Vad var det jag sade?!

Redan efter att jag träffat henne första gången, kanske till och med efter jag hade lyssnat på henne första gången (och röstat på henne i biskopsvalet i Lund 2007), sade jag "Antje kommer att bli vår första kvinnliga ärkebiskop".

Idag är jag oerhört glad och stolt och lycklig över att ha fått rätt!

Antje har varit enormt viktig för mig personligen, och som präst. Hon har stöttat mina drömmar och resor, hon har alltid haft ett intresserat och vänligt ord över, varit närvarande i möten, predikat med Jesus i centrum, och inspirerat massor av oss präster att satsa på just predikans konst. Hon är klok, from, rolig och ambitiös. Kanske inte Sveriges främsta liturg direkt, men på många andra sätt är hon en förebild och en inspiration för mig, och många andra. För mig är detta en fantastisk dag, en jublets och hoppets dag! Äntligen!

winter is coming?

Jag rensade bland mina facebookgrupper igår.
Ut rök ett tiotal grupper. De flesta för att de inte längre känns aktuella, eller inte längre roade mig. Och så en specifik, för att den konstant fylls av inlägg som på inget vis präglas av den vilja till förståelse och syskonlig välvilja som jag tänker mig att världen och vi själva har rätt att förvänta oss av kristna syskon. Det är gruppen "Diskussionsgrupp om handboksförslaget" som startades med det goda syftet att vara en plats där vi som tjänstgör och lever i församlingar som är remisser för Svenska kyrkans nya handbok kan utbyta tankar och diskutera förslaget.

Så upplever jag inte längre gruppen.

Den har, i mitt tycke, degenererat till att bli en plats där några av de skränigaste och bittraste motståndarna till Svenska kyrkans ledning samlas för att tillsammans beklaga sig över tingens tillstånd. Jag inser att jag blottar halsen här, jag förväntar mig till och med att en och annan kanske blir sur över att kategoriseras så, men jag är faktiskt inte intresserad av att diskutera min upplevelse. Jag är intresserad av att berätta om min sorg över tonläget i den kyrka jag älskar så.

Utan att dra några övriga paralleller låter det emellanåt från handboks- och Kyrkans Hus-motståndarna på ungefär samma sätt som det låter från sverigedemokrater. "Ingen lyyyyysssnar på oss!" "Man får inte säga vad man vill längre i kyrkan!" "Det finns en pk-kultur som förtrycker oliktänkande." "Egentligen tycker alla som vi!" Och detta basuneras ut från hemsidor, Kyrkans tidnings debattsidor, och emellanåt ledare, i facebookgrupper och andra sammanhang. Det sägs av kyrkorådsledamöter, organister, kyrkoherdar, författare och andra. Högt och tydligt. Och jag ser ingen munkavel.

Att de som inte håller med säger emot är inte att tysta någon.

Men de som längtar efter en tid då Svenska kyrkan var svenskast av alla, där alla sjöng samma liturgiska musik, där en präst var byns auktoritet, där människor glatt och frivilligt satte sig i kyrkbänkarna på den enda heliga högmässotiden 11 på förmiddagen, då kyrkan inte var det minsta politisk, då ingen någonsin var ovän med någon, då det inte var den förrförra handboken som höjdes till skyarna...de längtar efter en kyrka som aldrig funnits, och de är i mina ögon Svenska kyrkans motsvarighet till de konspirationsteoretiker som hävdar att riksdagen vill utplåna det svenska, eller vad det nu kan vara. De är foliebirettor eller foliehättor, väl matchade med omvärldens foliehattar.

Just nu går drevet mot biskop Antje. Tonläget är högt och hetsigt, och hennes teologi ifrågasätts. Sansade röster som konstaterar att hon ligger tryggt i Svenska kyrkans mittfåra drunknar i gallan från de som ropar högt om jungfrufödelsens allt överskuggande vikt, eller så hånas denna mittfåra som sekulariserad och vek.
Visst skulle det vara skönt med ett enkelt ja eller nej. Och visst kan jag också någon gång önska att svaret kunde vara "Ja, och så här tänker jag..." istället för "Det beror på hur du menar...", men att från den önskan gå till personangrepp och högljudda utträdanden, det tycker jag tyder på en ovilja att ens lyssna på den andra. Foliebirettorna har i sina egna sinnen alltid rätt, det finns bara ett svar, världen är svart och vit, och Svenska kyrkan på väg ner i avgrunden ackompanjerad av musik komponerad på 2000-talet.

Jag är ledsen över klimatet i den kyrkliga mediesfären. Ledsen över personangrepp på alla håll, ledsen över dömande och misstolkande. Och med den här bloggposten kanske jag ställer mig i den skräniga tyckargruppen, kanske orättvist kategoriserar mina meningsmotståndare på sätt de inte förtjänar, kanske misslyckas med att visa dem den kärlek som jag avkräver dem själv.

För detta ber jag om förlåtelse. Mea culpa. Jag är, som alla ni, syndare och rättfärdig. Ofärdig och alltid på väg, sitter inte inne med alla sanningar. Jag delar er oro över vår kyrka, men kanske inte av samma anledning. Men i slutändan är det bara en sak som är avgörande: Jesus är Herre. Allt annat är öppet för diskussion.

om en tioåring

Verkar som att den här bloggerskan är lite slö för tillfället. Ja, i alla fall i det här forumet. Annars är det full fart, ska ni veta. Det har firats multipla födelsedagar (min och dotterns), löneförhandlats i Uppsala, varits (där har vi ju en verbform som ser riktigt tokig ut, kan man ens skriva så?) sjuk samt åkts på körläger, sedan jag sist uppdaterade. Plus det vanliga livet.
Kanske inte helt underligt att just bloggen hamnar lite i "ordna senare"-högen, då. Predikningarna läggs i alla fall ut på prästflickealster hela tiden.

Mest märkligt är att en av födelsedagarna betyder att min dotter nu är 10 år gammal.

Det är alltså 10 år sedan vi satt hemma i lägenheten på Maltesholmsvägen och tittade förvirrat på det lilla knytet som inte var så värst bra på att få mat i sig.
10 år sedan som jag förundrades över hur de pyttepyttesmå fingrarna kunde ha så perfekta naglar.
Ett helt decennium sedan som jag frågade mig om det verkligen var på riktigt, det här.

Sedan har vi varit med om en hel massa, snorpan och vi.

Hon har massor med smeknamn. Snorpan, snuttan, gumman, barnet, Fian, råttan, pussgurkan... Hon har glittrande mörkblå ögon och okammat hår, åker rullskridskor som en dröm (en ibland lite tilltufsad och Bambi-aktig dröm) och kan se igenom en bluff på en kilometers avstånd. Hon läser hela tiden, och verkar tro att vi inte märker när hon smygtittar på paddan i sin klädkammare. Hon lagar fantastisk potatis-purjolökssoppa och vill just nu bli arkitekt när hon blir stor, eftersom hon älskar Gaudí. Hon är superempatisk och konstnärlig.
Hon är det bästa som någonsin hänt mig.

allt som är glädjande

Jag antar att jag borde skriva något om kyrkovalet. Så här mycket blir det: jag är missnöjd. Punkt.

Och det finns massor som borde skrivas om Egypten och Syrien, om amerikanska galningar med skjutvapen, om sjuka familjer, om dumma premiärministrar som vill förstöra Barriärrevet, om gruvor i Sapmi. Massor kunde jag skriva om gräsliga ting i världen, om sorg, om krossade drömmar. Kanske borde jag.

Men, vet ni, just idag finns det ingen ork för det.

Det finns liksom en gräns för hur mycket elände och syndafallsorsakad förfärlighet jag kan ta in och tycka till om. Jag tror att det gäller oss alla. Och jag är rätt så övertygad om att det ligger i Facebooks succé - att människor delar det goda i sina liv med varandra.
Ja, jag har också hört klagomålen över hur glättigt allt är på fejjan, hur konstgjort, hur folk där bara delar med sig av sådant de lyckas med. Och det finns en liten sanning i det. För vi mår bra, jättejättebra, av några doser gammal vanlig hemmalycka varje dag. Barn som dekorerar muffins, glada familjer som åker på semester, gulliga husdjursvideor och knasiga berättelser - det är gott, det är helande och det är bra för oss. Världen är tokigt otäck och skrämmande, och allt som får oss att vara en smula mindre "jag-vill-skaffa-mig-ett-halvautomatiskt-gevär"-rädda och mer "jag-vill-också-vika-origami-med-min-tioåring"-glada är bra.

Så var så goda, här är en elefant, ett bevingat hjärta, en lilja, en uppblåsbar kanin och en stiliserad fjäril.
Fint. Och helande för ett hjärta som blöder lite extra idag.

saker som är bra idag. Och en som är galet dålig.

Det är fredag kväll, och livet kunde knappast vara bättre.
Detta är bra idag. Minst.

1. Dottern och maken är hemma från sina skolresor. Hela om än inte rena.
2. Vi är alla friska.
3. Min mamma har en Grand Danois-valp.
4. Roligt och långt samtal med en ny bekant via Facebook.
5. Gulligaste gullmeddelandet från församlingsbo på Facebook.

6. "International Buy Your Priest a Beer Day" utvecklades till att faktiskt bli bjuden på öl på måndag.
7. Skypedate med mitt "barnbarn" (det är en lång historia, men nej, vi är inte släkt, egentligen) på söndag.

Då kan det gå hur som helst i fotbollen.

Men delta gärna, väldigt gärna, i den stora faste- och böneaktionen för Syriens folk i morgon. Skänk dem en tanke, ge Rädda Barnen eller annan katastrofinsats en slant. För de har det inte lika bra som jag, och deras smärta är vår.

rösta! bara gör det, rösta!

Alla ni som är medlemmar i Svenska kyrkan och röstberättigade - snäälllllaa, rösta!
Rösta för att du tror på kyrkan, eller för att du hoppas att kyrkan ska bli något att tro på.
Rösta för att du gillar vad som görs för de svagare, eller för att vi ska göra mer.
Rösta för att rädda bredden i vår kyrka, för att motverka bakåtsträvande eller nationalistiska strömningar.
Rösta för att stödja oss som vill ha en öppen och mänsklig och nära kyrka som sätter de små först.
Rösta, om du tror på Gud, eller gärna skulle vilja tro, eller inte har något emot tro.

Rösta för att kyrkan består av dig lika mycket som mig.

Här finns all information du behöver.

en sommar, många möten (långt!)

Det finns så mycket att säga och skriva om den fantastiska sommaren jag har haft att jag inte riktigt vet var jag ska börja.
Allt började när vännen J kom hit för att hälsa på. Det var strax efter schlagergalenskapen var över, och vi hade några fantastiska dagar ihop med utforskande av diverse ölrelaterade platser.

Och sedan åkte vi till Luther500-festivalen ihop, där jag träffade flera gamla vänner, och fick nya. Det var en härlig vecka med musik, skratt, gudstjänster och en del öl. Minnesota är plötsligt en plats jag vill besöka, bara det!

Sedan åkte jag hem, men inte ensam, utan i sällskap med underbara P och C. De stannade hos oss i tio dagar. Vi gjorde utflykter, åt god mat, pratade och pratade ännu mer, och när de åkte kändes det som att de tog en stor bit av mitt hjärta med sig.

Några dagar till förflöt, och sedan blev det semester på riktigt och familjen packade de stora väskorna och åkte till Malmö. En vecka där, i lånad lägenhet (tack R och F!), med vänner och familj följdes av en knapp vecka i Hjärup, i lånat hus (tack J och J!), med fler vänner och familj. Underbara, ljuvliga dagar vid poolen tillsammans med N och L fyllde på värme i hjärta och själ.

Och sedan åkte jag till USA och sommarens stora äventyr. Vännen J och jag landade i New York City, där vi bodde i ljuvliga Alma Matthew's House i West Village en natt innan vi tog en Greyhoundbuss till Philadelphia. Där väntade M och M. De upplät sitt vardagsrum till de invaderande svenskorna, och dagen efter upplät M även sin predikstol till J.

Och sedan hoppade vi in i vännen As bil och körde i en massa timmar, ända ner till Lovingston, Virginia, där ytterligare en vän bor. Vi utfordrades och sov, pratade och skrattade, och drog iväg igen, mot Nashville och The Young Clergy Women Projects sommarkonferens.
Fem dagar av funderande och samtalande tillsammans med knappt sjuttio andra prästvigda kvinnor under 40 år, det är ett privilegium att få vara med om! Och Vanderbilt är fint, och Nashville galet och roligt, och jag fick vara med några av mina underbara vänner som jag träffar alltför sällan.

Men till slut tog även de dagarna slut, och vi körde hela vägen tillbaka till Philadelphia i ett svep. Samtalsämnena i bilen, med två svenskkyrkliga präster, en episkopal präst och en presbyteriansk pastor, rörde sig mellan himmel och jord, men sällan långt ifrån det skandalösa. Vi skrattade genom flera stater.

J åkte hem dagen efter, medan jag stannade hos M och M i Philadelphia. Jag predikade och assisterade i Ms kyrka, och passade på att utforska stan. Sköna dagar av vandringar, med trevliga kvällar i gott sällskap.

Det är inte långt till New York från Philadelphia, endast två timmar med buss, så jag bestämde mig tidigt för att åka upp på en dagstripp. Men sedan kom sommarens största överraskning när P och C från Seattle beslöt sig för att flyga över hela kontinenten för att tillbringa några dagar med mig! Vi vandrade Manhattan upp och ner, besökte Ground Zero, åkte upp i Empire State Building och gjorde en massa andra saker, och dagen efter följde de med mig ner till Philly för att träffa M och M, och andra vänner.

När jag åkte hem var jag mätt på intryck, lycklig över alla mina vänner och längtade efter min familj.

De mötte mig på stationen i Stockholm, och jag grät ner i dotterns hår. Vi bodde hos J, och gjorde härliga, och läskiga, saker i några dagar.

Sedan åkte familjen smärtsamt nog till Bryssel, medan jag stannade för att gå på utlandskyrkans stora konferens. Den var riktigt bra, och det var roligt att träffa alla vänner och kollegor från hela världen, att få nya vänner och fördjupa andra vänskaper. Och en glädje att få vara med och sända ut nya kollegor.

Men gissa om det var skönt att komma hem i måndags! Nu är jag redo för rutiner och cafébesök och gudstjänster!