaläxa, pratade och provpysslade lite.
Halv två började folk strömma till. Åkes pianoelever hängde i kaféet. Vi pratade och vek danska pappersstjärnor. Sedan kom mammor och pappor och barn för Fantasigruppen (typ öppen förskola med sångstund) klockan 15.
15.15 sjöng vi, och efter att det var klart, tog jag med de lite större barnen en våning ner, till bordet längst bak i kyrksalen, och gjorde toappersrulldockor. Mycket klister på fingrarna senare, drog horden av ungar ner en våning, till kaféet, där Larsa och Birgitta stod redo med ärtsoppan.
Jag traskade upp två våningar istället, hem. En stunds sitta ner, sedan gick också vi ner till kyrkstorfamiljen och åt soppa.
God mat. Barnen sprang runt, vi vuxna satt och pratade. Det är rätt mysigt, det här Bryssellivet.

avenue du silence

Så kom helt plötsligt en begravning.
På onsdag morgon fick jag veta, strax efter lunch pratade jag med familjen, och på fredagen satt jag i en bil på väg ut till Bryssels krematorium. Det går snabbare här.
Det ligger lämpligt nog på Avenue du Silence. Tystnadens aveny.

Mycket är likt, men annat är det inte.

Det var en vacker plats, kyrkogården. Krematoriebyggnaden modern och funktionell, med väntrum och flera olika rum och salar för alla slags religiösa och areligiösa ceremonier. På tv-skärmar meddelades vem ceremonin gällde och var den skulle vara. Alla hade 15 minuter på sig.

15 minuter. För att ta avsked av en död älskad. Men då har de flesta haft ett privat avsked, och man ska också minnas att de flesta faktiskt inte kremeras här utan har en romersk-katolsk begravningsgudstjänst i en kyrka, följd av gravsättning.

Vi var sist på dagen, och fick därmed mer tid. Det blev en svensk begravningsgudstjänst, och under tiden började de tunga, stora snöflingorna falla över Avenue du Silence.

sakta vardag

Tavlor kommer upp. Rutiner prövas och införs. Första strejken på massor med år sammanföll naturligtvis med snöfall. Pratar med försäkringskassan (synnerligen trevligt) och fixar möte på byrån för registrering av utlänningar (Orwell, anyone?). Dricker kriek och äter onsdaglig ärtsoppa med församlingen. Har en begravning, i ovanlighetens namn, på fredag. Blir inte många sådana här, de flesta är ju i arbetsför ålder, eller väljer att ha begravningsgudstjänsten i Sverige.
Dottern kämpar med sin frequent word list, och i morgon är det läxprov i engelskan. Det är en liten jobbig puckel just nu. Hon beklagar sig inte i någon större grad, men det är mycket som ska vänjas vid. Framförallt är det besvärligt att lära sig språk när man aldrig har gjort det förr, men vi tragglar på med glosorna.
Långsamt börjar det kännas lite mer som hemma än som en slags konstig semester. Det är skönt att bara vara på en plats, och på söndag är det mottagning av mig i gudstjänsten. Härligt!