konfirmander och förkylning

Tiden springer iväg.
Jag jobbar, snyter mig, äter, snyter mig, sover, snyter mig, kramar familjen, och ja, snyter mig. Förkylningen är här. Två dagar gammal önskar jag redan livet ur den. Avskyr känslan av svaghet i varje muskel, den där såriga huden under näsan, tyngden i ögonlocken, trycket mellan ögonen. Förkylning. En så harmlös liten sjukdom att det knappt är en sjukdom ens, men den kan verkligen få en människa att bli ynklig och liten.

Och mitt i detta ett sextimmars konfapass. Ibuprofen, Strepsils, kaffe och fejkad energi. Det gick det också. Inte idealiskt, men vad göra när det inte finns någon som kan ta över, inget sätt att meddela sig snabbt till alla konfirmanderna, och konfapasset ska avslutas med ett nödvändigt och mycket försenat föräldramöte? Inte mycket. Droger in, trötthet undanstoppad. Hej hopp, nu kör vi!
Det gick bra, faktiskt. Trots dubbelbokning, paj som vägrade låta sig tinas och vild improvisation så blev det alldeles utmärkt.

Men nu känns det som att jag förtjänar min lediga måndag.

fastedisciplin

Det som vi i Svenska kyrkan kallar "Fastan" heter "Lent" på engelska, och under Lent ägnar sig många engelsktalande åt "Lenten disciplines", vilken låter mycket bättre i mina öron än att fasta från någonting. För ibland är det mer meningsfullt att lägga till än att ta dra ifrån. I mitt fall, till exempel, äter jag redan inget rött kött, och dessutom är mathållningen exceptionellt nyttig nu under våren (Belgien, alltså, lite för mycket gott här...). Alltså skulle det inte ens vara bra att dra ifrån mer.

Jag skulle kunna fasta från Facebook el dyl, men jag tycker inte att mänskliga relationer, som Facebook ju i slutändan handlar om, är någonting man ska fasta från. Och tv ser jag nästan inte alls, och jag blir odräglig om jag inte dricker kaffe.

Nej, i år lägger jag till. Att lägga mer tid på bön och reflektion blir min fastedisciplin i år.
Jag ber laudes (morgonbön) och completorium (nattbön) enligt Tidegärden. Jag har en fiffig app i telefonen som hjälper mig med det.
Dessutom tar jag ett foto om dagen enligt den här utmaningen från United Methodist Church i USA:

Det är spännande och roligt att se hur andra tänker och reflekterar också, då många lägger upp bilderna på Instagram, Facebook eller sina egna bloggar. Min vän Jenny gör till exempel också detta, och skriver mycket tänkvärt om bilderna.

Mother Julian on God and love

On this S:t Valentine's Day (Alla Hjärtans Dag = All Hearts' Day, in Swedish) I give you this amazing text by Julian of Norwich:

"As truly as God is our Father,
so just as truly is he our Mother.

In our Father, God Almighty, we have our being;
in our merciful Mother we are remade and restored.
Our fragmented lives are knit together.
And by giving and yielding ourselves, through grace,
to the Holy Spirit, we are made whole.

It is I, the strength and goodness of Fatherhood.
It is I, the wisdom of Motherhood.
It is I, the light and grace of holy life.
It is I, the Trinity,
It is I, the unity.
I am the sovereign goodness in all things.
It is I who teach you to love.
It is I who teach you to desire.
It is I who am the reward of all true desiring.

All shall be well,
and all shall be well, and all manner of thing shall be well."

Love to you all. Most of you are too far away to celebrate love with me and mine today, but know that you are in my heart.

fastestation

Idag introducerade jag, i samband med predikan (finns här), en fastestation i kyrkan. Ett enkelt barnstaffli, klätt med lila filt, och orden "Hjälp mig, Gud, denna fastetid, att älska ..." Meningen är att skriva någon eller några man inte älskar tillräckligt eller alls på en lapp och sätta upp, som en bön om att få hjälp att älska dem mer. Man kan sätta lappen inåt eller utåt, och skriva namn eller låta bli. Tiden får utvisa om det kommer fungera eller inte.

I grund och botten handlar det om min övertygelse om att kärlek är val och handling mer än en romantisk känsla. Att vara kär eller förälskad handlar om känslor som till viss mån är okontrollerbara, medan att älska handlar om ansträngning och vilja och engagemang. Därför tror jag också att vi kan öva oss i att älska, och det är väl en utmärkt andlig disciplin för fastetiden, i våra samhällen som präglas av rädsla, misstro och förakt för andra.

Fastetiden har inte riktigt börjat än, inte förrän på onsdag, men nog hänger Fastlagssöndagens tema "Kärlekens väg" oerhört väl samman med fastans eftertanke och förberedelse.

förändring för förändringens skull?

Har just sett "Min sanning: KG Hammar". Mycket snurrar genom huvudet nu, kanske för mycket för att egentligen skriva ett vettigt inlägg, men lika bra att skriva nu ändå, så blir det gjort.

Det är inte allt han säger som jag känner igen mig i, det ska jag säga direkt. Vi tillhör olika kyrkliga generationer, olika inriktningar, och har olika erfarenheter. Vårt sätt att tala om Gud och kyrka är olika. Våra temperament, såväl rent humörmässigt som andligt, är olika, såvitt jag kan bedöma, och vid de tillfällen jag har träffat KG har jag aldrig fått känslan av att jag personligen varit viktig eller ens intressant för honom. Andra har andra upplevelser, detta är mina.

Men med det sagt, så är det mycket jag är tacksam för vad gäller KG.

Jag tror att hans tio år som ärkebiskop hjälpte Svenska kyrkan att börja hitta en ny självförståelse, från en maktinstitution till en gemenskap av ofullkomliga, längtande, Gudsälskade vandrare. En gemenskap där kärnan av kärlek till och från mysteriet Gud, och hur detta mysterium visar sig i Fader, Son och Ande, är så mycket viktigare, och mer livgivande, än vilka gränser vi sätter upp mot andra.
Och jag tror att vår rädsla för förändring är något av det mest skadliga som vi som kyrka bär med oss.

Det behöver inte handla om en radikal förändring av gudstjänstformer eller ens de institutionella formerna, men av vår inställning och våra relationer.
Vilka är kyrkan? Vem bestämmer? Vilken väg ska vi vandra, och hur?

Att våga se dopet som någonting annat, större och märkligare, än ett medlemskrav, och nattvarden som någonting djupare och mer meningsskapande än en medlemsförmån.
Att våga leva sin tro mer i vardagen än på söndagen. Mig veterligen sade Jesus aldrig till någon av de han mötte att de var tvungna att gå i synagogan.
Att våga njuta av Guds röst på många sätt. Vi är lutheraner, och som sådana bör vi se att förändring ligger i trons natur. Det är ju det folkspråksprincipen, "att tala till människor på människors språk", handlar om.
Att släppa tanken på, och kraven på, att kristna ska se ut på ett visst sätt, låta på ett visst sätt, leva på ett visst sätt, och våga se att trots att vi är människor vars tro ger avtryck, kan dessa avtryck se olika ut

och vara lika heliga för det.

Där inspirerar KG mig. Vi är kallade att vara sanna evangeliet och dem Gud har skapat oss att vara. Det är KG. Som ärkebiskop kämpade han för fler möjligheter, färre gränser. Ett radikalt inkluderande. Det är stort, och det gör mig stolt.

medglädje och stolthet

När man sitter hemma, trots att vädret är härligt vårsoligt, och ägnar sig åt höggradig självömkan på grund av en värkande hals och dito leder, så hjälper det faktiskt en hel del att man har sådana fantastiska, kloka och duktiga vänner.

Bara se här! Bästa vännen Nene fick Skånska Dagbladets kulturpris Guldpantern för sina böcker! Det är jätteroligt Och otroligt välförtjänt! Har man läst böckerna om Udda blir blicken lite förändrad, det dyker upp de märkligaste, mest magiska detaljer i vardagen. Vilken gåva.

Och läs här! Kloka, roliga och modiga Malin håller inte tyst, och förändrar människors dumma attityder. Vardagshjältinnestatus på det! Dessutom skriver hon böcker som är omöjliga att lägga ifrån sig, med vackert språk och berättelser som smyger in hopp även i den gräsligaste av situationer. Det är fint, det.

Och min "hyresgäst" och vän Karin häller ur sig märkliga och underbara och läskiga berättelser på löpande band, och får dem publicerade också. Hennes Amatka var en av förra årets bästa läsupplevelser för mig, skaffa och läs om du inte gjort det än!

Sådärja. Lite medglädje och stolthet piggar minsann alltid upp. Tillbaka till soffan, boken, näsdukarna och kaffet.