en londonvisit

Snabbt som ögat. Två timmar dit, två timmar hem, och däremellan: några timmar i London.
Vi, herden, kantorn och jag, var där för att introduceras i, och diskutera, förslaget till Svenska kyrkans nya handbok, som är ute på remiss från och med första advent, och där Svenska kyrkan i Bryssel är en av församlingarna.
Det var jättekul!
Som alltid förstås alldeles för lite tid att prova, och alldeles för lite tid att diskutera, men det är så roligt att träffa kollegor och vända och vrida på orden, och inse att vi är väldigt olika men ändå längtar efter och strävar efter samma mål i det här fallet - en gudstjänst som kan förmedla Guds kärlek och nåd till människor idag. Våra vägar dit kanske är olika, och vi föredrar olika språk, både talat och musikaliskt, men passionen och glädjen finns där.
Det ger hopp för kyrkan, det gör det. Ibland undrar jag om vi i våra gemensamma uttryck (som i handboken med gudstjänstordningarna) strävar efter någon slags minsta gemensamma nämnare, ordval och stämningsval som ska förarga så få som möjligt (och därmed naturligtvis förargar en massa), men det överhängande känslan är ändå en av glädje idag. Vi vill, vi hoppas, vi arbetar, vi tror.

Det är ett spännande år framför oss.

Ja, och så åt vi gott, skrattade jättemycket, formade nya vänskaper, lärde oss saker, bad och drack kaffe. Som sig bör i dessa sammanhang. Ulrika Eleonora i London (den svenska kyrkan mitt i stan) stod värdar, och gjorde det med den äran.

Och till slut - vi bodde över på Svenska Sjömanskyrkans gästhem. Kyrkan är avsakraliserad sedan mindre än en vecka, och vi tillhörde några av de sista gästerna (den håller på att säljas). Det är alltid bitterljuvt när en kyrka avsakraliseras och säljs, hur vettigt beslutet än är. Så många människor som mött hjälp och förståelse där, som gift sig och döpt sina barn, som haft sitt andliga hem, som funnit en oas i en hetsig värld där. Nu kommer den oasen snart inte finnas, och jag sörjer lite med alla dem som sörjer.

opp å ner

Opp och ner, ner och opp ...
Det känns som att allt är obeslutsamt just nu. Vädret pendlar snabbt från över tjugo grader till strax över noll. Hälsan går från "mår bra" till "nu är jag riktigt attans sjuk" på bara en dag, och tillbaka igen. Humöret svajar också, så klart.
Jag undrade över det, tills jag insåg att det finns en enda simpel förklaring:
Det är nästan november.
Det enda förlåtande som finns med november är det lov som brukar inleda månaden ifråga, och att julpyntet dyker upp på allvar (och att N fyller år, men någon fest blir det inte i år, för hon ska minsann åka långt bort. Suck). Annars är det bara grått och vått och allt mörkare. Morr. Jag gillar inte november. Dum-månad.

Nej, inte tänka på det nu. Nu är det ju lov, och i morgon åker jag till London med kollegorna för att prata om det nya kyrkohandboksförslaget. Det är faktiskt kul, för en sådan som jag. Och jag har haft en bra dag. Firade gudstjänst hos anglikanerna i Holy Trinity idag, pratade dopteologi med en av prästerna där, drack sedan kaffe på favvohaket Aksum och har sedan haft en skön dag med familjen. Allt är bra. November är inte här än, så det så.

snörvlande självömkan

Jag är snuvig.
Det råkar de flesta ut för, då och då. Och för de allra flesta är det något som händer i samband med en förkylning eller kanske ett allergianfall. Och för de allra flesta är det ingenting som orsakar akut och rätt omedelbar nedstämdhet.

Jag har varit snuvig säkert någon gång i veckan sedan jag var tio år gammal. 28 år. Jag har gått igenom fler allergitester än jag kan minnas, samtliga utan minsta resultat. Frisk som en nötkärna, inte minsta tecken på någon slags intolerans mot någonting.
Och ändå blir jag snuvig och nyser. Och huden på näsan blir torr och sårig, och jag blir så fruktansvärt trött att jag inte ens orkar föra en normal konversation. Jag har längtat efter att få beskedet att jag skulle vara allergisk, för då skulle jag i alla fall fatta varför. Men till slut nöjde sig läkarna med att konstatera att jag har hyperkänsliga slemhinnor i näsan. De kan reagera på vad som helst, men vanligast är cigarettrök, stark parfym, torr luft i allmänhet, damm eller, märkligast av allt, tryckförändringar (tex om jag lägger mig ner ibland). Jag har väldigt svårt för folk som röker på platser där jag inte kan undvika röken.
Jag har fått medicin. Kortisonspray två gånger om dagen hjälper för det mesta, och jag har levt hyfsat snuvfri de senaste fem åren. Just nu är näsan i uppror eftersom det blev ett glapp i medicineringen i samband med flytten, och jag hoppas sannerligen att den snart underordnar sig den nygamla disciplinen. Jag är så trött.

Och vet ni, nästan det allra mest irriterande är att denna min kroniska sjukdom eller funktionshinder eller vad man ska kalla den är så fruktansvärt löjlig. Så banal. Folk kan inte låta bli att fnissa till ibland när jag snyter mig (tro mig, 28 års erfarenhet av snytande gör en fruktansvärt effektiv), och det gör ont att höra fnisset, och jag blir generad, och jag blir arg och skäms och blir ledsen på samma gång.

Och så blir jag generad över att jag ens har mage att beklaga mig över den här fånigheten, när andra kämpar med oerhört mycket värre plågor, och gnäller oerhört mycket mindre. Självömkan är aldrig vacker. Jag tycker att det är pinsamt att jag ens skriver det här. Så personligt. Usch. Men kanske någon förstår lite bättre nu om jag är oresonlig angående rökning, eller verkar osedvanligt nedstämd när jag är snuvig. Jag vill inte vara så här, och för det mesta går det bra. Men nu ska jag gå och lägga mig, för ibland, ganska ofta, är det det enda som hjälper.

frestelse och habegär

Det är illa när man sitter och ler drömskt mot skärmen (ja, en sådan laptop som är prydd med en bild av en frukt) för att man tittar på en video om en ny, liten, fruktprodukt. Men den är ju så fin! Och så liten! Och jag gillar ju hur de funkar, och nej, hela den svartsjuka, bevaka-varumärket-och-bara-våra-grejer-får-användas-attityden bekymrar mig i ärlighetens namn nästan inte alls.
Men jag behöver den ju inte. Inte alls. Nästan. Fast den skulle ju vara bättre att läsa böcker på än vad frukt-telefonen är, det skulle den. Och det är trots allt snart jul.

Suck. Det är alltså inte helt otroligt, tydligen, att den där frukten i den där trädgården, som erbjöds den där kvinnan, faktiskt var ett äpple. För nog är det en allvarlig frestelse, det här.

(Men bara så att vi alla är överens, så vill jag påpeka, för formens och allmänbildningens skull, att Adam var där med henne när hon blev övertalad, och han sade inte ett knyst. Inte ett knyst. Trots att han var den som först fick reda på att trädet och dess frukter var verboten. Kolla upp det själva, om ni vill, 1 Mos 3:6. Alltså - hon blev lurad. Jag vill ha en sådan här tröja.)

sankta kateri

Jag vet inte hur ung jag var när intresset för amerikanska indianer tog fart. Men klart är att det fanns där under hela den del av min barndom som jag minns. Jag slukade alla böcker av James Fenimore Cooper och Helmer Linderholm, och snart visade det sig att det var skogsfolken i öst som fångade mitt intresse mest. Irokeser, huroner, delaware/lenni lenape ... Jag vet inte varför det blev de som fascinerade mig mest som barn, men som vuxen tycker jag att det finns så mycket som är spännande med framförallt de irokesiska folken, framförallt de sex nationer som ingick, och ingår, i den stora irokeskonfederationen. Six Nations. Haudenosaunee. Långhusets folk.

Bofasta, krigiska, koloniserande, matrilinjära (de räknade släktskap på mammans sida, dvs morbror var den närmaste manlige släktingen) och till viss mån även matriarkala (de kvinnliga klanöverhuvudena nominerade kandidaterna till råden som regerade). Jordbrukande handelsfolk som aldrig böjde sig för de vita, utan använde sin strategiska position i och runt Ohiodalen och de Stora Sjöarna till att spela ut de stora europeiska makterna mot varandra. Än idag är irokeserna mer enade än många andra indianfolk.

Ja, alltså, ni fattar. Jag är fascinerad. Fortfarande. Så pass mycket att jag faktiskt har skrivit uppsatser på högskolenivå om irokeser.

En av de saker som också fascinerat mig är hur de kristna missionärer, oftast jesuiter, mottogs, och trots detta (ja, mottagandet hos framförallt mohawkfolket kan väl knappast betraktas som vänligt, se till exempel filmen Svarta Kappan) envisades med sin mission. De var imponerande, jesuiterna, och ofta moderna i sin syn på hur man kan tolka och ändra uttryckssätt för tro, men samtidigt behålla det viktiga. 

En av de ganska få irokeser som faktiskt blev kristen var en ung flicka vid namn Kateri Tekakwitha. Hon blev inte gammal, hon dog av sjukdom innan hon blev 24 år gammal, men under sin korta levnad blev hon känd som oerhört from och ägnade sin tid åt att vårda sjuka och undervisa barn. Byn där hon delvis växte upp, Caughnawaga utanför Fonda i nuvarande New York State, är idag pilgrimsplatsen Kateri Shrine, ett vackert långhus (det traditionella irokesiska boningshuset för flera familjer av samma klan) som blivit en kyrka, och där all konst är traditionellt irokesisk. Oerhört vackert, oerhört levande och berörande.

Idag blev Kateri Tekakwitha kanoniserad. I den romersk-katolska kyrkans ögon är hon numera Sankta Kateri, och därmed den första nordamerikanska urinvånaren som erkänts på ett sådant sätt. Det är en stor dag!

(bilden från Wikipedia Commons)

barndomens (bristande) logik

Min dotter är modig, för det mesta. Hon har inga som helst problem med att vandra fram till en fullständigt främmande, fransktalande, servitör på en obekant restaurang och fråga: "Où est la toilette?" eller att fråga efter någonting i en affär.
Hon är inte det minsta bekymrad över att skutta långt före sina föräldrar på skogspromenad, eller för den delen att åka högt upp i utkikstorn.

Men att somna själv i lägenheten, när mamma är tre våningar ner i samma hus (och den ömme fadern på spelmässa i Tyskland), DET skrämmer henne så till den milda grad att hon fortfarande är vaken nu, 22.30, när jag kommer hem från 18+träffen. Det var så otäckt att en speciell larmanordning krävdes med mina nycklar hängande i ett långt snöre som sträckte sig genom trapphuset. Vid panik kunde snöret dras i, varvid nycklarna skulle skramla, och modern kunde komma till undsättning.

Logiskt? Inte så mycket. Men man får ta det goda med det onda. I kväll har jag som en följd av detta inkasserat fyra kramar, fyra näsgnuggar och säkert sju-åtta pussar (jämfört med normala en av var). Samt ett "Jag älskar dig, mamma."(jämfört med normala "Det vet jag att du gör.").

Mot det väger omaket med att dra snöre nerför tre trappor rätt lätt.

tacksam

Idag är jag tacksam för min familj, som följer mig och leder mig på nya äventyr.
Idag är jag tacksam för min kyrka, som låter mig tjäna och leda.
Idag är jag tacksam för min församling, som uppmuntrar, deltar och utmanar och firar.
Idag är jag tacksam för demokratiska kommunalval här i Belgien.
Idag är jag tacksam för mina vänner, som jag saknar så.
Idag är jag tacksam för kollegor, både nuvarande och forna, som har lärt, och fortsätter att lära mig, så mycket.
Idag är jag tacksam för fredspriset till EU, som en påminnelse om allas vårt ansvar för fred och frihet.
Idag är jag tacksam för Jesus Kristus, som vågade gå över gränser, så att den yttersta gränsen också passerades.
Idag är jag tacksam för livet. Mitt, och andras.

Tack.

partyhelg

Igår kom min regionchef, ekonomiansvarig och före detta biskopen för utlandskyrkan hit.
Det var ingen slump, faktiskt. De är här alla tre för att församlingen firar fem år på nuvarande plats, inne i Bryssel. Den här helgen firar vi så att huset skakar!
Igår hade vi alla samtal med regionchef Susanne, och när biskop Lennart kom hit på kvällen gick vi ut och åt en god middag på brasseriet här bredvid. Kvällen avslutades med glada samtal runt stora bordet i kyrkans kafé.
Och idag har vi haft öppet, för en gångs skull (annars är lördagar allas vår lediga dag). Vi har pysslat, sjungit, fikat, pratat, skrattat, debatterat, lyssnat, ätit osv, osv. Kyrkan har varit full av människor som kommit och och firat, och alltihop avslutades, återigen, med god mat och mycket skratt.

Vilken familj vi är. Så mycket kärlek.

I morgon blir det festhögmässa, och jag ska sjunga i kören. Uppträda, typ, för första gången i en kör. Det ska bli hur roligt som helst (och lite nervöst). Vi ska bland annat sjunga den här (dock utan dans):

Rutter. Finare kan det kanske inte bli.

den bästa utflykten

Efter festerna kommer tröttheten.
Vi är lite småsjuka och enormt trötta alla tre. Inte konstigt, förstås, med tanke på att vi var uppe sent och gick upp tidigt under helgen. Vi var nämligen på utflykt.

Den bästa utflykten som tänkas kan, faktiskt.

När maken kom hem från jobbet (blöt som en belgisk hund som fångats mellan två gatstenar, eller nåt), och bytt kläder, fick Sofia sin sista present. En resväska. Med kläder och hennes pass och en middagsreservation samma kväll till Rainforest Café i London. Hon förstod först inte. Sedan såg hon ut såhär:

Sedan satte vi oss på tunnelbanan, krånglade oss igenom den bristande organisationen på The Channel Terminal på Gare du Midi, satte oss på Eurostar-tåget som tog oss, med endast lite säkerhetstänkorsakat krångel i Calais, till London!
Barnet var alldeles bubbligt av lycka.
Vi åt middag bland de ryckiga djungeldjuren och åskväderljuden på Rainforest Café, och sedan gick vi till vårt fina hotell (Club Quarters vid Trafalgar) och kraschade.

Morgonen efter väckte vi dottern vid den ohemula tiden 6.30, och när hon sömndrucken tänkte ta på sig kläderna som vi packat åt henne, pekade vi istället på den framhängda Gryffindor-skolkostymen. Hon förstod inte riktigt varför, men det sjönk in, minut för minut, och sedan gick det inte att hålla henne stilla. Hon studsade till bussen, studsade på bussen, studsade av den. Vi hade landat vid Warner Brothers Studio, och deras Harry Potter Experience Tour.

Ja, det var inte bara hon som var alldeles sprillig av förväntan.

Och det var bättre än förväntat. Helt fantastiskt. Miljöerna, sakerna, konsten, dräkterna, kvastarna, ja, alltihop var så fint och så magiskt och underbart. Vi ooh-ade och aaah-ade i tre timmar, innan vi var tvungna att åka därifrån. Men vi kommer tillbaka, så är det bara.
Titta bara, här är en liten film från Diagongränd: